Idag vill jag ta upp ett ämne som legat och gnagt i mig ett tag, men som jag inte riktigt hittat orden till att uttrycka. Jag vill ge det ett försök nu, jag vill försöka samla alla mina tankar och se om jag kan formulera mig någorlunda begripligt. Ni får hemskt gärna lämna en kommentar med input eller vidare tankar om ämnet.

Psykisk ohälsa är inte detsamma som psykisk sjukdom. Och jag tror att det är viktigt att belysa detta, att det finns skillnader och att de kan vara direkt avgörande för hur en ska hantera ett mående.

Hälsa enligt WHO är ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte blott frånvaro från sjukdom och handikapp”.

Psykisk sjukdom respektive ohälsa, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, funktionsvariation, eller psykisk störning — det är stor skillnad på vad som avses, ändå buntas de ihop utan närmare förklaring. Helt felaktigt.

Det sägs att en av fyra svenskar drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa, och tre av fyra har antingen egen erfarenhet av det eller är anhörig. Men det betyder inte att tre av fyra behöver utredningar, vård och mediciner. Eller att deras vardag, ekonomi, relationer mm rasar, eller att de helt enkelt har ett handikapp i livet. Utan det betyder i den breda bemärkelsen att tre av fyra har perioder när de inte har ett fullständigt fysiskt, psykiskt eller socialt välbefinnande. De allra flesta drabbas någon gång i livet, för tja, livet är inte ett ständigt välbefinnande, helt enkelt. Av alla som drabbas någon gång i livet så behöver somliga mer hjälp än andra; vissa behöver det ibland, och andra alltid.

Det blir oerhört problematiskt när vi placerar ångest, oro, sömnsvårigheter, sorg eller livskriser i samma fack som allvarliga psykostillstånd, vanföreställningar och paranoia. Stress som handlar om en ohållbar jobbsituation kan inte avhandlas under samma rubrik som självskadeproblematik med ibland dödlig utgång, manier som kan leda till ödeläggelse av både ekonomi och relationer, eller att ha en så svår depression att äta, klä på sig eller kliva ur sängen inte går. För det är helt enkelt inte samma saker.

Missförstå mig inte, jag tycker såklart att vi ska lyssna på och bry oss om alla som mår dåligt. Oavsett om en ”bara” har en tillfällig jobbig period i livet pga omständigheter eller tragiska händelser eller vad som helst, eller om en lider av en psykisk sjukdom. Det jag tycker är viktigt är att vi skiljer på psykisk ohälsa, som vi alltså alla drabbas av någon gång i livet, och att vara sjuk i psykisk sjukdom.

Det pratas mer om psykisk ohälsa idag, och det är bra. Såklart. Det avdramatiserar och människor känner sig säkerligen mindre ensamma med sina känslor. Men jag upplever ibland att saker buntas ihop på ett felaktigt sätt och plötsligt blir vardagsångest likvärdigt med en schizofrenidiagnos. Vilket givetvis är helt absurt. Att under en period i livet leva med psykisk ohälsa är en sak. Det suger. Precis som det suger att ha ett brutet ben en hel sommar och inte kunna göra vad en vill. Men ett brutet ben läker, precis som psykisk ohälsa i form av ångest eller kortare depressioner går att behandla och bota. Att vara sjuk i en sjukdom som inte går att bota, i bästa fall hittar en ett sätt att hantera och leva med sjukdomen, är såklart en helt annan sak.

Ibland får jag uppfattningen att folk har som… avtrubbats, när jag berättar om mina diagnoser. För de har hört så mycket om psykisk ohälsa de senaste åren och förstår inte skillnaden på det, och att jag alltså lever med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar som jag aldrig kommer bli fri från. Sjukdomar och funktionsnedsättningar som jag ibland hatar så mycket att jag hellre vore död än behövde leva en enda dag till med dem.

Det går inte att bunta ihop så vitt skilda saker (tillstånd) under ett och samma namn och tro att vi talar om samma sak. För det är inte samma sak.