Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

“Grejen är, att jo visst vi skulle kunna röntga dig… Men en röntgen kan visa något som eventuellt behöver opereras omedelbart. Så det känns ju onödigt.” – akutläkare på ortopedakuten när jag skickas in med akutremiss då min läkare misstänker blodpropp i lungan, en tumör eller en disk.

Många av er som läser bloggen följer mig säkert också på instagram, och har kanske redan sett de bilder jag la ut där igår. Bildtexter på instagram blir ju alltid en kortare sammanfattning av helheten, och därför tänkte jag nu gå igenom och förklara det hela lite mer ingående.


Jag har sedan en längre tid (2-3 år) haft lite problem med- och ont i en axel. Det har gått i vågor; ibland har jag knappt känt av någon smärta alls, för att i perioder ha så ont att jag förutom svårigheter att röra mig även har svårigheter att andas. Med tiden har jag insett att det förmodligen inte är i själva axeln problemet sitter, utan det jag känner av där är nog snarare en följd av ett helt annat problem. De senaste månaderna har mitt främsta problem varit att jag inte kunnat dra ner luft och andas korrekt överhuvudtaget. Musklerna på hela min vänstra sida (både fram över bröstet och bak över ryggen, samt in under- och kring axeln) har varit konstant spända och varje andetag har känts som en “trigger” som när som helst kan få alltihop att krampa.

Förra helgen fick jag något jag inte kan beskriva bättre än som ett krampanfall. Jag vet sedan tidigare att min vänstra axelkula “sitter lite galet”, lite utanför den håla den ska ligga i, och den förklaring jag fått från de specialister jag har besökt är att alla muskler som arbetar för att hålla axelkulan på plats därför är mer eller mindre konstant överansträngda. Det känns ungefär som att jag har extrem träningsvärk, hela tiden alltså. Varje dag, dygnet runt. Så under perioder då jag av en eller annan orsak stressar eller mår sämre av något skäl, blir andningen ännu sämre och väldigt ytlig. Så de redan överansträngda musklerna provoceras här till den grad att de till slut krampar, och det var alltså vad som hände söndagen för två veckor sedan. Förutom att det såklart gör väldigt, väldigt ont så är det dessutom fruktansvärt obehagligt. Jag låg två timmar helt orörlig på golvet och kippade efter luft, innan jag överhuvudtaget kunde resa mig för att resten av dagen vara still med en värmekudde. I tio dagar tog jag sedan maxdos både citodon (för smärtlindring) och paraflex (muskelavslappnande) och med det kunde jag klara av vardagens simplaste måsten; så som ge Nala mat och duscha själv. Men i övrigt har jag varit mer eller mindre sängliggande. Eller rättare sagt så har jag inte kunnat ligga då det gjort väldigt ont, utan jag har spenderat både dagar och nätter sitt-liggande i soffan. Med värmekudde och fokus på andning.

Vård då, har jag inte sökt vård?! Det är en relevant fråga, och svaret är att jo, det har jag. Såklart. Jag har sökt vård, men tyvärr inte riktigt fått någon. För några månader sedan, när det axel-onda jag lite “lärt mig leva med” började bli mer problematiskt och alltså även övergå till riktiga andningssvårigheter och mer eller mindre kraftiga kramper, var det min pojkvän som övertalade mig att återigen kontakta läkare. Förhoppningen var att få vidareremiss till röntgen, för “någonstans måste en ju börja”, resonerade jag. Naprapater, sjukgymnaster och kiropraktorer har jag träffat och absolut fått hjälp av, men det ena utesluter inte det andra och på samma sätt som jag inte tror att röntgen alltid visar allt, kan givetvis röntgen i vissa fall visa sådant som är svårt för en sjukgymnast att “känna sig till”. Framför allt så är det viktigt att veta vad problemet faktiskt är/sitter innan en börjar behandla hippshapps.

Efter en undersökning tyckte även husläkaren att det var givet att jag skulle röntgas, och remiss för vanlig röntgen av axeln + magnetröntgen för nacken skickades direkt. Det här var som sagt några månader sedan och det var först nu i onsdags som jag fick röntga axeln, och den 25e augusti ska jag in för magnetröntgen av nacken. Jag har full förståelse för att saker tar tid, att vården är underbemannad och att man får stå i kö. Det är liksom så det är och för några månader sedan var läget ändå hanterbart. Jag hade ont, men inte värre än att jag fint kunde vänta på min tur.

Men så kom det där krampanfallet förra söndagen. Det gjorde mig fruktansvärt rädd, inte minst då jag var mer eller mindre orörlig även veckan som följde, och veckan efter det, trots att jag under denna tid tog maxdoser av både smärtstillande och muskelavslappnande. I förrgår ringde jag till min läkare och fick då en akuttid hos henne. Efter en ny undersökning bedömde även hon läget som väldigt akut och en akutremiss till ortopedakuten skickades omedelbart. Någon timme senare kördes jag in till akuten och det var det jag igår skrev om på min instagram. Såhär;

Jag blev helt överväldigad och rörd av alla fina ord och all kärlek jag fick i kommentarsfältet, även om det samtidigt gjorde mig ledsen att höra om hur många som känner igen sig. För jag vill verkligen understryka en sak här. Jag är medveten om hur underbemannad sjukvården är. Jag påstår inte heller att det är onda människor som arbetar inom vården, att alla är idioter eller att ingen vill hjälpa.

Det jag däremot reagerar på, är sättet skrämmande många läkare och annan vårdpersonal bemöter och behandlar patienter på. Självklart kan ingen på ortopeden veta att jag lider av panikångest, eller varför just sjukhus och läkare med attityd kan få mig att bryta ihop. Därför var det bland det första jag ville informera dem om — för jag vet att de inte kan veta, och att det är mitt ansvar att ge dem chansen att förstå. Jag tänkte att de jobbar inom vården, de har nog förståelse och lite kunskap om vad det innebär för någon med panikångest att vistas på ett ställe som detta. Framför allt så är det ju så väldigt enkelt att undvika en panikångestattack — de hade bara behövt lyssna på mig i två minuter. Le och säga några trevliga ord. En sköterska var fantastisk och när hon i förbifarten slängde en blick mot min brits och såg mig gråta förtvivlat stannade hon hos mig i några minuter och var bara världens gulligaste. Det hjälpte och jag blev lugnare. SÅ enkelt är det!

Det tog flera timmar innan en läkare kom in för att träffa mig. Han gjorde genast tydligt att han inte var intresserad av att ens undersöka mig. När jag gråtande försökte förklara att jag söker aldrig vård om jag inte faktiskt är rädd för vad som är fel, och nu hade jag ju dessutom skickats in akut med en remiss eftersom en läkare bedömt mitt tillstånd som något en expert inom området borde ta vidare för omfattande röntgen, bara log han överlägset och sa “fast du, den läkaren är ju inte här nu, eller hur? Här är det jag som bestämmer.” 

Den kommentaren fick både mig och min pojkvän att tappa hakan. Vi bara stirrade på varandra och en sekund senare var läkaren försvunnen. Jag lämnades då utan att ha förstått vad som skulle ske, skulle jag åka hem nu? Skulle jag vänta in läkaren igen, skulle han överhuvudtaget komma tillbaka? Mitt onda då? Jag fick ju inte luft?!

Precis utanför mitt rum, som stod med öppna dörrar, var någon slags kontorsdisk där en sköterska (gissar jag) mest…stod. Hon hade en otroligt osympatisk blängande blick och gjorde mig hemskt illa till mods. Hon himlade med ögonen när jag grät och emellanåt hulkade av ångest och rädsla när jag inte kunde få luft. När hon gick förbi ropade jag försiktigt “ursäkta..?” och hon stannade och stoppade in huvudet i rummet. Jag frågade om det skulle komma någon läkare och om det skulle bli någon undersökning eller om jag förväntades lämna sjukhuset eller ja, vad som var planen, helt enkelt. Först stirrade hon bara förvånat på mig, och sedan sa hon “läkaren var ju precis hos dig, eller hur? Ja precis. Du vet vi har fler patienter här, så himla synd om dig är det faktiskt inte. Du kan ju åka hem när du vill, det är ditt val! Jag skiter i vilket.”

Jag var såklart helt mållös, och sköterskan försvann vidare i korridoren. Allt eftersom tiden gick och vi var fortsatt ensamma i det lilla rummet ökade min ångest. Jag ville hem. Men vi tänkte att snart, snart måste ju NÅN komma. Och säga NÅT. Men nej. Så tillslut, när läkaren sprang förbi mitt rum stoppade vi honom och jag frågade en sista gång vad som skulle hända, om jag skulle få någon typ av röntgen eller i alla fall  undersökning.

Han drog först en suck, sedan såg han på mig sådär som om jag vore lite dum i huvudet, och sa; “Grejen är, att jo visst vi skulle kunna röntga dig. Men en röntgen kan ju visa något som eventuellt behöver opereras omedelbart. Så det känns ju onödigt.”

Så jag fick en dos smärtstillande+muskelavslappnande/lugnande att ta på en gång, samt en likadan dos att ta nästa morgon, och därefter skulle det finnas ett recept för mig att hämta ut samma tabletter på apoteket. Det skulle läkaren skriva “nu på en gång”. Så igår förmiddag tog jag mig till apoteket, och hör och häpna – det fanns inget recept. Jag spenderade sedan åtta timmar med att ringa runt, och talade med fyra olika sköterskor, lika många läkare, ett gäng receptionister, och tillslut även enhetschefen på ortopedakuten. Strax före 17 ringde nämnda enhetschef upp och meddelade att hon fått tag i läkaren jag träffat kvällen innan, och att han helt enkelt glömt skriva mitt recept.

Just nu är jag alldeles för trött för att kämpa mer. På fredag har jag min bokade magnetröntgen av nacken och min läkare ska försöka “göra om” den remissen till en mer omfattande röntgen av hela ryggen, bröstet och lungorna. Tills dess är min plan att överleva med hjälp av de tabletter jag nu har, och när ork finns borde jag väl kanske anmäla den där läkaren. Jag vet inte hur en gör sånt, men med tanke på att det inte är första gången jag blivit… märkligt bemött/behandlad inom vården är det kanske något en borde göra? Vet någon av er hur en gör det, anmäler? Jag har förstått att det finns olika sätt för olika typer av anmälningar, stämmer det?



LUNCH & MIDDAG Recept RÖROR, SÅSER & DIPPER

MISO- & JORDNÖTSFALAFEL med misosås

Eftersom vi flyttar om exakt tre veckor (!) försöker jag nu använda upp diverse skafferivaror jag har hemma, och det är faktiskt ett alldeles ypperligt sätt att “tvingas” vara kreativ och hitta på nya maträtter. Nu var jag visserligen inte såå värst nytänkande eller innovativ när jag i förra veckan hittade en påse torkade kikärtor i skåpet och det kändes väldigt självklart att göra falafel. Men med lite annorlunda smaksättning och en fantastiskt god sås till blev det i alla fall en ny variant av min vego-favorit.


MISO- & JORDNÖTSFALAFEL med misosås

receptet ger ca 14 falafels

Du behöver:

  • ca 200g torkade kikärtor (blir drygt 5 dl blötlagda kikärtor)
  • 2 vitlöksklyftor
  • 1/2 liten rödlök
  • 1-2 cm röd chili
  • 2 msk misopasta
  • 1 msk jordnötssmör m chili
  • 1/2 umami-buljongtärning
  • 1 msk näringsjäst

+ 1/3 msk bikarbonat och 1/3 msk bakpulver

Gör såhär:

  1. Lägg de torkade kikärtorna i en bunke och fyll med vatten (mycket vatten – kikärtorna sväller). Låt stå i minst 8-10 timmar.
  2. Sila av och skölj kikärtorna ordentligt, kör dem sedan i matberedare ihop med resterande ingredienser tills du har en slät massa. Först blir det ett grovt smul, men stoppa med jämna mellanrum för att skrapa ner från kanterna och sätt sedan igång matberedaren igen. Smaka av och justera ev. smaksättningen.
  3. Ställ in falafel-smeten i kylen i ca 30 min*.
  4. Blanda i bikarbonat och bakpulver (för hand är smidigast) och arbeta in ordentligt. Forma sedan falafel i önskad storlek.
  5. Jag tillagade mina falafels i airfryer (180 grader i ca 8-9 minuter, vände dem en gång under tiden) men har en ingen airfryer går det såklart precis lika bra att använda stekpanna; hetta upp olja och stek i ca 3 minuter på varje sida.

Det går bra att förbereda smeten flera timmar i förväg – den håller sig fint i kylen i upp till 12 timmar, och går även att frysa in i upp till 3 månader (tina upp i rumstemperatur).

Misosås:

  • 4 msk näringsjäst
  • 1/2 tsk paprikapulver
  • 1/2 tsk vitlökspulver
  • 4 msk jordnötssmör m chili
  • 2 tsk misopasta
  • saften från 1 citron
  • 4 tsk fibersirap gold

Gör såhär:

  1. Rör ihop näringsjäst, paprika- och vitlökspulver.
  2. Tillsätt resterande ingredienser och rör tills du har en slät sås.

* om du vill ha en tunnare sås rör du bara ner vatten, lite i taget, till önskad konsistens *


Självklart kan du servera din falafel + misosås precis hur du vill, några förslag på servering;

  • Matig falafelsallad – exempelvis med dina favoritfrukter och någon god (gärna lite mildare) ost
  • Falafelwrap i libabröd – libabröd är mitt nya favvobröd! Det är perfekt för just wraps; det är stort, lagom tunt, och blir inte mjukt eller geggigt även om det fylls med röror eller såser. Testa!
  • Smarrigt tilltugg på festen – ställ fram misosåsen i en stor skål, stick en tandpetare i varje falafel och låt gästerna “doppa” själva.

Själv gjorde jag det denna gång väldigt enkelt för mig;

  • Baguetter som gräddades i ugnen medan falafeln tillagades i airfryern
  • Tunt skurna gurk- och äppelskivor för fräscht krisp
  • Lite sesamfrön på toppen, egentligen bara som “dekoration”



Vardagsuppdatering

5 saker att använda en muffinsplåt till (som inte är muffins)

En muffinsplåt kan användas till mycket – även mycket som inte är just muffins. Här kommer 5 tips!


5 SAKER ATT ANVÄNDA EN MUFFINSPLÅT TILL

  • Tillaga många ägg på en gång – lägg ägg (hela, okokta) i muffinsformen och in i ugnen ca 30 minuter på 160 grader
  • Gör ätbara dessertskålar – vänd muffinsplåten upp och ned och grädda dina kakor på baksidan så du får små, söta “cookie-skålar”. Fyll sedan med glass eller fruktsallad eller vad-du-nu-vill-servera.
  • Gör vackra isbitar –perfekt om du vill servera kall dryck i stor kanna eller liknande. Lägg bara frukt, bär eller skivor av citron/lime/apelsin i muffinsplåten, fyll på med vatten och frys in. Ett enkelt tips som både ger isen god smak och framför allt så blir det ju himla fint!


  • Servera salladen i bacon-skålar – ett enkelt, roligt och framför allt fiffigt sätt att ge smak åt en annars rätt “plain” sallad. Detta går givetvis att göra med tunna skivor av skinka eller liknande också, men bacon ger som sagt mer smak, här hittar du instruktioner och bilder.
  • Gör matiga muffins/miniomeletter – jag har tipsat om detta förut men det tåls att tipsas om igen; i princip alla rester en kan tänkas ha i kylen går att göra matmuffins/miniomelett på. Bara fyll hålen i muffinsplåten med de rester du har, vispa upp ägg och häll över. Allra godast blir det såklart om ost i någon form ingår, antingen i själva fyllningen eller bara på toppen.



PROTEINBAK Recept TÅRTOR & KLADDKAKOR

KOLAKLADDKAKA med fint fredagssällskap

Igår fick jag extrafint fredagssällskap när Sanna kom förbi med söta vovven Freja. Vi började med att åka till hundrastgården för att låta Nala och Freja bekanta sig, medan vi mattar babblade på i samma nonstop-tempo som vi alltid gör när vi ses. När hundarna lekt av sig tog vi oss tillbaka hem till mig och jag bjöd Sanna på mitt senaste bak-experiment: kolakladdkaka toppad med vaniljglass med kolarippel och lime.

Glassen var helt enkelt vaniljglass från add ice cream som jag först låtit mjukna en aning, sedan rörde jag ner rivet limeskal och hemgjord kolasås. Tillbaka in i frysen en kort sväng, för att slutligen serveras ihop med en bit härlig kolakladdkaka! 


KOLAKLADDKAKA

receptet är för en springform med diametern 18cm

Du behöver:


*kolasås* jag gör egen kolasås och det är superenkelt (recept HÄR) men det går såklart också bra att använda karamelliserad mjölk, som du köper i burk på affären (eller kondenserad mjölk som du kokar själv).


Gör såhär:

  1. Sätt ugnen på 175 grader och spänn fast ett bakplåtspapper i botten av en springform.
  2. Smält kokosoljan och ställ åt sidan att svalna lite.
  3. Rör ihop kolasås, vassle, jordnötsmjöl, sukrin gold och salt. Rör sedan ner den avsvalnade kokosoljan.
  4. Tillsätt sist äggen och rör tills du har en helt slät smet.
  5. Häll smeten i den förberedda springformen och grädda i ca 18-20 minuter.
  6. Ta ut, låt svalna och förvara sedan i kyl.


Okategorierat

Tre fina poddtips

Nu var det ett tag sedan så idag vill jag dela med mig av lite nya poddtips!


PENNTRICKET med Cissi Wallin och Natashja “Lady Dahmer” Blomberg [ itunes // acast // soundcloud ]

Ingen superny podd, jag vet, men det tog mig av någon oförklarlig anledning några månader innan jag började lyssna. Men nu har jag hunnit lyssnat på de första 6 avsnitten och kan verkligen rekommendera alla att göra detsamma.


SINNESSJUKT med Christian Dahlström [ itunes || acast ]

Ja, jag har tipsat- och skrivit om Sinnessjukt cirka tusen gånger tidigare, jag vet. Men det är ju för att jag verkligen tycker att det är en så jäkla bra och viktig podd, värd att tipsas om. Igen och igen. Denna gång vill jag dock tipsa om två avsnitt specifikt, nämligen avsnitt 88+89 där Anders Hansen gästar. Avsnitten heter “Fysisk aktivitet och psykisk ohälsa med Anders Hansen” och är skitbra. Helt enkelt.


AMATÖRPSYKOLOGERNAS TOPP 100 med Ulf Appelgren & Jonathan Söderling [ itunes || acast ]

Denna podd har jag faktiskt lyssnat på från start – och gillat från start. Ett något mer “lättsam” approach om inte alltid så lättsamma eller lättförstådda ämnen. Såhär beskriver de själva podden; Pedagogisk hjärntskrynkling för gemene hen i underhållande fåtöljtempo. Här behandlar vi de 100 ballaste/roligaste/viktigaste ämnena du som amatörpsykolog måste veta! Dra kuriosa på festen, ha vattentäta argument i diskussionen, manipulera dina nära, förstå dig själv och dina medmänniskor. Bli en bättre människa? 



Jag har skrivit och tipsat om favoritpoddar flera gånger tidigare (sök på “podd” i min sökruta här i bloggen för att hitta alla inlägg om poddar) här är några;

Har du något fint poddtips till mig? En kan ju aldrig ha för många poddavsnitt redo att lyssnas på, så ge mig gärna dina bästa tips!