LCHF = Lazy Celebrities Hating Fitness

Millan

Synd att lchf alltid ska klassas som en modediet. Jag äter lchf (eller lågkolhydaratkost om man hellre vill det) för att jag får så ont i magen av många kolhydrater men har själv aldrig sett det som en diet. En diet för mig är när man äter på ett sätt under en begränsad tid och sen återgår till normal kosthållning. För mig är lchf normal kosthållning och jag kommer troligen aldrig äta annorlunda igen 🙂

Linda

Hahaha, den utskrivningen hade jag missat 🙂 stämmer in på en hel del personer.
Kan dock hålla med Millan i sin kommentar. Som förälder är jag väldigt noga med att aldrig nämna ord som dieter, banta mm. Omgivningen gör det dock svårt ibland när de kommenterar mina kostval, (som jag för övrigt tycker är sunda). Att minska något på kolhydrater och undvika gluten ser jag inte som särskilt konstigt, det är en svår balansgång mellan att äta mat man mår bra av och tycker är god/rolig utan att det påverkar barnen på något sätt.

Clara

Men det är väl klart att man ska ägna sig åt någon diet om man är överviktig? Själv är jag frisk och tränar regelbundet men ska inte stå på någon bodyfittnesscen 🙂 Men jag är lätt överviktig och kämpar med att gå ned i vikt, det är inte så lätt som vissa tror, kalori in och kalori ut så går man ner i vikt, detta är ju en sanning som inte riktig stämmer!

Kan däremot hålla med om att man ska vara försiktig med att prat om sina matvanor inför barnen, allra helst döttrar.

Linnéa Dahlin

Mat är till för att ätas och njutas av. Är man överviktig och har problem med värden osv och att det är skadligt för hälsan så kanske man behöver gå ner i vikt, men då kan man träna och använda sunt förnuft när man äter + inte stoppa i sig massa onödigt! Men kroppen behöver allt!!! 🙂

Petras familjeliv - med LCHF och träning

Jag håller med Millan, LCHF är ingen diet som många tror. Man äter mat som man mår bra av helt enkelt. När jag började med LCHF var det för att gå ner några kg och få bort sötsuget som jag hade problem med. Jag har tidigare följt Viktväktarnas program flera gånger och gått ner många kg, men jag tyckte inte att jag fick äta mej riktigt mätt samt att sötsuget ff fanns kvar. Dessutom var det väldigt lätt att gå upp igen när jag slutade följa programmet. Jag minskade inte så många kilon i början med LCHF, men med tiden så har det fått mindre och mindre betydelse. Det som är positivt och som gör att jag ändå fortsätter äta som jag gör, att jag mår så himla bra. Förutom att sötsuget i stort sett är borta, är magen inte längre svullen på kvällarna, jag har mera energi och är piggare (hela dagen och kvällen), hamnar aldrig i ”matkoma” efter en lunch el middag, jämnare/stabilare humör, ja listan kan göras lång. Såklart passar det inte alla att dra ner så här mycket på kolhydrater som jag gör, men att säga att mina barn tar skada av hur jag äter, det köper jag inte alls! Jag äter mat med dom varje dag och jag har förklarat för dem att jag inte mår bra av kolhydrater och det tycker inte dom är något stort problem. Dom får äta både pasta, ris och potatis om dom vill och är nöjda och glada. Jag har även provat 5:2 och det går alldeles utmärkt! Jag äter t ex ägg till frukost hemma med barnen, ibland även till lunch på jobbet och sen middag som vanligt hemma på kvällen. Förklara för mej hur det skulle skada mina barn!

Kitty

Amen & word på den!

Sofia

När ska folk sluta bry sig om hur andra väljer att äta undrar jag. Oavsett om det gäller vilken typ av föda man stoppar i sig eller med vilka intervaller man äter. Det verkar som att folk faktiskt fungerar olika trots att jag är övertygad om att ren och naturlig mat är grundläggande för precis alla. Men om man klarar att äta mycket kolhydrater utan problem så fine – gör det. Klarar du att äta mejerier och gluten utan att få kass mage så är det också toppen. Själv är jag en hetsätare av rang med helt fucket up mätnadssignaler så periodisk fasta är toppen för mig då jag kan trycka i mig mat under ätfönstret och sedan undviker småätande under fastan. För en f.d. anorektiker är det nog katastrofalt däremot. Mitt nya projekt är att sluta äta allt som triggar mitt hetsätande för gott (som en nykter alkoholist undviker alkohol). Somliga tycker att även det är sjukt beteende. De vet nog inte hur stort problem matmissbruket är för mig eftersom jag inte längre är överviktig (tack vare LCHF). Om man har barn gäller det väl bara att hantera det snyggt runt omkring barnen så som Petra skrev.

Sofia

Jag tycker du har så rätt! Du är en fantastisk inspiration och förebild. Dieter är inget jag tror på heller – och som ätstörd finner jag det oerhört provocerande när jag kämpar för ett normalt förhållande till mat, ser alla olika dieter som sågar kolhydrater och förklarar hur man blir tjock av frukt. Jag försöker undvika att läsa om sån skit och klickar istället in och läser på din blogg, som stöd och inspiration. Du har vad jag anser är en sund syn på mat och visar att det är möjligt att återfå en sån. Tack för det! 🙂

Anna

När jag var barn åt min mamma sällan samma mat som vi barn. Hon åt det hon kände för typ en avokado, ägg, yoghurt. Vi tog det för givet och tänkte väl inte så mycket på det. Det i kombination med att hon då och då observerade sin mage i spegeln (inte särskilt öppet) satte sina spår på alla oss syskon. BARN MÄRKER ÄVEN OM DET INTE MÄRKS. Vi har alla haft lite konstig relation till mat under perioder med ätstörningar och onödiga ätbeteenden.

Jag håller verkligen med dig! Barn gör som vuxna gör och inte som de säger. Kanske inte märks när barnen är små, men sen har man det med sig när man kommer in i tonåren och upp i vuxenlivet. DET SÄTTER SPÅR.

Jojje

haha nämen Fanny då….
Du bara BRÅKAR med folk 😉

Linn

Jag och mina båda äldre systrar har haft ett märkligt förhållande till mat. Tack och lov så är de inte på grund av mamma och pappa (tror de inte ens vet vad en diet är, haha).

För mig började problemen vid 16-års åldern och ja, många faktorer. Missnöjd med mig själv helt enkelt. Men, detta har ändå legat i bakhuvudet sen jag var liten. Farmor och hennes man sa ett flertal gånger att jag började bli småfet(!?) och det skar i mig så fruktansvärt mycket. Hon har även sagt att jag borde banta… Men mina föräldrar var inte sena med att skälla ut dem med råge som tur var.

Tyvärr fattar farmor fortfarande ingenting. I julas undrade hon varför jag köpte strl. M på en tröja till pappa eftersom att han ”har en sån stor mage”… Då jävlar såg jag rött och då var det min tur att försvara.

Men när jag var runt 16 så var jag underviktig och benig. Och då tyckte farmor att jag skulle hjälpa henne att banta eftersom jag blivit såååå fiiiiiin.

Blev visst långt detta… Men det kändes bra att få ur mig allt då jag blev mer och mer arg. Haha!

Linn

Ps:
Farmor är en snäll och fin dam som jag älskar. Men när det kommer till att tänka före så blir det kortslutning tyvärr. Upplever att många äldre beter sig så.

Jenny

Huvudet på spiken! Jag har själv haft ätstörningar och varit besatt av att leva hälsosamt tidigare, även om jag pga stressen ätstörningarna och ångesten innebar snarare gick gick upp i vikt av det, och jag läste också någon text om att 5:2 var inkörsporten till ätstörningar (kanske var du som länkade till den, eller om det var tastyhealth) skriven av en tjej som också haft ätstörningar. Jag tror att man måste ha haft ätstörningar tidigare för att inse det absurda och ohälsosamma med dieter (eller ”livsstil” som utövarna kallar dem, eftersom man inte bara behöver leva med dem under en kort period, utan resten av livet! Vilken mardröm!). Just nu har världen, i synnerhet Sverige, gått in i en slags kollektiv ätstörning med förnekelse och förvirring, och därför kan de inte inse hur fanatiska de är eller extrema deras livsstilar är. Förhoppningsvis tillfrisknar de snart och kan hitta till en avslappnad livsstil utan ytterligheter som enorma mängder socker och vete eller uteslutande av kolhydrater helt. Fortsätt med dina tankeväckande inlägg, de behövs!