Michaelas fantastiska resa, och det där med ”genvägen att bli smal”

Jag fick ett mail härom veckan som gjorde mig så himla glad och imponerad. Utdrag;

”Jag mailade jag dig för… eh, vet inte hur länge sedan det var, kanske ett år: och bad om tips om hur jag skulle gå ner i vikt. Minns att ditt svar provocerade mig så sjukt mycket; du skrev att det bara var att göra det (eventuellt svarade du i din blogg å inte direkt till mig). I mitt stilla sinne tänkte jag ”vad säger hon?!?!?!?” eftersom jag var så inkörd på att jag ju visst åt bra mat och inte alls hade problem med överätning osv. Ville helt enkelt veta vad genvägen till att bli smal var.

Idag, ett år efter wake up-call:et har jag gått ner snart 20 kg genom att äta hälsosam mat och få in som vana och rutin att träna regelbundet.
Så det jag vill säga till dig är: tack, tack för att du provocerade mig (högst omedvetet kan jag tänka mig) eftersom det till slut fick mig att tänka till och faktiskt göra en förändring!
Idag ligger jag på normalvikt och börjar sakta men säkert känna mig nöjd med min hudhydda, särskilt eftersom det är jag själv som kämpat hårt för att forma till den.

Och därför, tvekar jag inte en sekund när jag väljer att köpa din bok. För att du – som har inspirerat mig och många andra till att göra en förändring – helt klart förtjänar att uppmärksammas.”

Fina, duktiga och starka Michaela skickade också en bild på sina framsteg:
Jag har givetvis redan talat om för Michaela hur fantastiskt bra hon kämpat, hur stolt hon ska vara osv. Men det tål att sägas igen, för det handlar ju inte bara om att rent fysiskt orka, det handlar om att psykiskt orka fortsätta när det kommer kämpar i hjulen. Vilket är ett arbete ännu jobbigare än det fysiska.

Michaela skriver ett par saker jag tycker är värda att betona ytterligare en gång. Hon ville ha en snabb lösning och blev arg/provocerad när jag inte kunde ge henne en sådan. Hur vanlig är inte den då? Alla vet liksom egentligen hur man får en frisk (och därmed snygg!) kropp – alla vet det. Alla vet att äter man bra mat och tränar regelbundet, så blir det bra. Det som är svårt, är att göra det. Att erkänna att man kan göra förändringar, för det man gör i dagsläget inte är optimalt. Att inse att det krävs uppoffringar, något man uppenbarligen gillat att göra, har inte gjort en så gott ändå (tex krognätter, chips-frosseri, soffhäng istället för aktivitet, etc etc).

Så därför fortsätter folk att leta efter det där knepet, någon magisk formel som ska trolla bort det jobbiga, eller i alla fall göra det lättare. Ibland känns det som om folk tror att ”vi” som tränar mycket och äter ”bra” är födda med någon udda avvikelse som gör det lättare för oss. Att vi bara ”hamnat här”. Men så är det inte. Jag var också tjock, jag låg i min säng 24/7 (utom timme jag åkte till affären och köpte skit att äta) och tränade inte på flera år. Innan det var jag väldigt underviktig och hade inte en muskel – jag förbjöds att flyga och hälsa på min pappa (som bor i Schweiz) då min kropp ev. inte skulle ”palla trycket”.

Grejen är precis det jag skrev till Michaela då för ett år sen – det är bara att göra det. Det spelar inte så stor roll vilken träning du kör, hur många måltider du äter eller vilket märke på proteinpulver du köper (och du måste verkligen inte använda proteinpulver, absolut inte). Det som spelar roll är kontinuitet. Vilja. Uthållighet. Tron på att du kommer komma dit du vill. Jag kan inte nog betona vikten av att tro på sig själv och inse om sitt egna värde. DET är nyckeln. Att våga säga, ja jag kan och jag är värd det – allt jag vill ha är mitt att få.