healthstories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Häromdagen skrev Antonia ett väldigt viktigt inlägg. Ett inlägg om något jag skrivit om så många gånger själv, ett ämne som det nog aldrig kan skrivas för mycket om – stigmat kring psykisk ohälsa.

Precis som Antonia, är jag en av dem som inte bara “mår lite dåligt då och då”, sådär som “alla gör”. Jag är en av dem som på något absurt vis faller inom kategorin som i media mest omnämns när dömda kriminellas handlingar förklaras med ord som “gärningsmannen är psykiskt sjuk” – där placeras tydligen även jag. Jag är psykiskt sjuk. OK. Jag har inte bara en diagnos utan tre. Enligt bilden som målas upp idag, på det vis vi talar om psykisk ohälsa och sjukdom idag, så är jag alltså inte bara lite dum i huvudet och gravt uppmärksamhetssökande, utan jag kopplas direkt samman med en grupp människor som begår grova brott.

Så det är alltså såhär, jag har förutom grov ADHD, även diagnosen bipolär sjukdom typ 2, och efter år av bristande “vård” och tillhörande händelser, även något som heter PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom). Det här är diagnoser och funktionssätt jag är helt öppen med, något jag bestämde mig för att vara väldigt tidigt. Det gör mig ofantligt ledsen och arg, att jag stundvis, såhär i efterhand, ifrågasätter huruvida jag inte bara skulle hållt käft? Att jag ibland inser att människor faktiskt inte är så informerade och har inte så bra koll ändå. Ibland önskar jag att ingen visste, så att jag inte konstant behövde gå in i situationer med sämre förutsättningar pga fördomar och föreställningar från min omgivning. Men så kommer jag ihåg att jag är ju den jag är och har mina diagnoser oavsett. På gott och ont. Så jag fortsätter att tala högt om det, för ja, det är ju så viktigt.

Jag har annorlunda förutsättningar oavsett. Det spelar ingen roll om folk känner till mina diagnoser och mina funktionsnedsättningar, de finns där oavsett. Det jag vill är ju att olika förutsättningar människor emellan uppskattas och uppmuntras, istället för sorteras och döms bort. Det finns mycket jag inte gör som alla andra, och det är ju precis det som är min styrka. Samtidigt som det är en skavande tumör jag dagligen gråter över, och som jag ägnar många nätter åt att önska mig slippa. För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Mitt stora känsloregister äter upp mig ibland. Jag drunknar i det oändliga hav av kärlek, sorg, längtan och iver som jag dagligen plaskar runt i. För det finns inga livbojar anpassade för någon som mig, för någon vars färgskala inte innehåller grått och mittemellan utan bara klara, skarpa färger och där det alltid är allt eller inget. Visst, livbojar kastas ut ibland, i något fumligt försök att inkludera mig i gemenskapen, men faktum är att så länge förståelsen inte finns där, så länge inte intresset att förstå på riktigt finns där, så hjälper ingen futtig livboj – jag har simmat ifrån er för länge sen.

Ibland vet jag saker utan att veta hur. Lärarna i skolan sa att “nej nu råkade du bara gissa rätt Fanny, sådär snabbt kan du inte veta svaret”, och jag kunde inte förklara hur jag visste – jag bara visste. Det går snabbt i mitt huvud, ibland för snabbt för mig själv att hänga med. Ärligt talat går det oftast för snabbt för mig själv att hänga med. Jag har väldigt svårt att koppla ihop mina tankar och känslor, för de är många och de är snabba. De är trassliga och de är alla ofantligt starka. Någonstans mitt i nystanet av eufori och ångest och allt däremellan, ja där sitter jag. Där sitter jag och försöker trött hitta ut och göra mig förstådd. Samtidigt som jag älskar den jag är, allt jag har att ge och det som gör mig annorlunda, så önskar jag ibland att jag var bara lite mer som alla andra. Bara ibland, en liten stund, så jag fick chansen att andas ut och ladda om.

Varför skriver jag om det här, nu igen? Ärligt talat, jag vet inte. Kanske för att jag någonstans hoppas att det ska göra skillnad. Kanske för att jag är så ofantligt trött och arg och ledsen och bara inte orkar ha det för mig själv precis hela hela tiden. Kanske för att jag önskar att en dag, ser vi på psykiska sjukdomar och diagnoser på samma sätt som vi ser på cancer och diabetes.

Den dagen det är lika relevant att nämna en dömd mördares diagnostiserade diabetes, som det är att nämna en ev. psykisk diagnos, antar jag att vi har kommit en bit på vägen. Men så länge de fasansfulla handlingarna vi hör om på nyheterna förklaras med luddiga beskrivningar om “psykisk sjukdom”, så har vi så-jäkla-lång väg kvar att gå. Förstår ni?

Jag har tre diagnoser och ingen av dem syns. Men de känns. De känns och emellanåt äter de upp mig. Jag kan inte rå för att mina tumörer sitter på insidan, och jag gör banne mig allt i min makt för att använda dem väl, se deras enorma fördelar och styrkor. Dagligen, gör jag det. Det enda jag önskar är att mina diagnoser inte konstant blev förminskade eller dragna över en enda stor “potentiell-kriminell-kam”. Jag är fortfarande människan Fanny, liksom. Jag är inte mina diagnoser, men jag har dem. På gott och ont.


26 Kommentarer

  • Svara
    Mela
    9 september, 2015 at 13:39

    Åh, Fanny. Jag förstår dig – och jag tycker att du gör rätt som pratar högt om det! Det är så lätt att döma utan att veta vad som ligger bakom, särskilt sånt som inte syns. Jag tycker att du är modig som vågar, och jag förstår verkligen att det inte är lätt alla dagar. Någon dag.

  • Svara
    Mela
    9 september, 2015 at 13:39

    Åh, Fanny. Jag förstår dig – och jag tycker att du gör rätt som pratar högt om det! Det är så lätt att döma utan att veta vad som ligger bakom, särskilt sånt som inte syns. Jag tycker att du är modig som vågar, och jag förstår verkligen att det inte är lätt alla dagar. Någon dag.

  • Svara
    Sonia
    9 september, 2015 at 15:06

    Så starkt inlägg, tycker du är så grym som skriver ärligt om dig själv. Du är verkligen inspirerande!

  • Svara
    Sonia
    9 september, 2015 at 15:06

    Så starkt inlägg, tycker du är så grym som skriver ärligt om dig själv. Du är verkligen inspirerande!

  • Svara
    Maria
    9 september, 2015 at 15:54

    Tänkte bara säga att du är awesome Fanny! KRAM <3

  • Svara
    Maria
    9 september, 2015 at 15:54

    Tänkte bara säga att du är awesome Fanny! KRAM <3

  • Svara
    Jessica
    9 september, 2015 at 17:32

    Fantastiskt inlägg 🙂 ibland är det jobbigt när det inte syns på en, samtidigt som det kan va skönt att det inte gör det !! Men att försöks förklara hur det är kaos på insidan när hjärnan leker hela havet stormar med ens känslor för någon som är helt “normal” går liksom inte, då hade det vart bättre om det syntes !
    Är tacksam att jag har en sambo som accepterar mig som jag är även om han inte alls kan förstå hur jag kan ramla ihop på golvet i en våt fläck pga att mina rutiner ändras lite för dagen haha…

  • Svara
    Jessica
    9 september, 2015 at 17:32

    Fantastiskt inlägg 🙂 ibland är det jobbigt när det inte syns på en, samtidigt som det kan va skönt att det inte gör det !! Men att försöks förklara hur det är kaos på insidan när hjärnan leker hela havet stormar med ens känslor för någon som är helt “normal” går liksom inte, då hade det vart bättre om det syntes !
    Är tacksam att jag har en sambo som accepterar mig som jag är även om han inte alls kan förstå hur jag kan ramla ihop på golvet i en våt fläck pga att mina rutiner ändras lite för dagen haha…

  • Svara
    Jessica
    9 september, 2015 at 18:39

    Fortsätt med dina toppen inlägg. Tillsammans bryter vi stigmat ❤️

  • Svara
    Jessica
    9 september, 2015 at 18:39

    Fortsätt med dina toppen inlägg. Tillsammans bryter vi stigmat ❤️

  • Svara
    Emma
    9 september, 2015 at 18:50

    Fina Fanny, tack för alla dina fina inlägg!! Fortsätt precis som du gör, du är en inspiration på många olika sätt!

  • Svara
    Emma
    9 september, 2015 at 18:50

    Fina Fanny, tack för alla dina fina inlägg!! Fortsätt precis som du gör, du är en inspiration på många olika sätt!

  • Svara
    Karin Åberg
    9 september, 2015 at 20:24

    ❤️

  • Svara
    Karin Åberg
    9 september, 2015 at 20:24

    ❤️

  • Svara
    Elna
    10 september, 2015 at 08:41

    Åh, du är bra. Det där med att inte vara sin diagnos, utan bara ha den – dit vill jag. Ibland tänker jag att det var bättre innan jag visste om min ADHD, för då levde jag på någon sorts hopp om att på något vis knäcka koden för att “passa in”. Nu vet jag ibland inte alls vad jag ska ta mig till, var bokstäverna slutar och Elna börjar och vad som är jag och vad som är diagnos och vad jag ska jobba med och vad jag ska låta vara. Bra att du skriver <3

  • Svara
    Elna
    10 september, 2015 at 08:41

    Åh, du är bra. Det där med att inte vara sin diagnos, utan bara ha den – dit vill jag. Ibland tänker jag att det var bättre innan jag visste om min ADHD, för då levde jag på någon sorts hopp om att på något vis knäcka koden för att “passa in”. Nu vet jag ibland inte alls vad jag ska ta mig till, var bokstäverna slutar och Elna börjar och vad som är jag och vad som är diagnos och vad jag ska jobba med och vad jag ska låta vara. Bra att du skriver <3

  • Svara
    Mette Ottosson - fotograf Båstad
    10 september, 2015 at 11:30

    DARLING DARLING DARLING DARLING! Lilla hjärtat! Så otroligt väl beskrivet. Du är en fantastisk person och jag LÄNGTAR tills vi träffas (när det än blir), så jäkla stark och modig och vilken HJÄLTE och kämpe du är. Och helt svindlande hur mycket du har uppnått!

    Jag har redan lovat dig att du ska få den största kramen någonsin, men här får du en i förväg också: <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3.

  • Svara
    Mette Ottosson - fotograf Båstad
    10 september, 2015 at 11:30

    DARLING DARLING DARLING DARLING! Lilla hjärtat! Så otroligt väl beskrivet. Du är en fantastisk person och jag LÄNGTAR tills vi träffas (när det än blir), så jäkla stark och modig och vilken HJÄLTE och kämpe du är. Och helt svindlande hur mycket du har uppnått!

    Jag har redan lovat dig att du ska få den största kramen någonsin, men här får du en i förväg också: <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3.

  • Svara
    Jojje
    12 september, 2015 at 06:56

    Vi är alla människor, trots olika åsikter. Men det är ju mest korrekt tjat, verklgheten är ju en annan, även från din sida.
    Men det är lugnt Fanny, vi är alla lika på den punkten. 🙂

    Mycket möjligt att dina diagnoser inte syns, men du ser till att vi vet ändå haha.
    Jag tror dock att samhället undrar varför vissa ska göra sig så märkvärdiga över diagnoser, det verkar mest vara ursäkter/skyddsnät.

    När man målar upp olikheter, så är det som alltid, vissa tar det med ro, andra blir rädda och är på sin vakt.

    Diagnos eller inte, ingen känner sig bekväm med personer med självmordshistorik eller som flippar och skriker att de ska skära upp handlederna.
    Eller de som springer in på toa och har sina ångestattacker, slår sig själva och kommer ut rödgråtna.
    Det känns inte tryggt, i mina ögon är det problem. Vem vill bygga vidare med sådant?
    Skulle någon palla bygga trygghet med missbrukare? Njaaa.

    Livet kräver stabilitet, inte varva med flippade situationer. Det må vara okänsligt och hela den där biten.
    Men get real. De som t ex växt upp med en missbrukande mamma eller någon som har psykiska problem, de har uppfattningar utöver dina dagispåhitt.
    Det är liksom inte roande, inte det minsta kul att bjuda in andra i sitt liv, skam eller inte, det handlar om att dölja….samspelet kommer inte att funka.
    Vissa saker kommer aldrig suddas ut, inte ens med accepterade diagnoser eller uppryckningar.

    Det är verkligheten och detta är en blogg, två helt olika saker.

    Du är som Pippi Långstrump! haha 😉
    Ha lite humor och var självkritisk, det betyder inte att du sabbar ditt liv.

    Det enda som sorterar bort dig är väl ditt eviga ältande om same old same. Det är bara samma personer som diggar det.
    Balsam för deras själar. Tillhörighet. Det blir inte mer än så.
    Vill du ta dig fram i livet, så får du blicka framåt och sluta smäll diagnoser i nyllet på alla så fort du får chansen.
    Jag kan inte tänka mig att du vill leva med ursäkter. Du är ju inte dina diagnoser.

    Radera bäst du vill, I don´t care. 🙂

  • Svara
    Jojje
    12 september, 2015 at 06:56

    Vi är alla människor, trots olika åsikter. Men det är ju mest korrekt tjat, verklgheten är ju en annan, även från din sida.
    Men det är lugnt Fanny, vi är alla lika på den punkten. 🙂

    Mycket möjligt att dina diagnoser inte syns, men du ser till att vi vet ändå haha.
    Jag tror dock att samhället undrar varför vissa ska göra sig så märkvärdiga över diagnoser, det verkar mest vara ursäkter/skyddsnät.

    När man målar upp olikheter, så är det som alltid, vissa tar det med ro, andra blir rädda och är på sin vakt.

    Diagnos eller inte, ingen känner sig bekväm med personer med självmordshistorik eller som flippar och skriker att de ska skära upp handlederna.
    Eller de som springer in på toa och har sina ångestattacker, slår sig själva och kommer ut rödgråtna.
    Det känns inte tryggt, i mina ögon är det problem. Vem vill bygga vidare med sådant?
    Skulle någon palla bygga trygghet med missbrukare? Njaaa.

    Livet kräver stabilitet, inte varva med flippade situationer. Det må vara okänsligt och hela den där biten.
    Men get real. De som t ex växt upp med en missbrukande mamma eller någon som har psykiska problem, de har uppfattningar utöver dina dagispåhitt.
    Det är liksom inte roande, inte det minsta kul att bjuda in andra i sitt liv, skam eller inte, det handlar om att dölja….samspelet kommer inte att funka.
    Vissa saker kommer aldrig suddas ut, inte ens med accepterade diagnoser eller uppryckningar.

    Det är verkligheten och detta är en blogg, två helt olika saker.

    Du är som Pippi Långstrump! haha 😉
    Ha lite humor och var självkritisk, det betyder inte att du sabbar ditt liv.

    Det enda som sorterar bort dig är väl ditt eviga ältande om same old same. Det är bara samma personer som diggar det.
    Balsam för deras själar. Tillhörighet. Det blir inte mer än så.
    Vill du ta dig fram i livet, så får du blicka framåt och sluta smäll diagnoser i nyllet på alla så fort du får chansen.
    Jag kan inte tänka mig att du vill leva med ursäkter. Du är ju inte dina diagnoser.

    Radera bäst du vill, I don´t care. 🙂

  • Lämna en kommentar