Det finaste i livet just nu

Efter några månader utan möjlighet att ta mig till Wenngarn är jag sedan några veckor nu äntligen tillbaka på mitt favoritsportcenter.
Jag har egentligen alltid varit en ”ensam-tränare”. Jag har aldrig riktigt varit bekväm med- eller önskat att träna ihop med någon, utan har helt enkelt föredragit att träna själv. Mycket för att jag kommer av mig med träningen när jag har mycket ”omkring mig”, jag pratar alldeles för mycket och tiden försvinner utan att något vettigt blir gjort. Men sedan jag hittade till Wenngarn Sportcenter och till de fina vännerna jag idag har där, har det fallit sig naturligt att träna ”ihop”. För första gången någonsin är det nu något jag trivs med – ärligt talat är det lite utav veckans höjdpunkt, våra kvällar ihop på gymmet.

Tre dagar i veckan samma tid, ses vi bland stängerna. En tyngdlyftare, en rugbyspelare, en strongman, en styrkelyftare och en thaiboxare. (ja och så jag då, oklart hur jag ska titulera mig i sammanhanget.. en ”tränande”?) Stämningen är lättsam och okrystad, attityden är ”no bullshit” med en rejäl dos jävlar anamma och ”det är bara att göra”. Den som vill ha eller behöver hejjarop får det i överflöd, den som behöver tips och råd får det – och den som bara vill ha sällskap några timmar kan utan problem komma bara för hänget.

Såhär med några tröga träningsmånader i bagaget då motivationen varit minst sagt frånvarande är jag så himla himla glad över att vara tillbaka. Tillbaka på Wenngarn och tillbaka hos de här superhärliga människorna. Även om jag i grunden nog fortfarande är en ”ensamtränare” och alltid kommer vara, så är de här kvällarna med de här människorna det absolut finaste i livet just nu.

Igårkväll stod jag inför ett tungt pass, då jag nu kommit halvvägs in på mitt träningsupplägg som förhoppningsvis tar mig till det där 150-kilos marklyftet om några veckor. På stången hade jag 120 kilo och det skulle upp 5×5, vilket var långt ifrån vad jag någonsin gjort på den vikten, jag tror att jag gjort en trea en gång tidigare. Så jag var lite nervös ska erkännas, inte så mycket över om jag skulle orka utan mer bara att jag var osäker på hur det skulle kännas i kroppen. De sista repsen i de sista seten var sega och tunga, men samtliga 25 repetitioner kom upp och jag fick gott om kooom igen nu Fanny-skrik från gänget (fast inför sista setet bad jag samtliga att inte titta på mig, ännu är jag inte helt hundra med åskådare, haha…)

Och så fick alla kaka! Hela helgen har jag stått i köket och filmat recept, bland annat gjorde jag en galet smarrig nutella protein cheesecake. Den fick lovord i överflöd och försvann snabbt. Många fina lyft blev det under kvällen, och jag kan inte låta bli att ge min fina kaka lite cred för det…

Nu längtar jag mest till imorgonkväll då vi samlas igen. Vad som står på mitt schema? Marklyft… denna gång får jag dock njuta av lätta 2:or så det ska baaara bli kul! (och jag gör mitt bästa för att inte tänka på fredagens 4×4 på 127,5 kilo… hua, just nu känns det helt orimligt med tanke på att jag aldrig gjort ens en tvåa på den vikten. Spännande.)