Einstein.

Det här med att sätta mål. Samtidigt som man ska vara så himla nöjd hela tiden. Hur går det ihop, egentligen?

Jag tänker ofta på hur jag har två, helt olika, sidor. Det är som om en linje går rakt genom mig och delar upp mitt tankesätt, min handlingsförmåga och ja, mitt allmänna vett i två. Å ena sidan är jag bombsäker på hur våra tankar och känslor är totalt avgörande för vad som sker i våra liv. Hur vi med hjälp av dem kan bygga det liv vi önskar och förtjänar, eller tvärtom – hur de kan stjälpa oss och istället vrida ner oss i dumma spiraler av saker vi inte vill ha. Samtidigt, är jag uppvuxen med ett gäng ”realister”, som de förmodligen själva skulle kalla sig. Läkare. Lärda människor som alltid utgått från printade listor och tabeller, fakta och svartpåvitt. I en värld där man tror det man ser och får bevisat, där man vet att olyckor sker och då på grund av slumpen, dålig timing och orättvisa. En värld av antingen eller ; man är frisk eller sjuk, glad eller ledsen, smart eller dum. Mittemellan, eller lite av varje, finns inte. Delar vi upp saker i kategorier blir de kanske lättare att hantera och förstå?

Det är stundvis svårt för mig att liksom bestämma mig, vad tror jag på, då? Hur stor makt har jag i mitt liv, egentligen? Vem har rätt, finns ett rätt? Vem är jag, DÅ?!?!

Saken är, att jag kan skratta och uppleva stunder av glädje och lycka – trots att jag kanske egentligen är rätt ledsen och mår ganska dåligt på många sätt. Av många skäl. Mina skratt är inte falska för det. Saken är också den, att jag kan vara nöjd med mycket jag har och är, men ändå vilja ha mer – utan att för den delen vara otacksam för allt det fina jag vet att jag har. Saken är dessutom den, att jag kan ha två sidor, vara både realist och optimist, utan att för den delen vara velig eller osäker.

Jag är inte mer än människa, och det är inte du heller. Man plockar fram olika mycket av olika delar av sig själv, vid olika tillfällen. Det är bara naturligt och det är så det funkar. Att tycka man är en dålig människa med brist av karaktär för det, ja inte gynnar det vare sig dig själv eller de du vill vara till lags (för ja, man får vilja vara andra till lags, i slutändan handlar det ju bara om att man vill göra andra glada, och därmed även sig själv).

Blev ni smartare av det här? Jag blev det då inte. Men jag fick skriva av mig, såhär en tidig morgon efter ett helt gäng sömnlösa nätter. Igår gick jag upp 03.41 för sängen kändes som en knölig grop och huvudet var för tungt för kudden ändå. Jag vet inte vad bristen av sömn beror på, och jag vet inte vad jag ska göra åt det heller. Det enda jag vet är att jag inte orkar grubbla över det, analysera och vad, konstatera att det inte är bra? No shit Sherlock. Istället lägger jag fokus på det jag måste och vill. Det räcker och blir över om jag fokuserar på det. Just nu, väljer jag att tro på min kraft och min förmåga att styra mitt liv – sömnen och livet kommer hänga på om jag bara visar vägen.