London

Min far är en klurig figur. Någon gång under min tidiga tonår kom han på att en fiffig present att ge Fanny (vi ger alltid bara EN present, både till jul och på födelsedagar) är en resa. Bara vi två. Någonstans vi inte varit. Umgås. Ha tid tillsammans utan jobb som ringer eller andra plikter som överskuggar ledigheten. Det fiffiga med denna idé är att det aldrig blir av. Han ger mig det då igen. Och igen. Under de senaste åren har jag väl skrapat ihop några varv runt jorden eller så. Men i somras bestämde vi oss för att faktiskt åka någonstans.

Efter mycket om och men blev det alltså London. En stad vi båda besökt förr, men aldrig tillsammans. En långhelg som än så länge bara innehåller planer om musikaler (pappas önskan/krav), träning (Fannys önskan/krav) och så diverse ”strosande”. En lista med ställen att se, butiker att besöka och restauranger att äta på ligger i väskan också, men jag ser mest fram emot att få lite kvalitetstid med min pappa. Min fina fin pappa som tyvärr bor så himla långt bort. Men nu, en långhelg bara vi och jag tänker verkligen göra det bästa utav den! Som min underbara terapeut säger ; tänk ”som om”. Jag ska leva och göra saker SOM OM allt var bra och lyckligt. Det är så jag tänker ta mig till den riktiga lyckan.. Jag måste känna det jag vill ha NU.

Och ja. Jag vet att det här kanske är ord jag borde klottra i något anteckningsblock istället för här. Men äh. Som det 90-talsbarn jag är,tycker jag det tar sådan tid att skriva förhand. Pallar inte. Och nu är jag hungrig. Vi hörs hörrni, ha ett fint veckoslut!