ÄRR

För dryga veckan sedan skrev jag ett inlägg på min Instagram, om ärr. Två bilder och en text som nu är uppe i strax under 900 likes och närmare 100 kommentarer. Jag blev ärligt talat rätt överrumplad av responsen (som enbart varit fin, tack alla fina ni) och kände att det bordes delas här också. Så nedan kommer både bilder och text som jag postade på min Instagram i förra veckan.

ÄRR.

Jag vet att jag har dem, du behöver inte vara orolig. När du frågar om jag skäms så svarar jag nej, men skäms inte du lite för att med din fråga avslöja dina egna förlegade fördomar? Jag förstår inte vad jag skulle ha att skämmas för. Att jag en gång i tiden hade ont inombords och försökte mildra smärtan? Att människorna som fick mig att må dåligt var onåbara så istället tog jag ut det över den enda som fanns där, nämligen jag själv?

Du kanske tror att vi lever i en uppdaterad och accepterande värld idag. Men jag får fortfarande frågor som ”är du emo eller höhö” och folk tar sig fortfarande friheten att utan förvarning sträcka fram en hand och känna på mina ärrade armar. När jag fotograferas för exempelvis sportamore / blacctraining redigeras mina ärr bort innan bilderna publiceras. När jag ska på jobbmöte får jag ”välmenande råd” om att jag kanske borde dölja mina armar, för att inte ”ge fel intryck”. När jag träffar min pojkväns eller vänners familj ser jag blickarna och får i efterhand höra om kommentarerna som fällts.

Mina ärr är just det, ÄRR. De är gamla, de är historia. Jag har aldrig någonsin dolt dem och tänker aldrig börja heller. Jag tänker bära linnen hela sommaren och om du undrar något — fråga gärna så ska du få höra varför det är du som har ett problem här och inte jag.