Browsing Tag

tankar

healthstories Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 2)

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här)

fusklapp2

5: En person med ångest kan berätta hur den känner (och du behöver bara lyssna)
Att ha ångest betyder inte att man inte kan uttrycka sig eller kommunicera (om man inte har panik, för då kan man förmodligen inte det. Inte läge att pressa!). Även med ångest vill man fortfarande prata, föra sin egen talan och berätta vad man känner. Ofta tror folk att någon med ångest inte kan eller vill kommunicera, men det kan man – man väljer att avstå, vanligtvis för att den andra parten var avvisande förra gången man öppnade sig. Nästa gång du tror att någon med ångest inte kan föra sin egen talan, håll tyst och ge dem chansen att faktiskt prata. Ta sedan chansen att på riktigt lyssna.

6: En person med ångest behöver inte höra någon konstant fråga “är du okej” när den har panik
När du ser någon med panik som du vet har ångest, måste du verkligen fråga om de är okej? Nej. Du vet redan svaret. En person med ångest’s hjärta slår en miljon slag i timmen, händerna är spända, bröstkorgen är åtstramad, lemmarna vibrerar av allt adrenalin och hjärnan har inträtt i kroppens ”fly eller fäkta”-funktion. Helt ärligt, ibland kan personen tro att den håller på att dö. Så istället för att fråga ”är du okej”, försök med något mer hjälpsamt och konstruktivt. Bra exempel är:

“Kom ihåg att andas”
”Kom ihåg ”
”Vill du att jag ska hjälpa dig någonstans tystare/tryggare/lugnare?”
”Jag finns här om du behöver mig.” (lämna personen ifred – såvida hen inte ber dig att stanna)
”Du har panik, det kommer att gå över. Du har tagit dig igenom detta förut, och du kommer göra det igen”.

Men nyckeln till allt detta: om personen ber dig lämna hen ifred – lämna hen ifred!

7: En person med ångest uppskattar att du finns där
Ångest är jobbigt för alla inblandade, dig också. Det förstår även den som lider av ångest, och hen är inte blind för vad som krävs för att stötta. Om det finns en sak som alla med ångest har gemensamt är det att de tänker för mycket – de tänker väldigt mycket. En del av detta tänkande berör alltid personerna som stått bredvid dem. Ditt stöd förbises inte – oavsett hur litet du tror att det varit.

8: Det kan vara svårt att släppa taget
En del av ångest är det ständiga tänkandet, men för att verkligen förstå det behöver vi förstå vad det bottnar i. När någon upplever något traumatiskt, vilket folk med ångest gjort mer än nog, kan minnet (om det inte hanteras korrekt) lagras i den del av det limbiska systemet som minnet använder för att avgöra om vi är i kris.

Minnet lagras på ett helt annat sätt och i en annan del av hjärnan, jämfört med ett vardagsminne som snabbt lagras. Det får hjärnan att reagera annorlunda på minnet. Hjärnan försöker aktivt hitta ett samband mellan det traumatiska minnet och den nuvarande situationen (vilket delvis gör att personen är på helspänn).

När hjärnan fastnar i denna cykel kan det vara svårt att släppa taget om saker. När hjärnan tränas att stanna i denna cykel genom förlängd ångest kan det vara väldigt svårt att släppa taget om något alls. Människor med ångest kan inte bara ”släppa taget” – för deras hjärna tillåter det inte. Så tjata inte på dem om det.

fusklapp21

healthstories Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 1)

Som de flesta av er vet sedan tidigare, så tycker jag att det är väldigt viktigt att prata om psykisk ohälsa och vad det egentligen innebär. Inte ”trots” att det här är en blogg om hälsa – utan just för att det är det.

Det finns olika grader av psykiskt dåligt mående, och alla har vi erfarenhet av någon eller flera av dem. Men det finns också en stor grupp människor som lider lite extra, kämpar lite extra – en grupp som på vardaglig basis stigmatiseras. Det handlar om utbildning och grundförståelse, och därför har jag flera gånger tidigare och kommer många gånger framöver, belysa ämnet. För det som hjälper allra mest är kunskap och förståelse. Punkt.

Ångest kan vara ett rent helvete. Inte bara för den som lider av det, utan även för de som finns omkring personen, och det kan vara svårt att förstå en människa med ångest. Det är helt okej att inte förstå, och det är helt okej att det är riktigt jäkla kämpigt ibland. Jag får ganska ofta mail från anhöriga som undrar hur de kan hjälpa, eller hur man bäst bara finns där, när den man älskar mår dåligt. Det här är en liten fusklapp till er.

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 1 av 3.

fusklapp1

1: En människa med ångest är just med precis det – en människa som HAR ångest. Ingen ÄR sin ångest.
Ingen gillar att definieras av en enda sak. Om du verkligen vill stötta någon med ångest, påminn dem att du uppskattar individen bakom ångesten. Inse att de är mer än sin ångest. Det låter som, och borde egentligen vara, sunt förnuft. Men människor har en tendens att blindas av problem med mental hälsa. De är fortfarande människor, lika komplexa som alla andra. Snälla, kom ihåg detta.

2: En människa med ångest kan bli trött lätt, väldigt lätt
Ångest är uttröttande. Det verkar som att de enda som förstår hur uttröttande det verkligen kan vara är andra som lider av ångest. Ångest gör att folk lever på helspänn. De är alltid på alerten, har oroliga sinnen, och deras kroppar är alltid redo att fly eller fäkta. Med helspänningen kommer trötthet. Situationer som människor utan ångest kan segla igenom är mer uttröttande för den med ångest.

Har du någonsin haft en stressig vecka på jobbet, där du varje dag vaknar och tänker ”wow, hoppas det lugnar ner sig snart”? Så lever en person med ångest varje dag – och det är utmattade. Kom ihåg det nästa gång du pressar någon med ångest till att bli mer ”produktiv”.

3: En människa med ångest blir lätt överväldigad
Deras sätt att vara på helspänn gör också att de överväldigas lätt. De är medvetna om allt som sker i och omkring dem. Varje ljud, handling, lukt, ljus, varje människa, varje föremål. För någon som ständigt är så alert kan en situation som inte verkar så överväldigande (t.ex. tanken på att flera personer pratar i ett rum) leda till att deras huvud snurrar runt.

När du försöker uppmuntra någon med ångest att gå någonstans, kom ihåg att det du njuter av kan vara överväldigande för någon med ångest. Försök inte låsa fast dem. Försäkra dem om att de kan gå därifrån när som helst.

4: En människa med ångest är VÄL MEDVETEN om att ångesten ofta är ”ologisk”
Att vara medveten om det ologiska hindrar inte tankarna från att löpa amok. Det hindrar dem inte från att tänka på hundratals katastrofscenarion. Om det vore så enkelt som att säga ”okej, det är ologiskt – det finns ingen mening med att oroa sig” skulle de flesta med ångest inte lida av det längre.

fusklapp12

Del 2 av fusklistan publiceras i dagarna.

healthstories Inspiration och pepp Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Från mig till dig: 8 tips på vägen mot målet

Igår postade jag en liten påminnelse på min instagram som löd såhär;

Don’t wait until you’ve reached your goal to be proud of yourself. Be proud of every step you take toward reaching that goal. Be proud now.

Det tycker jag är en viktig påminnelse; en sådan där påminnelse som egentligen är rätt självklar – men ändå så lätt glöms bort. Oavsett vad målet är eller hur avlägset det känns i dagsläget (om man ens har ett konkret mål) så tror jag att ovanstående är vad som förr eller senare avgör huruvida man uppnår det. Jag är nämligen helt övertygad om att man ”under resans gång” successivt bygger den styrka som krävs för att fortsätta, och en dag också uppnå det man siktat in sig på. Man kanske inte har den från början, styrkan, och kanske vet man inte hur man ska gå tillväga alls. Men det är inte skäl att inte försöka, att inte våga vilja må precis så bra som man fötjänar.

morgonbok3

Det handlar om babysteps. Jag minns att det var mitt mantra när jag bestämde mig den där gången för dryga fyra år sedan, då när jag efter många många tiotals försök att vända den onda spiralen och gå ner min övervikt och övervinna min djupa depression, faktiskt försökte för sista gången. Vid det laget hade jag misslyckats så många gånger och jag visste att även om jag kände mig oövervinnerlig ena dagen, så kunde jag nästkommande dag lika gärna vilja dö och skita i allt. Jag visste att dåliga dagar kommer och att det inte blir bra från en dag till en annan. Det visste jag – och det var okej. De dåliga dagarna kom, ibland flera i rad. Men jag fortsatte upprepa mitt mantra, jag fortsatte tänka babysteps – så länge jag fortsätter ta två små steg framåt så är ett steg bakåt då och då okej, för jag-tar-mig-framåt.

Det funkade. Sakta sakta tog jag mig framåt, trots de små avbrotten för steg bakåt, och under tiden växte jag på flera sätt. Precis som Sofia skriver om mental träning i det här inlägget så är det precis det – träning. Det är att anstränga sig och det är att genomföra. Det var vad jag gjorde; jag gav inte upp. Och just det, att genomföra något väldigt väldigt utmanande, bygger styrka som inget annat. Det bygger en övertygelse djupt inombords, en tilltro till att det-går-ju-faktiskt. Jag kan ju faktiskt.

Från mig till dig: 8 tips på vägen mot målet

  1. Känns det fel, gör det inte. Magkänslan är en himla fin sak, lita på den och dina instinkter.
  2. Säg precis det du menar. Var tydlig – få kan läsa tankar (men de flesta kan lyssna på vad du säger)
  3. ”Don’t be a people pleaser”. Bygg upp dig själv, så kan du tänka på omvärlden sen. När du är den du vill vara.
  4. Tala aldrig illa om dig själv. Just don’t.
  5. Var inte rädd för att säga nej. Det här är något jag jobbar på ännu, tänk att det där lilla lilla ordet kan vara så svårt att säga ibland.
  6. Var inte rädd för att säga ja. Ta chanser. Se möjligheter. Jag brukar tänka ”hur illa kan det gå? I värsta fall går jag väl tillbaka till det som är nu”.
  7. Släpp det du inte kan kontrollera. Fokusera på det du faktiskt kan påverka; ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”
  8. Dröm. Just att våga drömma, och inte minst att dagligen visualisera, hjälpte mig enormt då och gör än idag.

positive

healthstories Inspiration och pepp Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Läsvärt x3

Fredag och jag vill lyfta tre inlägg i arkivet här på roethlisberger.se – tre inlägg som jag tycker är värda att lyftas och som gärna får läsas igen.

Har ni förresten noterat fliken här uppe i bloggmenyn, den som heter Läsvärda inlägg? Där samlar jag helt enkelt inlägg som fått lite extra uppskattning av er, eller som jag själv bara tycker är så pass viktiga att de tåls att läsas igen. Tycker du något inlägg saknas i listan? Låt mig veta!

healthyh

Inspiration och pepp inspirationstories Okategorierat Press & Event Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Guldhjärtat 2015

Natten till igår nåddes jag av nyheten att jag är nominerad till Fitnessfestivalens ”Guldhjärtat 2015”. Inte nog med det – jag är nominerad i två av fem kategorier; både till Årets hemsida/blogg och Årets förebild.

12138608_999147430105965_3497477521472187132_o

Alltså… wow! Det känns självklart helt fantastiskt, och ärligt talat rätt overkligt när jag ser namnen bredvid mitt i nomineringslistan. Det är svårt för mig att greppa att jag och roethlisberger.se står bland nominerade hemsidor/bloggar som drivs av människor jag själv ser upp till och inspireras av dagligen. Som till exempel Jill Holmström, Anna Lissjanis, Lovisa ”Lofsan” Sandström, Sofia ”PT-fia” Sjöström, Tyngre och Hampus ”Potatismannen”. Och förebild, herregud, där någonstans mellan Jenny Adolfsson, Alex Danielsson, Emma Igelström, Antonia Eriksson och Kalle Wahlström – ja där står mitt namn. Det är ju helt knäppt! Och helt, helt fantastiskt.

Tusen tack till er som nominerat mig. Tusen tack för att ni gillar det jag gör och låter mig veta. Tusen tusen tack!

guldhjartat2015

Från och med nu, till och med den 5e november, kan man rösta på vem man tycker ska få Guldhjärtat 2015 i de olika kategorierna (Årets Gruppträningsinstruktör, Årets PT, Årets Hemsida/blogg, Årets Klubb/gym och Årets Förebild) och man gör det HÄR.

Inspiration och pepp passionstories Tankar om ting Vardagsuppdatering

Boostar hälsan med vin och favoritgodis

Eftersom jag spenderade hela förra veckan i Stockholm blev fredag och lördag rena ”datorjobb-och-komma-ikapp-dagar” hemifrån för mig. Bokföring och företagsfix, en himla massa mailsvar, några timmar i köket för att färdigställa ett par receptuppdrag, renskrivning och bildbehandling osv osv…

Efter 18 timmars effektiv arbetstid var jag aningens mindre stressad och mycket nöjd med alla avbockade todo’s, så när en vän hörde av sig och undrade om vi inte skulle åka in till stan för ett glas vin kände jag bara att ja, det var faktiskt precis vad jag både ville och behövde igår! Koppla bort allt jobb och slappna av. Med ett glas gott vin i gott sällskap och bara ha himla trevligt. Efter lite välbehövligt skitsnack över det där glaset vin, bestämde vi oss för att utveckla till glas i plural och att fortsätta trevligheterna inne i stan några timmar till. Säga vad man vill om alkohol, sena nätter och allt som hör därtill – för mig, just igår, var det precis vad jag behövde.

Välmående och hälsa, för mig, är verkligen så mycket mer än vad vi äter och tränar. För att må bra behövs olika. Olika saker, olika dagar och i olika perioder. Ibland av det ena, ibland av det andra. Den känsla och insikt jag önskar kunna ge och inspirera till här i bloggen och allt annat jag gör, är att en inte måste välja. Att hälsa och välmående är liksom inget för ”alla de där andra”, de som gör och lever ”rätt”. Utan hälsa och välmående är lika mycket för dig – och det handlar faktiskt inte om vad du gör utan det handlar om hur det du gör får dig att må.

hemmakvallgodis1

Min söndag har jag ägnat åt att förbereda inför kommande arbetsvecka, och jag har stängt av telefonen för att ställa mig i köket med skålar och kastruller och ingredienser, och bara leka sådär fritt som jag älskar att göra. Mental återhämtning. Och så har jag köpt massa favoritgodis på hemmakväll. För de har utan tvekan bästa godiset.

För att avsluta den här helgen på topp och ladda upp ytterligare inför veckostart imorgon, är det jag och min fina godispåse i soffan som gäller ikväll. Det där med vad man fyller sin godispåse med… Innehållet i mina godispåsar brukar i regel vara ca 90% choklad av olika slag, och resterande 10% är främst surisar, eller någon enstaka lakrits (allra helst chokladdoppad sådan, mmm)Vad har du i din godispåse?

hemmakvallgodis2

healthstories Press & Event Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Digital Health Days

Den här veckan går till historien som en av de snabbast passerande och mest fullspäckade veckorna i mitt liv. Herrejösses. Nu onsdag-torsdag har jag varit på Digital Health Days på Stockholmsmässan i Älvsjö.

dhd1

Digital Healthy Days (DHD) är en internationell konferens inom digital hälsa, som är inriktad på omvandlingen inom hälso- och sjukvård. Det handlar om ökat patientinflytande, nya affärsmöjligheter och helt enkelt hur man använder de fantastiska digitala verktyg vi idag faktiskt har, på ett vettigt sätt även inom vården. Otroligt intressant och lärorikt!

Ända sedan jag lämnade sjukhuset och tvångsvården för alla de där åren sedan, har jag haft en önskan om att en dag kunna vara med och påverka och förbättra allt det där som inte fungerar. Jag har alltid vetat att jag vill göra skillnad på ett eller annat sätt, och att vården inte är vad den borde vara. Nu börjar det klarna hur jag ska kunna göra just det – hur jag ska kunna göra skillnad. Och det känns så himla bra.

Efter dessa dagar har jag givetvis en hel drös anteckningar och tankar som jag vill dela med mig av även här till er. Först ska jag bara läsa igenom allt igen, och försöka sortera alla nya intryck, tankar och funderingar jag har själv.

Vad tycker du om vården, som den är idag? Bemötandet i den? Uppelever du en skillnad i kvalité av vård beroende på varför du söker den, vilket sjukhus du besöker och vilken läkare du träffar? Berätta gärna om dina upplevelser och åsikter här i kommentarsfältet, jag uppskattar all input i ämnet!

dhd2

Inspiration och pepp inspirationstories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

du är så himla mycket mer

Din kropp är inte den du är. Ja, du har en kropp och ja den är din, bara din.

Men du är inte ditt utseende. Du är inte en storlek, inte en hårfärg, inte en form. Du är inte de antal centimetrar du mäter runt låren, och du är inte siffran vågen visar när du ställer dig på den.

Du är så väldigt mycket mer. Du är värmen i kärleken du känner för alla du älskar, du är skrattat som bubblar ända nerifrån magen när något är riktigt, riktigt roligt. Du är orken och kämparglöden som tagit dig genom motgångar och sorg, du är energin som sprids när du ler sådär genuint.

Du är så himla mycket fint, och ibland tror jag att du måste påminnas om just det. Att du måste höra en extra gång, att väldigt mycket av det fina du faktiskt är, inte är inte för ögon att se utan för själar att känna. Det allra finaste du är, är allt det där du har inuti.

Ja, du har en kropp och ja den är din, bara din.

Men du är inte din kropp och jag hoppas att du förstår att du aldrig någonsin ska värdera dig själv eller låta dig värderas av andra, utifrån hur din kropp ser ut, känns eller mäter mot någon annans. Du är ju så himla mycket mer och det är allt det där andra som på riktigt spelar roll.

callelindgrenfoto

Foto: Calle Lindgren http://callelindgren.com/

healthstories Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom för tonårsflickor som inte vet bättre”

Det skall springas längre, lyftas tyngre, bantas mera (eller för att vara snäppet mer PK: ”ätas mindre”), sovas mindre/gå upp tidigare (för vi måste ju göra karriär! Nå framgång! Göra något av dygnets timmar, ingen vill väl vara en medelmåtta?!) och allt skall publiceras på internet och delas över sociala medier (annars finns det inte).

”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom för tonårsflickor som inte vet bättre”

Ja, för är det inte så? Litteraturen, behandlingarna, symtombeskrivningar och samhällsinformation överlag är för det mesta anpassat till yngre flickor som svälter sig själva (eller kräks) för att vara så smala som möjligt. Och dessa flickor är säkert den största riskgruppen. Men alla andra då?!

För några månader sedan hittade jag till en blogg som heter potatismannen och skrivs av Hampus Widén. Jag har länge vetat vem Hampus är, då vi har gemensamma vänner, men det var först när jag hittade hans blogg som jag bara kände att honom! Honom vill jag veta mer om, honom vill jag lära känna, honom vill jag presentera er för!

Jag är så otroligt glad att Hampas ville dela med sig av sin historia här hos mig, för jag tycker det är så-himla-viktigt. Både att tala om problematiken i sig; att vara man och ätstörd i ett samhälle där ätstörningar ses vara något som drabbar just ”tonårsflickor som inte vet bättre”. Men minst lika viktigt tycker jag det är att belysa och uppmärksamma hur det ändå går att ta sig ur, vilken grym människa Hampus och alla som kämpar i liknande strider mot både sjukdom och inre demoner är, och det dessutom i en värld med ett samhälle som kanske inte riktigt förstår.

hampus1

Det är just på grund av det stora frågetecknet och kunskapshålet som finns gällande alla de där som inte är ”tonårsflickor som inte vet bättre”, som Hampus skriver sin blogg och engagerar sig så mycket han kan. För det finns ju så många andra som har problem. Det där med rätt och fel, stereotyper och klassiska fördomar. Även om ätstörningar drabbar de allra flesta på ett eller annat sätt – ändå finns de, fördomarna. Kanske är det just därför de finns?

Gångerna är många som Hampus frågat sig själv varför. Många av de frågor som han brottats med i analysen av sitt beteende landar i frågeställningen om han helt enkelt är en svag människa. Har han dålig karaktär eller är han alldeles för lättpåverkad? Beror det på hans uppväxt, är det genetiskt eller har han helt enkelt varit för ytlig? Kan det vara för att han blev retad för att han var tjock, hade glasögon och lockigt hår? Eller kanske så ”enkelt” som att han förknippat massor av positiva känslor med att vara vältränad/smal?

Låt oss börja från början; andra året i gymnasiet. Den nya ishockeytränaren fokuserade på konditionsträning och man skulle köra löppass både innan och efter varje pass. Dagarna som det inte var hockeyträning sprang Hampus själv, och gymmet besöktes veckans alla dagar. Kosten baserades på tonfisk, grönsaker och mindre skolluncher – samt en och annan hetsätning över helgen såklart, för det hade han ju lärt sig, att man skulle ha ätardagar. Ja, den träningsdosen ihop med den matmängden är inte en svår ekvation; på 3 månader tappades 17 kg. Sedan följde ytterligare 10.

Som pricken över i upptäckte Hampus sedan periodisk fasta. Att vänja sig vid att inte äta alls på väldigt lång tid, för att sedan äta väldigt mycket på kort tid, sammanfattar Hampus med samma ord som jag själv skulle gjort; det passar inte för någon som har ett dåligt förhållande till mat. Svältperioderna triggade honom. Det blev ett farligt tävlande mot sig själv där han försökte slå rekord i tid utan mat, för att sedan landa i bottenlöst ätande. Han tror själv att han lite omedvetet försökte stilla ångesten inför nästa svältperiod (oj förlåt – ”fasteperiod”). Dessutom, berättar han för mig, blev han en notoriskt duktig lögnare. Det är något alla med ätstörningar i någon form kan relatera till, tror jag.

hampus3

Distans och balans. Det är vad Hampus alltid drömt om, men erkänner sig väldigt sällan ens ha varit i närheten av. Personer som uppnår det borde hyllas, säger han, de är hjältarna. Jag kan bara hålla med, och när jag ber honom nämna några exempel på hjältar svarar Hampus direkt Martin Gilck (på bild ovan t.v). Martin driver både gym (Wenngarn Sportcenter) och pizzeria, samt utvecklar kvalitativa och rena produkter i sin kosttillskottsserie SISU Nutrition. Ett annat namn som kommer upp är Kalle Zachari Wahlström (på bild ovan t.h), vars träningsfilosofi enligt Hampus bäst beskrivs som enastående; ”Träning är som tandborstning – man bara gör det.” 

Hampus är också noga med att poängtera att han inte menar att, jag citerar; ”stå och pinka på fitness- och de olika sportindustrierna och människorna involverad i dem. Tvärtom. Jag har många vänner som lever där, alltifrån kosttillskottleverantörer, styrkelyftare, tyngdlyftare, bodybuilders och AF-tävlande och Sverige/Världseliten inom kampsport.” Med slutord jag återigen skriver under på – ”Det är överdoserandet som är fel.”

”För de personer som funnit sin väg så fungerar det enkelt, för de personer som trasslar till det fungerar det aldrig.”

Det är en teori Hampus har, som han förklarar fungerar ungefär som uttrycket ”jag får aldrig så mycket ragg på tjejer som när jag har flickvän”. Han tänker att det kanske är så enkelt, även med hälsa och självbild, att vi tenderar att göra det svårt för oss själva. Det ligger nog mycket i det han säger, inser jag när jag tänker på det. Det där med goda och onda spiraler, det där med vad vi väljer att se och fokusera på. Känner man att man är på rätt väg, så är det faktiskt inte så svårt att fortsätta, för man ser ju vägen. Har man tagit sig ut på villovägar och ständigt byter kurs för att aldrig känna att man tar sig annat än runt runt, ja då är det inte riktigt lika lätt..

Men… vård då?!
Hampus genomgick en internetbaserad behandling genom Stockholms Centrum för Ätstörningar. Positivt med den behandlingen säger han var att få en överblick över sitt ätbeteende. Han kunde se när hetsätningarna kom, vilka måltider han faktiskt åt samt vilka han skippade, och på så vis kunde han också se mönster och analysera samband. Övningarna där han fick jobba med målbilder för ett liv utan ätstörningar, och lära sig berömma och uppskatta sig själv, kan Hampus idag se tillbaka på som bra inslag i behandlingen. Andra saker var mindre bra. Till exempel var kostråden inte anpassade efter någon som tränade så mycket som Hampus gjorde då, och framför allt som han ville göra.

Just det här tycker jag personligen är väldigt viktigt, för en behandling måste alltid alltid gå ut på att förbereda människor inför ett friskt liv. Man ska förses med verktyg för livet efter sjukdomen. Inte bara släcka bränder. Givetvis ska en grav undervikt som är livshotande åtgärdas först av allt, men sen – sen måste man arbeta med störningen. Beteendet. Att många ätstörda kompenserar och dämpar ångest med tvångsmässig träning är inte ovanligt, tvärtom. Och att bara fokusera på vågens siffror är i min värld helt absurt föråldrat och jag förstår inte hur vården inte kommit längre här?!

Precis som man kan se på bilderna nedan är Hampus (likt många andra med ätstörningar i bagaget, mig själv inkluderad) egentligen väldigt glad i mat. Det är liksom inte maten i sig som är problemet, det är det faktiskt sällan när det kommer till ätstörningar, och som med alla andra sjukdomar är det väl ändå den bakomliggande orsaken man i behandling bör fokusera på, inte symptomen?

hampus2

Så när en sjukhusbehandling inte fungerar, vad ska en göra?
För ett år sedan kontaktade Hampus Martin Gilck, och sedan den dagen och det beslutet har han lärt sig mycket. Mot löftet att vara helt ärlig mot Martin har han fått de verktyg han behöver för att bygga det han så länge eftersträvat; distans och balans. Idag vet han vad han måste göra (äta regelbundet) och vad han inte får göra (hoppa över måltider). Vilka livsmedel som är ”triggers” och vilka som är OK att ha hemma. Men framförallt, säger han så klokt och egentligen självklart; ”jag har lärt mig att en dålig dag kan följas av flera bra, så länge välmåendet är i fokus.”

Hampus råd till dig som vill påbörja din resa mot ett liv fyllt av glädje:

  • Våga öppna dig och berätta för folk, generellt så är människor godhjärtade och vill hjälpa
  • Sök gärna professionell hjälp, men välj med omsorg – du måste våga lägga ditt liv i händerna på din hjälte
  • Var nyfiken på livet, det finns väldigt mycket spännande saker där ute att finna glädje i
  • Inse att du är en speciell människa med särskilda fysiska anlag och förutsättningar, jobba med dem – inte emot dem

Slutligen, varför ”potatismannen”?
Hampus valde att börja med vad han kallar för projekt:potatis. ”Målet var att äta potatis varje dag under ett helt år (vilket jag lyckades med) för att få i mig tillräckligt med näring för att inte dö. Under den resan fick jag smeknamnet potatismannen, skapade bloggen med samma namn, tog fram en action figure och skaffade en tatuering. Allt sprunget ur en dröm om att vara superhjälte och min kärlek till potatis.”

hampus4

Långt inlägg och ändå har jag suttit i många timmar och kortat ner. Eftersom jag själv inspireras av människor som Hampus så ville jag ge också er chansen att ta del av hans historia. Ni vet att jag inte gillar tabun, och män med ätstörningar är minst sagt ett inte tillräckligt omtalat ämne som jag anser att det bör pratas mer om. För jag är helt övertygad om att det bästa och mest effektiva sättet att både hjälpa människor som redan har drabbats och även förhindra att fler drabbas, är att öka kunskapen. Helt övertygad. Med ökad kunskap försvinner fördomar och utan fördomar är vi en lång bit på väg! Att må dåligt är illa nog, man ska aldrig aldrig skämmas eller bli ifrågasatt för att man gör det. 

healthstories Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

Saker värda att mäta

min instagram postar jag en hel del ”före/efter-bilder”. Ibland är förebilden från tiden som gravt underviktig på 40-ish kilo, andra gånger är den från några år och många kilo senare när jag låg på runt 90 kilo. Ibland är det bara några månader mellan de olika bilderna och skillnaden för ögat kan vara marginell – vilket idag var precis min poäng.

9m12kg

”The scale can only give you a numerical reflection of your relationship with gravity”

För precis så är det. 12 kilo må låta mycket (ca 9 månader mellan bilderna) och självklart både känner jag och tycker att det ”syns” att jag ökat i vikt – men jag tycker inte att just vågen säger så mycket. Förutom just det citatet ovan fastställer, och det är liksom inte värst relevant för mig i dagsläget.

Även om de flesta nog egentligen vet det här, vet att vågen inte säger allt, så tror jag att en liten reminder då och då är både nyttig och välbehövlig. Därför fortsätter jag posta ”före/efter-bilder”, och till dagens kommer här ett par förslag på vad en kan mäta istället;

  • Räkna dina dagliga skratt
  • Mät mängden glädje det ger dig att göra det du älskar
  • Uppskatta vad du har, istället för att sörja vad du inte har

Själv äger jag inte ens en våg. Jag kan komma på ungefär femtioelvatusen saker jag hellre lägger pengar på, och lika många saker en våg inte kan berätta för mig. Vad vet väl en våg om min magkänsla eller åt vilket håll mina mungipor pekar? Vad vet väl en våg om hur jag utvecklats på gymmet eller hur många personbästa jag spräckt?

En våg vet en enda sak: min relation med gravitationen. Svaret är en siffra som inte mäter något av det jag egentligen bryr mig om, som inte säger ett uns om mitt faktiska välmående. Och i slutänden är det är trots allt just det jag tror att de flesta strävar efter – välmående. Det har faktiskt inte värst mycket med gravitation att göra, alls.