Ja här är jag också!

januari 18, 2015

Det var Mia som tog initiativet, och flera av mina favorit inom bloggvärlden (så som Anna, Jeanna, Sara och Cilla) följde henne och skrev om de där sidorna som gör oss till just oss. De där sidorna som utmanar, sidorna som man inte alltid jublar över existerar, men som trots allt är en del av den man är.

De flesta jag följer i sociala medier är ärliga, härliga människor, som jag upplever visar både finheter och fulheter ur sina liv och känsloregister. Jag försöker själv vara ärlig och öppen, prata både ris och ros om livet, känslorna och sakerna som sker runt omkring och inom mig. Självklart finns det saker jag inte pratar om här, ibland för att jag helt enkelt inte tror att det intresserar er som kikar in, och ibland av respekt för människorna i mitt liv; väldigt mycket som påverkar hur jag mår och hur mitt liv ser ut innefattar ju andra människor. Såklart. Att skriva en blogg och vara någon form av ”offentlig” person är ju ett val jag gör, inte människorna jag har i mitt liv ”utanför” bloggvärlden. Men överlag så tror jag ni vet vad jag tycker om att visa bara finpolerade ytor av livet – jag diggar det inte så värst. Jag gillar nyanser, kontraster, nakna sanningar och diskussioner. Livet: svart och vitt och allt det där grå emellan. Det där grå som brukar vara livets nyans, om vi ska vara helt ärliga.

Hur som helst hakar jag på och skriver ”här har ni mig” – fem punkter jag kanske inte tokgillar hos mig själv men som likväl är en del av den jag är.

  1. Jag gör tusen och en saker på samma gång. Det här är ett ständigt återkommande inslag i min vardag som tröttar ut både mig och människorna omkring mig. Senast idag började jag, samtidigt; dammsuga, diska ett berg disk, chokladdoppa lite nyskapade bars, fota nämnda bars, sortera tvätt, byta sänglakan, montera nytt soffbord, packa upp ny dator och skura köksluckor. Ibland blir jag stående mitt emellan alla saker och får blackout – vad var det jag gjorde nu igen?! För det mesta blir alla saker halvgjorda. Jag tröttnar när jag inser att jag dragit igång för många projekt samtidigt och går och sätter mig i soffan istället.
  2. Jag är extremt känslostyrd. Alltså jag kan inte stänga av en känsla även om mitt sunda förnuft säger mig att den är överdriven och icke konstruktiv. När jag blir ledsen blir jag (och det här skäms jag över) rätt ego-centrerad och har väldigt svårt att se utanför min egna lilla bubbla av självömkan. Jag tycker så synd om mig själv att det är larvigt. Säger åt mig att skärpa mig, herregud! Det brukar gå över när en annan känsla tar över, för just precis så pangboom är det – jag har inget mellanläge utan det är on/off.
  3. Jag har en ful ovana att avbryta människor. Det är något jag gör högst omedvetet (jag inser det först efteråt, när det är för sent alltså) och oftast är det helt enkelt att jag kommer på något att säga som bara måste-ut-nu-genast (annars glömmer jag det, nämligen) och då bara rapar jag ur mig det. Det här är dock något jag blivit bättre på, dels med åldern men också sedan jag förstod kopplingen till min ADHD och hur jag kan ”förebygga” sådana här situationer. Människor jag har mycket med att göra vet om det här, att ”Fanny är sådär”, och jag brukar liksom i förväg varna nya bekantskaper att OM jag avbryter eller talar för mycket är det faktiskt bara av iver och entusiasm – för det är för det allra mesta orsaken till mitt ständiga kackel. Jag är alltid väldigt ”inne i saker” och då finner energin och peppen inga gränser.
  4. Jag hatar att svara i telefon när okänt nummer ringer. Jag fnissade lite åt Saras formulering ”…jag hatar att känna mig oförberedd. Att svara i telefon är höjden av oförbereddhet! Jag tror dessutom alltid att någon ska skälla ut mig (prestationsprinsessan ger sig till känna igen)” för PRECIS SÅ känner jag. Precis så. Jag vill ha koll och veta vad som händer, därför har jag alltid varit en ”skriv-människa” som hellre skriver sms eller mail än ringer.  Och det är ju väldigt märkligt att jag, precis som Sara tydligen, liksom direkt tror att jag ska få en utskällning över telefon. Varför skulle jag, liksom?
  5. Jag är en extrem tidsoptimist – men hinner alltid. Det här har fascinerat mig många gånger. När jag har flera timmar på mig att göra mig redo, men ändå springer mot tåget en minut innan avgång. När jag har många veckor på mig att få klart ett jobb, men ändå sitter uppe natten innan och gör det jag skjutit upp tills ja, timmarna innan deadline. Men – jag hinner alltid med tåget och jag får alltid in jobben innan deadline, alltid.

Ja, det var fem grejer om mig som jag inte direkt flashar med som positiva egenskaper, men de är ju likväl delar av mig. De gör mig till mig, tillsammans med allt det jag gillar himla mycket, såklart! Ja, där har ni mig – hur ser era ”icke-polerade” jag ut? 

fannyansiktesept

You Might Also Like

11 Comments

  • Reply Rund är också en form! januari 18, 2015 at 8:22 e m

    Jag är också en extrem känslomänniska (och har alltid varit). Både på gott och ont det där. :-)

    https://rundarocksaenform.wordpress.com/2015/01/16/ingen-ar-perfekt/

  • Reply Träningsglädje januari 18, 2015 at 10:07 e m

    haha, det där med telefonen alltså!!!!!

  • Reply Sally januari 19, 2015 at 2:48 f m

    Å vi har alla mindre bra sidor men de gör oss till de vi är och det gör dem fina! Jag är fruktansvärt dålig på att fatta beslut (beslutsångest delux) jag är alldeles för dålig att unna mig saker när jag är själv, jag överplanerar gärna men blivit bättre på att ta saker som det kommer.

  • Reply Linda Assarsson januari 19, 2015 at 7:32 f m

    Oj vad jag känner igen mig i det du skriver, är typ likadan jag

  • Reply carro januari 19, 2015 at 11:10 f m

    Ja men telefonen! Instämmer helt. För visst är det nån som ska skälla eller säga att jag gjort nåt dumt. Ogillar att svara när nån jag känner ringer också, för att jag inte är beredd på det!
    Ogillar att ringa folk också, kan ju vara så att de inte har lust elle tid att prata med mig. Gäller främst familjen.

    • Reply roethlisberger januari 19, 2015 at 4:46 e m

      haha men precis! Jag talar överlag inte gärna i telefon, och jag hatar att ”ta saker” över telefon!! Vill antingen föra dialogen i skrift (så man hinner läsa igenom, ändra ev. saker som kan tolkas fel, vara tydlig och verkligen få fram det man VILL, liksom. Samt att den andra personen ”måste” läsa allt -dvs få all info/hela mitt budskap/poäng- innan den i sin tur också kan svara i lugn och ro = bäst chans att alla får sagt det de vill, helt enkelt) eller ”face to face”, där man kan läsa in den andra människan och uttala sig/agera utefter det. Vet inte, telefon tycker jag är läskigt bara. Jag kan ju inte SE reaktioner eller vet egentligen inte ens om personen hör mig (den kanske gör något annat samtidigt som vi talar? typ..)
      Fast jag kan samtidigt tala i timmar med vänner, pojkvän eller typ mamma om jag är på det humöret. När det är skoj samtal är jag inte sen med att babbla ;)

  • Reply jeanna januari 19, 2015 at 4:19 e m

    Gulle dig – du är en bra kvinna, Fanny!

  • Reply Elisabeth januari 19, 2015 at 4:48 e m

    Exakt samma som dina. Fast jag startar inte nya projekt medvetet. Det bara blir så för jag kommer på andra tankar…

  • Reply Mia januari 19, 2015 at 7:09 e m

    Hej Fanny och tack för att du reflekterar så fint och delar med dig så härligt! :) //Mia

  • Reply Liselott januari 19, 2015 at 10:21 e m

    Nej, vad roligt! Klockan är mycket och jag ska upp tidigt imorgon, men två punkter hinner jag skriva ner:

    1. Jag är tidsoptimist. Alla dagar i veckan, oavsett vad jag ska göra. Till skillnad från dig så hinner jag praktiskt taget ALDRIG: däremot har jag, såvitt jag vet, inte kommit försent när det bjuds på mat. En enda gång. Såvida det inte är jag som har med mig maten, för då är jag utan tvekan 20 minuter sen… (vilket jag skäms oerhört över, för jag tycker verkligen att det är respektlöst att slösa bort andra människors tid sådär. Men jag kan bara inte lära mig).
    2. Åh, det är här är sidan som jag tycker allra mest om med mig själv. Jag tar plats. Himla, jättemycket, strålande mycket plats. Inte sådär så att jag kör över människor eller har ett behov av att stå i centrum (trust me, I don’t) men jag bara ÄR. Hela tiden. Intensiv, energisk, positiv. Jag backar inte tillbaka från att ta plats för jag VILL INTE. Jag gillar det. Samtidigt vet jag förlorar många intima relationer med människor som inte klarar av att ta lika mycket plats som jag eftersom vår relation automatiskt hamnar i någon form av obalans. Men det är liksom… värt det? Det är ju jag, you know?

    Puss på dig fina människa!

  • Reply Lina mars 12, 2015 at 11:21 e m

    Haha va sjukt, alla fem punkter stämmer så galet mycket in på mig.. Alla fem!
    Har inte läst din blogg så länge utan hittade hit via instagram rätt nyligen, så läste precis inlägget om adhd du skrev ett par inägg upp med länken till Nadias inlägg. Har sparat det som favorit! Gah, vad bra det var.
    Fortsätt inspirera Fanny! Du är en stor motivationskälla till mig o säkert många andra.

  • Leave a Reply