Det där med hur man ”märker av” min adhd…

Jag får frågan ibland, hur man ”märker av” min adhd.

Det är lite svårt att svara på för jag vet ju inget annat – jag har alltid varit ”såhär” även om jag bara de senaste 8 månader varit medveten om diagnosen. Många tycker att diagnoser som adhd är onödiga och dumma, att ”alla är ju lite så ibland” och att några ord på ett papper inte gör någon skillnad. Det är sant, att se i skrift att jag har en så kallad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning gjorde inte att jag plötsligt kunde bli eller vara annorlunda. Men det har jag aldrig velat!? Allt jag någonsin tyckt om med mig själv, det jag genom depressioner och självförakt ändå uppskattat och sett själv, är saker som är till stor del ”tack vare” min adhd. Mitt driv, min kreativitet, min förmåga att investera och prestera. Min intelligens, mitt fokus och även alla känslor som på något vis inte har normala mått och former utan är oändliga och intensiva. Jag blir inte glad, jag blir sjukt jäkla överlycklig. Jag blir inte heller ledsen, utan förtvivlad och förstörd. Det finns för och nackdelar med allt, så även adhd, men jag anser trots allt att nu när jag vet om varför jag ”är som jag är” så är det utan tvekan övervägande positivt att, ja – vara just precis såhär, som jag är. Det var därför jag ville ha utredningen. Det är därför jag tycker att en diagnos gör skillnad och är viktig – för idag är jag medveten och kan både förebygga jobbiga situationer samt bättre hantera dem när det ändå blir tufft. Det handlar ju om att lära känna sig själv.

Nog för att de flesta som träffat mig kan intyga att jag pratar både mycket och fort, verkar rätt ”speedad” och uppe i varv, men det finns egentligen bara en sak som jag själv tycker är riktigt jobbigt. Mitt virr. Att tankarna är som tio steg före och jag knappt hinner tänka en innan nästa tar över. Jag har blivit bättre på att skriva listor, göra små scheman att följa för helt vardagliga saker (typ, ”ta ut soporna”. Eller ”ställ tillbaka skålen”) men det händer fortfarande konstant att jag påbörjar en sak och blir distraherad av något annat. Det må låta harmlöst men en vardag full av detta blir rätt… rörig och både tids- och energikrävande.

Imorse hade jag en typisk Fanny-morgon. När jag insåg fjärde typiskt-fanny-grejen tog jag faktiskt och la tillbaka sakerna på sin plats för att snabbt föreviga det på bild. Det här är väldigt, väldigt vanligt förekommande hos mig nämligen, och svarar lite på frågan hur man märker av min adhd. (jag tycker på riktigt synd om min fd sambo som fick stå ut med sådant här hela tiden) 

Okej. Jag skulle alltså iväg och träna imorse. Nycklarna, är bra att ha då. De låg inte på sin plats vid hallbordet. Nähä, var letar man då? Det är en helt normal fråga med alla onormala svar man kan komma på – det minst logiska stället är alltid ett bra ställe att börja leta på. Till exempel i skafferiet, där jag tillslut hittade dem. Minns inte ens när jag la dem där, men det måste ha varit något i stil med att jag hade dem i handen och ”bara skulle hämta något”, behövde båda händerna och la ifrån mig nycklarna. För att två sekunder senare ha glömt att jag la dem där. 

Sen insåg jag att min mobil fattades mig. Det här har hänt så många gånger att jag direkt gick till kylen. Hej telefonen, där ligger du på kvargen, såklart!

Man ska ju som bekant borsta tänderna, men tandkräm är en fiffig grej att ha då och den stod inte heller på sin rätta plats. Efter lite virr hittade jag också den – i garderoben. Jag minns, såklart, inte hur den hamnade där, men gissar på att jag tog med den igår kväll när jag skulle… ja något i garderoben, tydligen.

Tillslut stod jag i dörren med hörlurarna i handen, redo att gå. Kollade väskan – mobil och nycklar med, härligt! Kände att ett snabbt toabesök vore på sin plats. Så, snabbt in om där för att sedan gå mot gymmet. Någonstans halvvägs kom jag på att musik vore trevligt under promenaden. Hörlurarna var inte längre i min hand. Nej för de var, upptäckte jag när jag promenerat hem igen, slängda på badrumshyllan bland hudkrämer.

Som sagt : helt logiskt. Och en högst vardaglig inblick i mitt liv.