ideal : jag

Ideal. Ideal som de senaste åren gått från twiggy-skinny till amazonkvinna, ”strong is the new skinny” och thinspo är utbytt mot fitspo. Jag är överlag mest för ideal: jag. För det finns trots allt inte så jävla mycket annat jag kan vara, än just mig själv. Vare sig jag vill det eller ej så kommer jag liksom alltid ha den här kroppen. Jag är inte född med en typiskt kvinnlig kropp med smal midja, runda tuttar och smala spiror. Nä, jag har mina breda axlar, raka kropp och små bröst. Japp. Hullet sätter sig på låren och mitt ansikte har inga vidare skarpa drag. Jag hade kunnat må fruktansvärt dåligt över det här (och det har jag), men till vilken nytta?

Okej, den har vi hört. Var nöjd med dig själv. Lär dig älska dig själv. Bla bla bla. För mig, blev vändpunkten mot detta, vändpunkten mot att faktiskt tycka riktigt bra om min kropp, när jag började träna på riktigt. När jag började äta ren mat. När jag började följa hjärtat och släppa mina orosballonger. Ni vet de där man går och krampaktigt håller i snöret, så rädd för att tappa greppet om när de börjar lyfta mot himmelen. Men det är faktiskt bäst att bara let them go, så att säga. Låta dem sväva upp, bort och iväg. Då har man två fria händer, tid och ork att istället ägna sig åt det fina här runt omkring oss som inte hela tiden strävar bort och ifrån oss. Istället för att så prompt önska mig lite slankare ben, började jag fokusera på att ta fram konturerna på axlar och armar. Istället för att beklaga mig över bristen på bröst, började jag träna musklerna där under. Istället för att deppa över hur min midja knappt existerar så började jag jobba på ryggtavlan. För det var saker jag kunde ”göra något åt”, det var saker jag kunde förändra och förbättra – inte för att passa in i något ideal (utöver ideal: jag) utan för att faktiskt se hur många kvalitéer min kropp har och hur starkt mitt psyke är.

Att vara nöjd är inte att älska allt. Och på samma vis är inte att inte älska allt, att vara missnöjd. Det handlar om att se det som är bra, och framhäva det. Det handlar om att acceptera det som inte går att förändra och sedan släppa den jävla ballongen. För det finns faktiskt ett ideal som är rimligt, hälsosamt och vackert att uppfylla, och vet ni vilket det är? Det är ideal: jag.