Jag tänkte bara uppdatera lite om nuvarande status. Inte så mycket för er skull som för min egen, kanske, då jag ibland behöver se känslorna i ord för att få bättre grepp på dem.
När jag äntligen började bli människa igen efter ”inslussningsfasen” med den nya medicinen beslöt läkaren att jag skulle dubbla dosen, eftersom jag inte mådde bättre efter tre veckors medicinering. Ha. Jag som var så lycklig att orken att gå upp på morgonen+träna+laga mat långsamt började återkomma, kunde ju genast slänga den lyckan nånstans… nu är jag åter zombie. Sover, mår illa, har noll och ingen ork, lust eller energi. Aptiten är rätt obefintlig men jag har sedan länge ätit på rutin så ätandet blir inte lidande. Det blir däremot träningen, den har åter stannat av helt. Musklerna känns liksom tomma, en liten armhävning känns likvärdig en jorden-runt-vandring på händer. Så jag låter bli att ens försöka. Vill minnas träningen som mitt lyckopiller, jag vill ha den där väntande på mig, finnas kvar lika sprudlande och endorfin-laddat när jag väl har energi igen.
Det är inte så mycket depp, som det är likgiltighet. Vilket skrämmer mig mer, faktiskt, jag kan hantera olika extremer men mittemellan och litelagom har aldrig riktigt varit min grej. Det känns så meningslöst och meningslösa saker stressar mig. När jag blir stressad i detta tillstånd växer det inombords, och magen börjar jäklas. Ond cirkel.
Om en dryg vecka tar jag tåget ner till skåne för 10 dagars semester vid havet. Jag hoppas det blir en vändpunkt. Både att kroppen börjar vänja sig vid medicinen, att orken och framför allt lusten kommer tillbaka, och att framtidstron växer till sig lite. Jag vill bara ha ett lite lättare hjärta, det vore trevligt. Och mindre seg kola i huvudet, eller vad det nu är som skymmer sikten så förbaskat.
Annars, inget nytt. Jag går och lägger mig i tid, sover ganska normalt antal timmar, äter som vanligt och pratar med samma människor som alltid. Jag tänker för krångligt och känner för mycket. Precis som vanligt, med andra ord.
Vad vill ni läsa om här? Jag har ju tiden att skriva. Jag har liksom tid till allt, det är bara extremt lite som blir av. Någonstans på vägen tappar jag tråden. Men om ni ger mig lite idéer och inspiration är det mycket möjligt att några timmar fördrivs med knappade på tangenterna. Det vore faktiskt riktigt trevligt, skrivande är ungefär som bakning för mig – terapi. Världens bästa terapi och tillsammans med träningen har dessa saker räddat mitt liv så många gånger. Så, let me know.
OCH EN (VIKTIG) SAK TILL. Är ni med och tävlar om något av paketen, tänk på att jag behöver era (fullständiga) namn ni registrerat på paypal och köpt boken med. Annars kan jag inte räkna med er, och det är ju tråkigt.
30 Kommentarer
Victoria :)
24 juni, 2013 at 07:59Åh, hoppas verkligen semestern i Skåne kommer göra susen
Victoria :)
25 juni, 2013 at 09:29Konstigt, hela min kommentar kom inte med.. I alla fall skrev jag nog att jag ville läsa mer av dina ”krönike-liknande” inlägg, mer fina recept & gärna någon mer videoblogg
Victoria :)
24 juni, 2013 at 07:59Åh, hoppas verkligen semestern i Skåne kommer göra susen
Victoria :)
25 juni, 2013 at 09:29Konstigt, hela min kommentar kom inte med.. I alla fall skrev jag nog att jag ville läsa mer av dina ”krönike-liknande” inlägg, mer fina recept & gärna någon mer videoblogg
Alexandra
24 juni, 2013 at 08:48Det hjelper veldig å skrive/ snakke om følelser, i stedenfor å holde dem inni seg. Og det er bare sunt å ha åpenhet rundt psykisk helse, så fortsett å skriv om dine oppturer og nedturer.
Og, selv om ting virker håpløst nå, så blir det bedre!
Alexandra
24 juni, 2013 at 08:48Det hjelper veldig å skrive/ snakke om følelser, i stedenfor å holde dem inni seg. Og det er bare sunt å ha åpenhet rundt psykisk helse, så fortsett å skriv om dine oppturer og nedturer.
Og, selv om ting virker håpløst nå, så blir det bedre!
Elin
24 juni, 2013 at 09:18Känner igen den känslan…alltså meningslösheten som blir ett stressmoment! Jag gillar dina inlägg när du har tänkt för mkt, det är sådant man själv tänker på men som är svårt att sätta ord på…
Vad skulle jag vilja läsa? …kanske mer om förhållningssätt till mat. Många tycker nog att jag har ett litet stört förhållningssätt till mat… och jag kan hålla med dem till en viss del. Sedan blir jag skeptisk om jag verkligen har det.. eller om det är de andra som får mig att känna att jag har det, eftersom jag gärna vill äta ren mat osv.
sen mer middagsrecept, som hela familjen uppskattar, även de som inte är så mkt för ”nyttig” mat.
Elin
24 juni, 2013 at 09:18Känner igen den känslan…alltså meningslösheten som blir ett stressmoment! Jag gillar dina inlägg när du har tänkt för mkt, det är sådant man själv tänker på men som är svårt att sätta ord på…
Vad skulle jag vilja läsa? …kanske mer om förhållningssätt till mat. Många tycker nog att jag har ett litet stört förhållningssätt till mat… och jag kan hålla med dem till en viss del. Sedan blir jag skeptisk om jag verkligen har det.. eller om det är de andra som får mig att känna att jag har det, eftersom jag gärna vill äta ren mat osv.
sen mer middagsrecept, som hela familjen uppskattar, även de som inte är så mkt för ”nyttig” mat.
Jeanna
24 juni, 2013 at 15:41Förstår dig som vanligt alldeles precist. Ja, på mitt sätt alltså. Hoppas hoppas att semestern lyfter dig. Kram!
roethlisberger
24 juni, 2013 at 20:28tack fina du, det hoppas jag med! 🙂 kram!
Jeanna
24 juni, 2013 at 15:41Förstår dig som vanligt alldeles precist. Ja, på mitt sätt alltså. Hoppas hoppas att semestern lyfter dig. Kram!
roethlisberger
24 juni, 2013 at 20:28tack fina du, det hoppas jag med! 🙂 kram!
nathalie
24 juni, 2013 at 15:56Jag vill också läsa om förhållningssätt till mat! Ta hand om dig!
nathalie
24 juni, 2013 at 15:56Jag vill också läsa om förhållningssätt till mat! Ta hand om dig!
elin
24 juni, 2013 at 19:02Hej jag vet inte om det hjälper att skriva såhär i efterhand, men jag är med i tävlingen och mitt fullständiga namn är Elin Axelsson.
elin
24 juni, 2013 at 19:02Hej jag vet inte om det hjälper att skriva såhär i efterhand, men jag är med i tävlingen och mitt fullständiga namn är Elin Axelsson.
alyz
24 juni, 2013 at 20:09Jag är himla nyfiken på den ”hemliga” historian om hur du gick ner i vikt, och hur du skulle gjort om du skulle gjort det mer hälsosamt / långsamt…
Men mest gillar jag ditt bloggande i det stora hela, du är grym! Hoppas verkligen du mår bättre snart!
roethlisberger
24 juni, 2013 at 20:30det finns inget hemligt där (?). Jag bara åt väldigt lite, tränade och ja – låg på minus. Så gick jag ner. Orsaken att jag inte skulle rekommendera någon att göra som jag (dvs väldigt lågt energiintag) är att de tär psykiskt påfrestande, och man får fysiska men för livet. Tack!
alyz
24 juni, 2013 at 20:09Jag är himla nyfiken på den ”hemliga” historian om hur du gick ner i vikt, och hur du skulle gjort om du skulle gjort det mer hälsosamt / långsamt…
Men mest gillar jag ditt bloggande i det stora hela, du är grym! Hoppas verkligen du mår bättre snart!
roethlisberger
24 juni, 2013 at 20:30det finns inget hemligt där (?). Jag bara åt väldigt lite, tränade och ja – låg på minus. Så gick jag ner. Orsaken att jag inte skulle rekommendera någon att göra som jag (dvs väldigt lågt energiintag) är att de tär psykiskt påfrestande, och man får fysiska men för livet. Tack!
Amanda
24 juni, 2013 at 20:49Hej
Jag ska iväg till unga vuxna i Uppsala för första gången på torsdag angående utmattningsdepression/depression/lite ätstörning och sådant. Du kanske kan skriva lite vad jag kan tänka på? Jag vill få så mycket hjälp som möjligt då jag känner att jag verkligen vill komma någon vart ifrån mina slängar av orkeslöshet. Men samtidigt är jag rädd att de gör allt så mycket värre, att allt rivs upp och att jag inte får några lyckliga dagar alls, som jag faktiskt har nu för tiden.
Jag har läst din resa och jag är påväg till att bli frisk från alla dessa mattvång, eller mer att min kropp inte klarar av att gå in i svält eller träna intensivt längre så rent praktiskt är jag som vem som helst (men fortfarande dessa evinnerliga tankar). Jag funderar på att inte ens nämna något om det för att inte vara med om det du har varit. Vad tror du? Jag förstår även att du inte kan svara hur olika behandlingar och människor funkar för mig men jag känner även att du har viss erfarenhet om detta som du gärna kan dela med dig av.
roethlisberger
25 juni, 2013 at 06:13jag tycker du ska vara ärlig, absolut inte ljuga men samtidigt förstår jag din tanke att ”utesluta” vissa delar. Första besöket lär ju vara med en läkare. Denne läkare kommer gå igenom massa standardgrejer, så det ”får man ju ta”, liksom. Sedan kommer väl summasumarum av mötet vara vad DU vill få ut av det hela, och då måste du vara noga med att betona just det. Man måste vara så sjukt på, är det något jag lärt mig genom åren är det det. Stå för det du känner, tycker och har rätt till – begär vården du önskar.
Så resonerade jag också, att tänk om det bara blir värre? Då förlorar jag det lilla bra jag har, typ. MEN, som jag skrev tidigare ang medicin och biverkningar – allt har negativa sidor. Även livet nu, uppenbarligen. Så visst, behandling och hjälp är inte raka spåret mot lyckan. Men är din nuvarande situation det, då? Nä, då hade du inte varit på väg till unga vuxna nu alls, eller hur? Så det tycker jag du 1- ska vara stolt över, det är ett stort steg att söka hjälp! och sedan 2- kom ihåg att ÄVEN om du träffar puckon (vilket inte är ett måste, jag vill fortf gärna tro att en del människor i branschen är vettiga ;)) så kan de hjälpa med nåt ändå. Jag var skeptisk till min psykolog, men efter 4 besök börjar jag tycka om henne. Hon är god, liksom. Och hon lyssnar. Ibland ger det väldigt mycket bara det, man ges andrum att tala ut i, ingen avbryter eller tystar en.
TA DIN CHANS, ta emot hjälp, våga ev. ta medicin, och framför allt : var ärlig, inte minst mot dig själv. Du har fortf en ätstörningsproblematik, du är enligt egen utsago ”på väg” att bli frisk, men tankarna finns kvar. Och vad är en ätstörning om inte störning i tanken? Den enda som förlorar på att du skulle ignorera/förneka/vägra inse det, är DU. Men alla, inte minst du själv, vinner på att du tar tag i den jobbiga resan bort från ätstörningen. Och ja, det suger emellanåt. Men det är alltid värt det.
Lycka till! Hoppas mitt svar gav dig något.. kram!
Amanda
25 juni, 2013 at 09:52åh ja, tack! Börjar nu gråta av den fina omtanke du delar med dig. Det känns mycket bättre och jag tar verkligen åt mig av de härliga orden du skriver. TACK, du har nu gjort min resa till att få ett ultimat liv lite lättare!
(det är tankarna om livet som gör det ultimat, inte sakerna i livet i sig! <3)
Amanda
24 juni, 2013 at 20:49Hej
Jag ska iväg till unga vuxna i Uppsala för första gången på torsdag angående utmattningsdepression/depression/lite ätstörning och sådant. Du kanske kan skriva lite vad jag kan tänka på? Jag vill få så mycket hjälp som möjligt då jag känner att jag verkligen vill komma någon vart ifrån mina slängar av orkeslöshet. Men samtidigt är jag rädd att de gör allt så mycket värre, att allt rivs upp och att jag inte får några lyckliga dagar alls, som jag faktiskt har nu för tiden.
Jag har läst din resa och jag är påväg till att bli frisk från alla dessa mattvång, eller mer att min kropp inte klarar av att gå in i svält eller träna intensivt längre så rent praktiskt är jag som vem som helst (men fortfarande dessa evinnerliga tankar). Jag funderar på att inte ens nämna något om det för att inte vara med om det du har varit. Vad tror du? Jag förstår även att du inte kan svara hur olika behandlingar och människor funkar för mig men jag känner även att du har viss erfarenhet om detta som du gärna kan dela med dig av.
roethlisberger
25 juni, 2013 at 06:13jag tycker du ska vara ärlig, absolut inte ljuga men samtidigt förstår jag din tanke att ”utesluta” vissa delar. Första besöket lär ju vara med en läkare. Denne läkare kommer gå igenom massa standardgrejer, så det ”får man ju ta”, liksom. Sedan kommer väl summasumarum av mötet vara vad DU vill få ut av det hela, och då måste du vara noga med att betona just det. Man måste vara så sjukt på, är det något jag lärt mig genom åren är det det. Stå för det du känner, tycker och har rätt till – begär vården du önskar.
Så resonerade jag också, att tänk om det bara blir värre? Då förlorar jag det lilla bra jag har, typ. MEN, som jag skrev tidigare ang medicin och biverkningar – allt har negativa sidor. Även livet nu, uppenbarligen. Så visst, behandling och hjälp är inte raka spåret mot lyckan. Men är din nuvarande situation det, då? Nä, då hade du inte varit på väg till unga vuxna nu alls, eller hur? Så det tycker jag du 1- ska vara stolt över, det är ett stort steg att söka hjälp! och sedan 2- kom ihåg att ÄVEN om du träffar puckon (vilket inte är ett måste, jag vill fortf gärna tro att en del människor i branschen är vettiga ;)) så kan de hjälpa med nåt ändå. Jag var skeptisk till min psykolog, men efter 4 besök börjar jag tycka om henne. Hon är god, liksom. Och hon lyssnar. Ibland ger det väldigt mycket bara det, man ges andrum att tala ut i, ingen avbryter eller tystar en.
TA DIN CHANS, ta emot hjälp, våga ev. ta medicin, och framför allt : var ärlig, inte minst mot dig själv. Du har fortf en ätstörningsproblematik, du är enligt egen utsago ”på väg” att bli frisk, men tankarna finns kvar. Och vad är en ätstörning om inte störning i tanken? Den enda som förlorar på att du skulle ignorera/förneka/vägra inse det, är DU. Men alla, inte minst du själv, vinner på att du tar tag i den jobbiga resan bort från ätstörningen. Och ja, det suger emellanåt. Men det är alltid värt det.
Lycka till! Hoppas mitt svar gav dig något.. kram!
Amanda
25 juni, 2013 at 09:52åh ja, tack! Börjar nu gråta av den fina omtanke du delar med dig. Det känns mycket bättre och jag tar verkligen åt mig av de härliga orden du skriver. TACK, du har nu gjort min resa till att få ett ultimat liv lite lättare!
(det är tankarna om livet som gör det ultimat, inte sakerna i livet i sig! <3)
Sofia
16 juli, 2013 at 12:03Känner igen mig så väl i de symptom du beskriver. Jag går runt på dagarna och känner att det mesta känns meningslöst, har ingen kraft eller ork till någonting och känner mig ständigt trött. Försöker göra de saker jag orkar, så som att släpa mig till gymmet, för att inte isolera mig totalt, men orkar inte ha det såhär längre… Har du något tips hur du försöker få dig själv att må bättre?
roethlisberger
20 juli, 2013 at 11:16jag kan bara ge det råd jag ger mig själv, det jag tror är a och o : att prioritera sig själv. börja inifrån och förstå att så länge man inte mår bra själv, kan man inte vara den medmänniska man vill heller.. så när jag väl gör NÅT, försöker jag få till saker som ger mig glädje. för även om jag knappt uppskattar sådant längre, så är det störst chans att det ”ger mig nåt”, och att jag då mår lite lite bättre.. förstår du vad jag menar? om jag bara orkar göra EN sak en dag, då ska det banne mig vara något som ger mig glädje. inte stress, ångest eller tårar.
Sofia
16 juli, 2013 at 12:03Känner igen mig så väl i de symptom du beskriver. Jag går runt på dagarna och känner att det mesta känns meningslöst, har ingen kraft eller ork till någonting och känner mig ständigt trött. Försöker göra de saker jag orkar, så som att släpa mig till gymmet, för att inte isolera mig totalt, men orkar inte ha det såhär längre… Har du något tips hur du försöker få dig själv att må bättre?
roethlisberger
20 juli, 2013 at 11:16jag kan bara ge det råd jag ger mig själv, det jag tror är a och o : att prioritera sig själv. börja inifrån och förstå att så länge man inte mår bra själv, kan man inte vara den medmänniska man vill heller.. så när jag väl gör NÅT, försöker jag få till saker som ger mig glädje. för även om jag knappt uppskattar sådant längre, så är det störst chans att det ”ger mig nåt”, och att jag då mår lite lite bättre.. förstår du vad jag menar? om jag bara orkar göra EN sak en dag, då ska det banne mig vara något som ger mig glädje. inte stress, ångest eller tårar.