återkomsten

Hej – om ni nu är några som fortfarande tittar in…!? 😉
Jag vill börja med att tacka för alla era fina ord, verkligen : tack! Det värmer något oerhört att ni tar er tid, att ni trots mitt plötsligt avbrott här i bloggen fortsätter ge mig pepp och uppskattning. Jag läser alltihop och blir lika varm inombords varje gång jag ser att ett nytt avtryck lämnats av någon av er i kommentarsfältet.

Jag kommer komma tillbaka. Herregud, jag har bloggat i över 6 år, man tycker inte livet är riktigt fullständigt utan en plattform att få skriva av sig på 😉 skämt och sido – jag saknar att dela med mig. Jag saknar att skapa spännande recept och att fota söta bakverk. För även om jag kan göra det ’för mig själv’ – så är det inte lika kul. Jag saknar att berätta om min historia, min resa och om min smärta, och att då veta att någon därute känner sig lite mindre ensam. För även om problemen i livet inte försvinner om man är fler, så är det skönt att inte vara ensam hela tiden. Jag saknar att skriva om mina tankar och funderingar, att dela dem med er. För även om alla inte alltid tycker lika, så är diskussion alltid nyttigt, givande och roligt.

Så ja, jag kommer som sagt komma tillbaka. Men inte riktigt ännu. För planer smids och jag är fullt upptagen just nu. Det filas på recept, provbakas i köket och ingen middag är den andra lik. Det har njutits av pizza med rödbetor, päron och sega aprikoser, toppat med honungsyoghurt. På g är en raw tårta med karamell och choklad. Och chocolate chip mint-pannkakor… och lite sådant gottit! Förutom pyssel i köket så är det layout som studeras, skissas och målas upp, jag läser om e-böcker och olika typer av eget företagande. Och, jag skriver skriver skriver. Sedan tränar jag, men inte så strukturerat eller med vidare tydligt mål. Andra saker har fått ta tid, energi och ork senaste tiden. Men jag har (och det här är helt knäppt) visst hittat någon form av cykel-kärlek. Jag får ju dille på grejer så efter en vecka, x antal timmar och knappa tio mil trampande, har jag nu blåmärken på insidan av låren och öm kropp. Men det rensar huvudet, och just nu är det favvon på gymmet.

I början av mars, känns som en rimlig tidpunkt för en återkomst. Men det blir inte här, och det blir kanske lite annorlunda. Är det något den här pausen fått mig att inse, så är det att hur mycket jag än vill hjälpa, inspirera och peppa andra – så måste jag börja prioritera mig själv. Jag blev bättre på det en period i slutet av sommaren, och mådde under ett par månader riktigt bra. Sedan blev viljan att leva upp till förväntningar och önskningar från omgivningen för mycket och jag kände mig så otillräcklig som vän, dotter, flickvän, bloggare (förebild?), medmänniska… och nu inser jag, jag då? Jag rabblar massa människor jag vill vara ditten och datten för – men vem vill jag vara för mig själv? Därav pausen, och därav lite annorlunda fortsättning framöver.

När, var och hur får jag återkomma om. Så fortsätt kika in. Tills dess, take care!