Super-shorts

Så länge jag kan minnas har jag ogillat att bära shorts. Eller specifikt är det väl tighta shorts jag ogillat. Att träna i tighta shorts har alltid varit ett no-no för mig, ärligt talat har det varit ett så självklart uteslutet alternativ att jag aldrig ens riktigt funderat på det. De senaste dagarna har det onekligen varit rätt jäkla jättevarmt, i alla fall i av den delen av landet där jag bor. Att träna alls har känts som en bedrift, om det inte kunnat bli sena kvällspass när luften blivit lite svalare och huvudet en gnutta klarare.

Så när jag häromdagen bara hade en möjlig lucka för träning relativt tidigt på dagen, stod jag med de där tighta shortsen i min hand och övervägde för första gången någonsin om jag kanske skulle bära dem under ett träningspass. En rimlig fråga är givetvis varför jag inte bara köper ett par icke-tighta shorts, om jag nu ogillar att bära tighta? Svaret på den frågan är att jag trodde att det var precis sådana jag hade. Eller rättare sagt så var de o-tighta när de införskaffades, men eftersom jag aldrig kommit att använda dem har jag heller inte provat dem sedan dess. De visade sig vara betydligt tightare än jag mindes dem. Hoppsan.

Två timmar tog det mig. Två timmar av övertalning och pepp och velande. Två timmar av på- och avklädning av ett par sablans shorts. Två timmar av frustration och irritation över det faktum att jag ens höll på. Herregud vem fan bryr sig, liksom?! Men dryga två timmar senare var jag äntligen på väg till gymmet – i shorts. Ja, shorts och höga strumpor… Strumpor kändes som någon slags kompromiss och jag kände mig en gnutta mindre obekväm med dem. Fortfarande väldigt obekväm, men hanterbart.

Passet för dagen var ett böjpass. Inte heller det mest genomtänkta valet i kombination med korta tighta shorts, I know I know… men jag ville köra böj. Så jag bestämde mig för att fritt val av pass är banne mig det minsta jag ska ha, när jag nu utmanat mig själv att ens dra på de där shortsen. Sådetså. Tilläggas här kan ju då även att jag under detta pass hade högre tempo och intensitet än jag haft under något pass på väldigt väldigt länge… vilket fick mig att för en sekund överväga att framöver enbart köra i kläder som ger mig extra eld i baken. En sekund, sedan återfick jag förnuftet, alternativt obehaget, beroende på hur en ser det.

Fast redan dagen därpå, i tisdags, valde jag faktiskt att bära shorts igen. Då var jag nämligen tvungen att klämma in ett pass mitt på dagen under de allra varmaste timmarna, och eftersom de flesta människor har vett nog att inte besöka ett kvavt gym så dags en solig dag hoppades jag få vara någorlunda ”ifred”. Att jag hade lite bråttom hem för att ta emot min far som jag nu har hos mig på besök från Schweiz, gjorde valet av träning rätt enkelt: marklyft. Jag väljer nästan alltid mark när tiden är knapp eller inspirationen tryter.

Värmen, i kombination med en gnutta tidspress, gjorde att jag ganska direkt bestämde mig för att köra få repetitioner detta pass, och allt eftersom jag ökade vikterna bestämde jag mig för att försöka mig på ett personbästa. När jag nu för en gångs skull inte nött tekniklyft på medeltunga vikter i en halv evighet, utan kunde samla kraft för ett rejält lyft. Sagt och gjort; 140 kilo lassades på stången, jag klav fram i mina korta tighta shorts, glömde helt bort hur obekväm jag var – och drog upp. Plötsligt vill jag ha shorts hela tiden, jag har ju tydligen värsta super-shortsen?!