Den här helgen har varit, förutom lång, himla fin. Viktig faktor för att den skulle kunna bli såhär bra är att jag i onsdags började ta en ny medicin. Jag hade ungefär lika höga förväntningar som varje gång jag får en ny medicin — med andra ord inga förväntningar alls. Men ännu en gång påminns jag om hur fantastiskt glad jag är att jag då för X år sedan orkade kämpa för att få komma till just honom. Komma ur landstingets vård, in till den privata sektorn och den här läkaren, som är specialiserad till max inom just neuropsykologiska funktionsnedsättningar. Han känner mig, han kan min problematik, han förstår helheten och inte minst hur de olika diagnoserna påverkar varandra. Det har tagit oss flera år att komma hit, till en punkt han från början vetat att vi skulle till, men velat ta oss till successivt. I onsdags började jag ta en medicin som, tillsammans med den medicin jag satte in vid mitt senaste läkarbesök, har gjort all skillnad.
Jag är lugn inombords, på ett sätt jag inte trodde var möjligt för mig. Jag gråter av lycka bara av att skriva det här nu, jag tror inte ni kan förstå hur direkt livsviktigt det här var för mig. Utan att vara likgiltig (alltid en rädsla jag har när det kommer till antipsykotiska läkemedel) så är jag lugn inombords. Jag är fortfarande kreativ, produktiv och effektiv — men hjärnan är inte lika kaos och känslorna är inte ett enda gigantiskt trassel. Jag har ro att faktiskt göra och faktiskt tänka. Utan distraktion från känslostormar och extrem ångest. Och sovit, herregud vad jag har sovit. Det är som att nu när jag är tillräckligt lugn inombords så kan kroppen äntligen slappna av lite — och den har mycket att ta igen. Jag blir trött tidigt om kvällarna och får kämpa om jag ska hålla mig vaken efter 20. Jag sover 9-10 timmar/natten vilket är det dubbla mot vad jag snittat senaste åren.
Men ja, nog om medicinen nu! Jag ville bara ta med det då det är vad som gjort den här fina helgen möjlig. Och kommer göra många fler fina dagar och stunder möjliga framöver. Det här är i alla fall vad vi ägnat oss åt denna långhelg;
I torsdags bjöd vi över Nalas BBF Leo + matte Sussi, som kommit att bli en nära vän till mig, på middag. Vi tände grillen och åt en riktig sommarmiddag med allt som hör till, och eftersom vi kände att vardagen ska firas så delade vi på en flaska bubbel också. Efter middagen tog vi en kvällstur ner till parken där det var någon slags danskväll med hög musik och glada människor. Nala var mest söt. Vi avrundade kvällen med cheesecake och sedan var det en trött Fanny som tokdäckade.
Många promenader har det blivit denna helg. Jag gillar helger för då kan vi gå alla tre, det är ju så mycket mysigare. Uppsala är verkligen vackert nu, med alla träd och blommor och gröna små oaser längs ån. Om kvällarna har vi iallafall försökt se film, men jag har alltså somnat varje gång. Helt hopplöst, och så väldigt ovant, haha. Jag vet inte hur ni kollar film, men här ligger vi alltid i hög. Nala är inte en sådan där hund som ligger vid fötterna, direkt. Nej, Nala ska ligga nära nära. Helst ovanpå.
Nedan ser ni nyaste tillskottet i familjen; Jockes efterlängtade motorcykel. Vi kallar henne ”Röda Faran” och hon är verkligen jättefin! När Jocke suttit ute och meckat har Nala legat och solat intill, givetvis så nära som bara möjligt. Sista bilden är någon slags familjebild då vi sällsynt nog är med alla tre på samma bild, från i lördags då vi under en promenad bestämde oss för att köpa med oss lite mat och sätta oss vid ån.
Sådana här helger får vi gärna fler utav!
Precis som med soffbordet tog det lite tid för mig att hitta det matbord jag ville ha. Jag hade en bild i huvudet och det här bordet är väl i princip exakt som den bilden. Bordsskivan är i vaxad alm, tillverkad av över 100 år gamla dörrar och möbler, och den ligger på ett svart metallunderrede.
Spegeln i hörnet önskade jag mig i födelsedagspresent och den är ju så-himla-fin. Med sina pampiga 190×90 cm står den så bra där i hörnet, tycker jag!
