Kämpa. Jag är så trött på välmenande peppningar om att kämpa. Som om ett tillfrisknande, en sjukdoms varande eller icke varande, handlade om huruvida jag eller någon annan kämpat tillräckligt. Om vi inte blir friska, eller är sjuka väldigt länge, är det för att vi kämpat för dåligt? Behöver vi verkligen den skuldbeläggningen, också?
Det är inte mitt fel att jag är sjuk. Tänk att jag fortfarande måste påminna mig om det tusen gånger om dagen. Tänk att jag trots år av just kämpande, timtals med läkare och terapeuter som alla gång på gång sagt att Fanny det är inte ditt fel att du är sjuk – ändå måste påminna mig om att jag är drabbad. Det är inte mitt fel att jag blev sjuk och det är inte mitt fel att jag inte tillfrisknar lika snabbt som jag skulle vilja. Och om jag aldrig blir frisk, är det inte heller mitt fel. Det handlar inte om huruvida jag kämpat tillräckligt hårt.
Det är som att det inte går in. Kanske för att påminnelserna utifrån ständigt kommer. Påminnelser i form av peppiga ord om kämpa, du kan besegra sjukdomen. Kämpa, du vinner det här! Kämpa, du förtjänar att må bra. Jag vet väl för f*n att jag förtjänar att må bra, vill jag bara skrika. Men hur kämpar en egentligen för att överleva? Hur vägrar en besegras av sjukdom? Hur gör en för att inte dö? Jag vet inte, så hur ska jag då kämpa? Det blir som en press, alla förväntar sig att jag ska kämpa, för jag är ju stark. Jag har ju överlevt så mycket så självklart ska jag klara även detta. Men hur?! Jag vet verkligen inte hur, och ibland önskar jag bara att vi kunde tala om det istället. Tala om hur trött jag är, hur ledsen och uppgiven jag är. Jag är ju livrädd.
Människor är rädda för att tala om sådant. Det är obekvämt, det är jobbigt. Ofta är det sorgligt också. Tungt på ett väldigt otympligt sätt. Men låt det vara så då. Jag behöver inte fler ivriga hejarop. Jag behöver få känna att det är okej att känna precis som jag gör. Jag känner mig inte stark, jag känner mig svagast i världen. Jag har inte ork att kämpa, hur en nu gör det, jag vill bara krypa ihop till en boll och gråta. Jag vill inte få muntra råd om hur jag ska äta, träna eller leva, jag vill bara bli kramad hårt och länge och ha en axel att låta tårarna torka på.
Jag behöver inte höra att om jag bara kämpar så löser det sig. För jag vet inte hur jag ska kämpa, och det är inte mitt fel.
8 Kommentarer
Malin
17 oktober, 2018 at 10:59F. N vad bra sagt! Jag känner igen detta. Får alltid höra att det bara är att BITA IHOP. Kan jag inte bara få tillåtas vara ledsen trött och förtvivlad? Varför ska alltid jag acceptera när ingen annan accepterar att jag är det jag är!?
Stor kram till dig!
Malin
Amalia
17 oktober, 2018 at 18:27Känner verkligen igen mig, framförallt i det där att folk säger att man förtjänar att må bra. Eh, jo jag skulle ge allt jag äger och har för att bli fri. Men jag kan ju inte amputera bort min hjärna.. Jag vet inte, det gör mig mest ledsen när jag hör det. Ungefär som att det skulle vara fel på en för att man är sjuk (men inte fel på en på samma sätt som om man har någon fysisk sjukdom/skada), alltså mer att det är fel på den JAG är(och lyckas jag inte kämpa emot, då är det ännu mer fel på mig). Att man på något sätt misslyckats…
Ann-Marie
18 oktober, 2018 at 05:48Min bästa medicin, En varm nos som läggs i knäet när man som bäst behöver det. Nån som alltid ser ens mående, som utan ord läser av stundens mående, utan krav på förklaring.
Sänder en varm kram!
Drömmen
21 oktober, 2018 at 10:23KÄMPA på, för allas liv är en kamp, inget att grina över fjantiga brat, det är 2018, kolla tidslinjen.
Det finns många tydliga pusselbitar, men samtidigt är ditt liv två pussel, två lager. Det är ju som två dimensioner som du rör dig mellan.
Men ditt liv går i cirklar, ett mönster som upprepar sig. Det är samma situationer och du skaffar dig nya snuttefiltar som ska förgylla livet.
Pengar skjuts till för att skapa en ny verklighet, men det döljer bara bakgrunden. Många vill hjälpa dig, men ändå blir du fast på samma ruta. Du väljer också att attackera, vilket visar tydliga tecken på att du stör dig på hjälpförsöken.
Du är så fast i livsmönstret, som att det känns tryggt att kunna sitta kvar i skiten där du kan spela dina kort och frodas av likasinnade.
Det är tydligt att det saknas ärlighet i hela livsmönstret, för läsarna är det skitsamma, men för dig själv bör det ju vara en nyckel att vrida om så du kan öppna nya dörrar. Hårt, brutalt, kallt…javisst. Precis som i drömmarna, så kan känslor manipuleras temporärt.
Om du inte vet vad du själv vill känna så blir det bara ett mörker. Nu är det höst, lite mörkare, så därför sitter flertalet på Youtube och gråter över vilsna känslor och dåliga minnen. Jaha, vem ska fixa allt till rätta då? Någon annan?
(Ja jag vet att du har en helt annan nivå på dina känslor, depp m m och alla andra är amatörer jämfört mot dig. Du kan hela systemet, du står över alla)
Du får de här siffrorna 2019, 2020, 2021, 2022, gör vad du vill…och nej, du får inte facit 🙂
Fanny Roethlisberger
21 oktober, 2018 at 16:11Alltså vad yrar du om?
Drömmen
26 oktober, 2018 at 18:55Här yras ingenting, men du hanterar givetvis kritik på ditt sätt.
Vet du vad ”Martyrmetoden” är? 🙂
Nu ska jag inte vara för nitisk.
Men det verkar som att du duckar för vissa frågor rent allmänt. Om en läsare frågar något specifikt, så väljer du att inte svara. Oskyldiga frågor.
Givetvis kan det finnas en underton, som du inte gillar. Men troligen tycker även läsaren att det verkar konstigt hur du väljer att lägga upp livet, eller mer hur du försöker hålla ett tema.
Sociala medier är ju rättså selektiva, så inget nytt med det.
MEN, de flesta vet ju hur ett liv byggs upp, vad som krävs, vad det kostar, vad som krävs socialt för att nå en viss nivå.
Det är smått intressant, för även när läsare har daddat med dig genom åren, så verkar du faktiskt rätt less på det.
Visserligen är du less på någon som vrider, vänder och blåser in kritik också. Men så är verkligheten, ibland är det en käftsmäll.
Alla väljer hur de vill leva sina liv och med vilka medel….
Men det upplevs ju som märkligt när vissa tydliga delar inte riktigt hänger ihop.
Människor lär sig. De lär sig hur de kan finta den snabba verkligheten, ja för den är snabb, mycket snabb. Ingen har egentligen tid att lägga tankar på att tjata emot någon som ständigt lägger sig ner och grinar gällande det mesta.
Men det är intressant! 🙂
Martyrmetoden….mycket effektivt sätt att grina sig till ett bekvämt liv med snuttefiltar. Men det ger också andra dåligt samvete.
Det skenar lätt och skapar rädsla hos andra. Ett rättså fult grepp eftersom det bygger på mer och mer, det blir svårt att frigöra sig när kaoset ständigt poppar upp.
Anledningen till att många vill att du ska kämpa och allt det där, är för att de vet att vi alla har två sidor inom oss.
Den sidan som vinner är den som vi väljer att fokusera på. Obalansen fuckar.
roethlisberger
27 oktober, 2018 at 07:52Vilka frågor har jag duckat för? Inte min avsikt att undvika frågor. Ibland får jag frågor som jag känner kräver längre svar, och då svarar jag inte i kommentarsfältet.
Jag frågade vad du yrade om då jag tycker du mest ordbajsar utan någon egentlig poäng, inte ens riktig kritik. Så jag förstod uppriktigt inte vad du ville få fram.
Drömmen
27 oktober, 2018 at 17:28Det är ju ingen mening att dra upp frågorna, jag upplever att du ändå slingrar dig hehe.
Old shit, som snappas upp mellan inläggen bara.
Ordbajsar? Det var ju ett fint och lugnt upplägg med lagom förvirrad kritik 🙂
Antar att som läsare tolkar man dina inlägg på ett sätt medans du själv har helt andra kopplingar. Men ändå är det massor delar som inte passar ihop. Skönt med olikheter på lagom nivå.
*
Vad vill fröken ha för poäng?… Jaaa du saknar det där traditionella hatet i kritiken som är poppis på nätet? 🙂
Visst är det lättare att fatta sådant?
DU får givetvis leva som du vill, men det är ju så jäkla mycket som du kaosar med. Det kvittar både för mig och övriga läsare. Men det blir ändå intressant. Säkert många som undrar vad sjutton du är ute efter själv? Vad ska vi läsare göra som fixar ditt liv?
Vad kan du göra själv för att förbättra livet och allt vad det nu innebär?
*
Tycker ändå att det där med två pussel i två lager är som dig.
Är det du eller är det en livsstil som växt fram ur alla dina turer?
Ibland är det faktiskt lätt att snöa in i en typ av ”stil” och sedan fortsätter man bara. Tills någon knuffar till och då halkar man in på en annan stig. När det blir obalans i energin som bygger på fel sida.