att träna som fd ätstörd

En av de vanligaste fördomarna kring ”oss” fd sjuka är att vi inte kan hitta ett sunt sätt att träna/äta hälsosamt. Eller rättare sagt : vi ska helst inte utföra eller bry oss alls om vare sig träning, mat, hälsa eller -gudbevare- kropp. Vi ska vara robotar gällade saker som dessa, känslokalla och framför allt inte tycka om något av det.

Det är en sådan där sak vi måste prata om. Vissa saker här i världen vet vi. Som att träning och ren mat är bra för oss. Sedan kan man diskutera huruvida annan mat då och då inte dödar oss, vilken träningsmängd som är optimal och vad som egentligen är hälsosamt. För det är ju så ofantligt olika och individuellt, vad som är ”lagom” och vad som passar vem.

Saken är den, att så länge folk talar om för fd sjuka att de är just fd sjuka, kanske sköra och känsliga och riskerar att ”falla tillbaka”, som man så fint säger (ja vad fan förväntar sig folk att fd sjuka ska göra med dessa antydningar och konstateranden egentligen?!), är sannolikheten att det sker större. Upprepas en sak tillräckligt många gånger blir det en sanning.

Som fd sjuk, som faktiskt är rädd att falla tillbaka och inte vill hamna i en ond cirkel där kroppens signaler ignoreras (trött, yr, svag, hungrig etc. men tränar ändå, och liknande) och resultaten uteblir snarare än ger glädje, vill jag ge några råd för att hamna rätt från början (och typ, låt säga, slippa en resa likt min egna med ortorexi, överätning och bulimi):

• även om du är en fd atlet (många som drabbas av ÄS började som lovande atleter) så se dig nu som nybörjare. Hur slussar man in en nybörjare? Jo, försiktigt. Gå inte all in med 6 pass i veckan. Börja försiktigt med något pass i veckan.
• hitta en träningsform som först och främst är rolig. Skippa ”det effektivaste” eller det som ”ger mest resultat” (om det inte råkar vara också det roligaste) och leta istället efter något som du ser som ett nöje.
• planera och skriv upp. Var nördigt exakt och skriv ner träningen en vecka framöver, vad och hur och längd. Det ger dig en bra överblick och du kan lätt se om det verkar bli lite för mycket och vet när det är dags att sluta
• skriv också ner efter träningen hur det känns. Både fysiskt och psykiskt. Det kan vara bra att ha anteckningar för att se ev. mönster/avvikelser.

Ser ni hur dessa råd också är vad man skulle säga till vem-som-helst-som-ska-börja-träna? Gå inte ut för hårt, planera, ha roligt… och varför är det så? Jo för att en fd ätstörd är inte längre sjuk och oförmögen att vara precis som vem-som-helst. Inte heller när det gäller träning och mat. Vi måste sluta sortera in människor i fack ; ”sjuk”, ”frisk”, ”fd sjuk med riiisk att bli det igen”… Det är viktigt. För som sagt, om folk runt omkring konstant ifrågasätter och nojjar – tillslut blir det en sanning. 

Återigen är det snarare omgivningen som gör fel, inte individen som försöker komma tillbaka och bara ta hand om sig själv – för det är att ta hand om sig själv, sin kropp och själ att träna, även för en fd ätstörd. Men om det blir tabu för fd ätstörda att vilja träna, både för att det är roligt och hälsosamt, då blir det lätt att ”man” (den fd sjuke) mörkar det hela, och då lever man farligt igen. Då kan smussel, hemlighetsmakeri och lögner bli vardag – och då har vi eventuellt satt igång en ny ätstörning igen. Så sluta sortera in människor i olika fack, för även om man haft en ätstörning så har man väl samma rätt att vilja vara hälsosam och må bra i sin kropp och knopp som precis alla andra?