ätstörningar har inget med vikt att göra

”Hon ser inte ut att ha en ätstörning”.

Finn ett fel i den meningen. Vid närmare eftertanke inser jag att det finns två. För det första lider inte enbart tjejer/kvinnor av ätstörningar, men det börjar folk kanske förstå nu. För det andra, det jag tycker är så viktigt att folk får en förståelse för, så syns oftast inte ätstörningar – alls.

Faktum är, att enbart hos en av alla ätstörningar finns en direkt koppling mellan kroppsvikt och diagnos. Och det är anorexia. Men lider man av bulimi, hetsätning, överätning eller UNS så syns det med all sannolikhet inte, framför allt så ser ett otränat öga inte sjukdomstecknen. Sådant som svullnad, darr, lågt blodtryck, oregelbunden puls etc – sådant som på sin höjd en fd ätstörd kan identifiera som varningssignaler, går de allra flesta obemärkt förbi.

Ätstörning. Om man bara ser på ordet så ser man det egentligen tydligt : ät-störning. En störning i ätbeteendet. Har detta något med vikt att göra? Nej. Det är en störning, som så många andra, och just denna stör ätandet och hur vi känner, agerar och reagerar kring det. Kring ätande. Både det egna men också andras ; ”alla andra”.

Jag har träffat många ätstörda. Många störda överlag, om vi ska vara sådana. Jag har sett flickor på fjorton bast skära sönder ansiktet, sticka knivar i halsen och fimpa cigaretter på armarna. Jag har också sett utbrott, ångestanfall och hysteriska reaktioner vid matbord när en portion serveras, en näringsdryck ska intas eller mellanmålet plötsligt byts ut mot en glass i solen. Men de utan tvekan sjukaste och mest trasiga människorna har jag träffat utanför sjukhuset och utanför allt vad matscheman, viktkontroll och terapibehandling heter. Jag har träffat dem i skolan, på fester eller haft dem i min närmsta umgängeskrets. Ätstörningar finns överallt och de allra flesta kommer inte i format : anorektisk. De allra flesta är normalviktiga, tränar ”normal-mycket” och äter ”normalt”.

Det är viktigt, tycker jag, att betona det här. För det är sorgligt många som tror att man måste vara ”tillräckligt sjuk” för att söka hjälp. Med detta ”tillräckligt sjuk” menas ofta ”tillräckligt mager”. För uppfattningen är att har man en ätstörning på riktigt så måste man vara just mager, underviktig. Tyvärr är det så också vården ser det, för en anorektiker identifieras lätt och man vet hur man hanterar det ”problemet” – man ökar intaget och minskar uttaget. Givetvis finns det hundraelva fel i en behandling som innebär enbart viktreglering och ingen terapi, men det är ett helt annat kapitel som jag inte ska skriva om här. Det jag vill betona och uppmärksamma här är att ätstörningar har inget med vikt att göra. En av många syns, anorexi syns, men de andra sitter i skallen och kan få förödande konsekvenser om man inte tar dem på allvar. Främst omgivningen brukar det vara, som slänger ur klumpiga kommentarer eller skakar av sig antydningar om dåligt mående ”uppenbarligen är h*n inte så sjuk, h*n äter ju och ser helt normal ut”.

Det ska inte vara relaterat med skam, att söka hjälp. Man ska inte fundera kring huruvida man ser tillräckligt sjuk ut. Man ska inte vara rädd att bli nekad vård eller hjälp om man ber om den. Det är nog tufft i sig, att ta det klivet, man ska inte behöva bevisa sitt dåliga mående också. Av naturliga skäl resulterar det enbart i ett ännu sämre mående. Och rädsla över att bli ifrågasatt är ofta orsaken att ätstörda inte söker hjälp. Eller dumförklarad : VA är det inte bra att spy upp maten?! VA skadar jag mina inre organ?! VA SKOJAR DU, KAN JAG FÅ MEN OM TRETTIOELVATUSEN ÅR ALLTSÅ?! Ja som tonåring-tjugosomething känner man sig ju väldigt sårbar och kan absolut föreställa sig en pajjad livmoder och barnlöshet. Eller hår som aldrig växer ut igen, naglar som går av, en mage som slutar fungera. Absolut. Precis som rökare känner hur lungorna svartnar.

Nä. Det förstår man inte, inte som anorektiker och inte heller som ”normalstor” (man är ju just normal?!) med ätstörning. Så problemet blir här rätt tydligt va? Man skäms för att må dåligt, då det ju inte ”syns”, och det dumförklaras allt som oftast (man är ju dum om man medvetet skadar sin kropp) om man trots allt vågar öppna sig ändå . Det enda sättet att få ändring på det här är att skapa medvetenhet hos, och dela kunskap med, allmänheten. Att fd sjuka, och absolut de som är sjuka i dagsläget också, vågar berätta och stå för känslorna och skammen som kommer med en så kallad ”dold sjukdom”. Det gäller alla psykiska sjukdomar, men ätstörningar och dess offer ligger givetvis mig varmt om hjärtat. Det vore också mycket värt om stora namn inom tränings- och kostvärlden kunde belysa den här problematiken. Läser fel ögon fel blogginlägg eller hör fel föreläsning kan vad som helst knorras till och bli hur tokigt som helst. 

Jag ville ta upp detta av två skäl. För det första har jag tvingats se alldeles för många människor förlora alldeles för många år, och i vissa fall liv, i psykiska sjukdomar. För det andra är jag själv en överlevare av ätstörningar, och det är något man konstant kurerar sig efter. Sjukdomen i sig är inte kronisk, men man är konstant medveten, ibland smärtsamt medveten, om sin historia och sin nutid. Man ifrågasätter framtiden, hållbarheten och huruvida det alltid kommer vara en kamp. Den största kampen är omgivningens fördomar och agerande. Därför vill jag be er alla, sjuka som friska, träningsfrälsta som matglada, unga som vuxna – prata om det. Fråga istället för att gissa eller att ta för givet. Ventilera istället för att ignorera. Hjälp till att få bort skammen så att fler kan må bra utan att först behöva må dåligt.

Jag kommer skriva mer inom detta ämne, om dold sjukdom och hur vi medvetet måste arbeta bort från skammen, skulden och alla pekpinnar -”rätt och fel”- rörande psykisk ohälsa. För att jag vill och för att jag tycker det är viktigt. Jag skapar en kategori som heter ”vad vi borde prata om” och där kommer dessa inlägg att samlas. All diskussion och utbytande av åsikter välkomnas givetvis, men nu vaktar vi tungorna och tänker till en extra gång innan vi låter fingrarna skriva allt för fula ord, ok?