Nala-moments

Alla säger det ju till en, att det går så fort. Första tiden med valp, alltså. Tiden då det fortfarande är en liten liten bebis som mest snusar gosigt i famnen, en bebis som mer känns som en ”hund light”. Vilket väl på många sätt också är precis vad det är: en miniatyrvovve som visserligen påminner om en hund, men än så länge mest är en urgullig mat-och-sov-och-bus-miniatyrvariant av en hund.

Häromdagen fyllde Nala 8 månader, och jag kan nu konstatera dels att tiden onekligen går väldigt fort, och att min lilla tjej inte är så värst liten längre… 22 kilo visade vågen igår. När jag fick hem henne vägde hon strax över 4.

Men hon kommer alltid vara min lilla bebis, såklart.

Det absolut finaste och det som verkligen sätter guldkant på vardagen med min lilla tiger, är givetvis att det aldrig blir tråkigt. Det är faktiskt också rätt… skönt, på något vis, att bara kunna iaktta henne när hon ser och upplever världen och vardagen för första gången. Det ger mig någon slags sund distans till sådant en lätt fastnar i annars, och när vi lufsar omkring i skogen eller inspekterar spännande prylar vi hittar på vägen känns alla flöden och hashtags och momsdeklarationer så himla avlägset och oviktigt. För mig, har det varit otroligt nyttigt, och framför allt skönt, att få lite break där.

Det är också ofantligt bra träning för tålamodet, det där med att skaffa valp. Efter ett tag får en också lite utav ett nytt perspektiv vad gäller vad som egentligen är viktigt och hur mycket energi som är värt att lägga på saker. Ja, det kanske bets sönder en och annan pryl där i början, som jag förfärat ålade omkring på vardagsrumsgolvet och samlade ihop resterna av. Ja, ibland önskar jag att valpar kom med en mute-knapp.

Redan från start övervägde det fina det eventuellt lite jobbigare, utan tvekan. Men dessutom är det så att allt eftersom tiden går bryr en sig mindre om böket och stöket, och när hon hittar på bus idag blir det mest att jag skakar på huvudet och fnissar tyst för mig själv. För det är ju så skönt att känna att äsch, det spelar ju faktiskt inte så himla stor roll ändå? Det fina väger över tusen gånger om.