ett gäng (viktiga) lördagsord

Det är tråkigt att behöva starta helgen med ett inlägg likt detta. Och jo, det känns faktiskt som om jag behöver skriva det, för jag vill (ännu en gång, kan tyckas) försöka förklara och klargöra en del grejer.

Jag fick denna kommentar, av en tjej som kommenterat förr, i ungefär samma ton:
”Förstår mig fortfaranade inte på dig. VARFÖR skriver du ut antal pass på antal dagar? Skulle du själv rekommendera någon att träna MER än två ggr per dag? Varför får jag känslan att du ständigt vill glorifiera ditt (osunda) sätt att leva? Varför får jag känslan av att du egentligen lider av ortorexi, även fast du inte vill erkänna det?
Du sjunker mer och mer i mina ögon.”

Såhär är det. Antal pass man tränar dag/vecka är rätt irrelevant, det som spelar roll är vad och hur man tränar, vad och hur man äter, och framför allt hur man lever resten av tiden då man inte tränar. När jag ”tränar” två gånger om dagen (vilket inte händer ofta, btw) så blir det 5 km på bandet, och sedan senare under dagen ett styrkepass på ungefär en timme. Jag skulle lika gärna kunna värma upp med en halvtimmes kondition och sedan köra styrkepasset, för att då ha tränat ett pass men gjort precis samma sak. Men som det ser ut idag har jag möjlighet att dela upp passen och vila (och äta) emellan, vilket jag föredrar. Jag svarade ungefär detta, och la till att jag skippade gårdagens kvällspass för att istället åka på utflykt med tillhörande max-mål som middag. Då fick jag ytterligare en kommentar:

”Jättebra verkligen men HUR kommer det sig att du ALDRIG skriver när du äter sådan typ av kost? Varför lyfter du ALLTID fram dina jävla protein-shakes och mat osv?
Kan för övrigt berätta att jag läser psykologprogrammet (1 termin kvar). Vid sidan av jobbar jag som PT.”

Och ungefär här spricker min det-är-okej-du-känner-inte-mig-attityd jag försöker hålla gentemot människor som uttalar sig om diverse grejer de inte vet ETT SKIT om. Jag har absolut inga problem med att skriva att jag åt ett maxmål igår, men om det inte faller sig naturligt att skriva om det, ja då gör jag det inte heller. När jag skriver om mat här, så ger jag er bilder och recept – för det är vad denna blogg handlar om. Ska jag då, en kväll som igår, mobilblogga en bild på ett maxmål och ge er innehålls-förteckningen? Jag kan inte se problemet eller vad jag gör så fel, ursäkta mig. Kan inte tycka att jag skriver vidare mycket om protein-shakes heller, för den delen (varför nu det vore så fel?). att jag ”lyfter fram” min mat, däremot, är ju givetvis för att jag gillar att laga den, äta den och dela med mig av den. Återigen – det är liksom vad denna blogg handlar om.

Jag blir uppriktigt sagt flyförbannad när jag får kommentarer likt dessa. För jag tar åt mig, känner mig otillräcklig som uppenbarligen inte fått fram min tanke, tro och starka övertygelse om vad hälsa är. För mig är hälsa balans och det tycker jag att jag skrivit om så många gånger (men det tål att upprepas, viktiga grejer!). Att en människa som uppenbarligen kan välja ut delar från min blogg, väldigt selektivt, och vända dem mot mig trots allt jag faktiskt står för, skriver om och delar med mig av, ska bli psykolog (?) och redan är personlig tränare, gör mig livrädd. Kan inte tänka mig en värre kombo än dömande med en förmåga att vända och vrida saker som uttrycks, och att besitta dessa egenskaper, och då välja dessa yrken – jag blir verkligen skraj.

Summa sumarum : jag vet att jag kanske bjuder in till slag i magen då jag är så ärlig och öppen. Jag har berättat om mitt förflutna, och tydligen har andra svårare att släppa det än vad jag själv har. Jag skriver rätt uteslutande om det där jag kallar balans, kombinerat med mina recept, så visst lämnar jag luckor att fylla för läsare som vill klaga och hitta fel – för jag skriver inte om de där eftermiddagarna i soffan när jag inte orkar ta tag i något och bara zappar på tv:n, jag skriver inte heller om utekvällarna (mest för att de typ inte inträffar, ha ha..) och jag skriver inte om vilket jävla lösgodis jag väljer (det är för övrigt 95% choklad och 5% surt). Så sure, vill man är det fritt fram att döma, hata och se fel. Men det är ett fruktansvärt tråkigt, fult och elakt sätt att bemöta och behandla människor på, även om jag nu valt att blogga. Och det är då verkligen inte en lämplig attityd att ha om man ska jobba med människor som på ett eller annat sätt mår dåligt. För då handlar det inte alltid om att förstå människors problem och mående, utan främst att respektera det, vara ödmjuk och att inte döma.

Men detta sagt, önskar jag er en fantastisk lördag! 🙂