Alla har vi våra egna Mount Everest vi sattes på jorden för att bestiga

Ibland blir jag trött. Trött på folk. Folks tendenser och talanger för att redan veta precis allting. Om precis alla andra. Precis hela tiden.

Jag kommer på mig själv med att nästan vilja berätta läget för varenda kotte jag träffar – till och med de jag inte träffar, men vet snackar så satans mycket ändå, vill jag berätta läget för. Jag liksom vill vara säker på att de förstår, människors oförståelse har alltid stressat mig. Det är nog vad som misstas för osäkerhet, jag vet att det kan uppfattas som om jag ständigt söker godkännande hos andra. Men i själva verket är jag bara onödigt mån om att vi alla ska leva i någon slags förståelse och harmoni. Med oss själva och varandra. Det vet jag också aldrig kommer ske, vilket stressar mig ännu mer.

Det finns så mycket att säga om det här, om hur vi ska sluta veta så mycket innan vi egentligen vet. Hur vi måste börja förstå att vi inte kan förstå allt. Hur vi borde lära oss att andras känslor är deras sanning, hur avlägsna våra egna de än må vara. Men samtidigt finns det egentligen inte så mycket alls att säga om allt det där, mer än:Jag har sagt det förr och jag säger det igen : att vara lycklig, glad och tillfreds tar inte lycka eller glädje från någon annan – så våga vara det utan att ”skämmas”. På samma sätt, förminska aldrig dina, eller någon annans, känslor. Även om de är sorgsna, uppgivna eller tunga. Acceptera och våga se sanningen (dina känslor = din sanning) och jobba sedan utifrån det framåt och bort från det jobbiga!