Attityder man för vidare till sina barn

Fia skrev ett viktigt inlägg idag om något jag tänkt på många gånger – det där med mammor som bantar. Eller pappor, för den delen. Vuxna människor som inför barn mixtrar med maten på olika sätt.

Jag känner igen mig. Jag blir arg, och ledsen. Än idag brusar jag upp när vuxna människor i min (eller någon annans, såklart) familj petar i maten, dricker soppor, går på 5:2 eller slänger ur sig obetänksamma kommentarer som rör ätande/träning/kropp/vikt – inför barn. Det är så jävla klantigt och så ofantligt farligt.

Alltså, barn föds inte med idéer om ett maxantal kcal att inta under en dag. Inte heller kopplar de mat och ätande till skuld. Nyttigt och onyttigt är begrepp man lär sig, attityder kring mat och ätande är något man får. Hemifrån i väldigt stor utsträckning, även om vi såklart lever i en social värld också, men alla de där åren innan skola och påverkan från andra håll så är det hemmet som står för vilka grundvärderingar vi har. Hur vi ser på allt, inklusive oss själva, våra kroppar, vårt värde – och så den där matens värde.

Hur ser ni på det? Jag tycker det är ganska enkelt. Om man nu är överviktig eller av andra skäl har hälsovinningar att göra genom reglerad kost, självklart är det något man ska kunna göra något åt. MEN det handlar egentligen inte om VAD föräldrar äter, utan HUR. Attityden kring det. Kunskapen om varför (viktigt!). Exempel; ät samma mat, kanske lite mindre och prata inte om det hela tiden. Säg inte ”mamma behöver ju inte så mycket, för mamma är lite tjock” utan avdramatisera genom att bara ta lite mindre. Av den helt vanliga maten, inge jäkla diet och uteslutande. Och herregud träna (med barnen? Bara att göra aktiviteter tillsammans är nog, och det introducerar barn för en aktiv livsstil där rörelse är kul, inte något man ägnar sig åt för att bränna kalorier eller komma i jeansen). Skippa kaloririka drycker. Det finns så många saker man kan reglera innan man måste dra ner på mängd mat eller utesluta hela måltider. I min mening är det bara löjligt att ägna sig åt 5:2 men dricka vin varje helg, äta godis var och varannan dag, och träna en gång i veckan. Har man barn är det inte bara löjligt utan rent utav att inte ta sitt ansvar. I min mening. Men jag kanske är helt ute och cyklar?

Vad tänker ni? Har ni egna erfarenheter? Som barn eller förälder själv? Det är inte en lätt fråga, och som Fia skriver finns det förmodligen inte ett eller ens något rätt svar, men det viktiga är nog att vi börjar reflektera över det hela. Börjar prata. Jag gillar att prata, det är viktigt. Sunt. Utvecklande. Så, prata med mig! Vad tänker ni?