Jag blir helt överväldigad av all fin respons och alla fina, varma ord ni skrivit till mig i inlägget om ”min nuvarande hälsostatus”, eller vad jag ska kalla det. Ett litet tack känns futtigt i sammanhanget, och inte alls tillräckligt. För jag är så rörd, och tacksam. Som jag skrev var jag lite orolig över att ens posta det, det har funnits en del ”haters” i mina kommentarsfält här i bloggvärlden genom åren.
Jag är inte stark för att jag är svag, vill jag dock poängtera. Däremot blir jag stark av att vara svag. Förstår ni skillnaden? Jag har på dumma sätt skruvat ner mig i den här hålet, själv och på egen hand – jag skyller inte på någon. Det är likaså enbart jag som kan skruva upp mig. Det kommer göra mig stark. Och jag vill att ni ska veta att också ni kan skruva upp er. Alla har vi olika förutsättningar här i livet, en psykisk problematik är inte annorlunda än en fysisk så till vida att allt som oftast väljer vi inte hur vi är skapta. Mina ADD-drag (oavsett ifall jag får diagnosen, mycket finns ju där ändå) är inte något jag varken önskat mig eller skapat. Så har jag alltid varit. På samma sätt som funktionshindrade på annat vis, tex fysiska, inte valt sina. Det är en förklaring till mycket men jag vill inte låta det vara en ursäkt att inte leva. Jag bara behöver lära mig hur. Uppenbarligen har jag inte varit så bra på det hittills. Kanske för att jag ville leva som alla andra, de som inte har min problematik. Men herregud ingen skulle förvänta sig att någon med fysiska handikapp skulle vara lika förmögen att leva ett ”normalt” liv som en icke handikappad?!
Det sker i ett par steg. Jag inser att ett problem finns. Jag accepterar att ett problem finns. Jag hittar en vilja att förändra framtiden. Jag väljer att kämpa med min vilja och för det jag vill uppnå, istället för mot det jag inte vill ha. Jag kämpar. Jag vinner. Jag mår bra. Med problematik, men också med lösning.
Inga kommentarer