Nu ska jag skriva om något jag vet att många känner igen sig i. Något jag själv blir smått galen på och aldrig riktigt förstår mig på. Det där med omgivningens reaktioner, åsikter och ibland nästan dumförklarande.
För jag menar, inte har väl jag semester om jag går upp innan elva på förmiddagen? Inte slappnar väl jag av om jag faktiskt planerar min middag redan under dagen? Inte njuter väl jag fullt ut när jag tackar nej till en muffin efter frukost? Och visst är jag väl lite småstörd som inte uppskattar en helt obokad vecka utan rutiner? Vin varje kväll, avsteg från diet och lunch som skippas för att tas ikapp några timmar senare i form av fika, kaka och godis när man inte orkar hålla sig till middagen – DET är ju semester, eller?!
Jag vet ingenting om era familjer, umgängen eller vilka ni nu har närvarande i era liv. Men för mig och min familj, har semestertider alltid inneburit ett uppochnedvänt schema med bortblåsta matrutiner, sena kvällar och ännu senare morgnar, och att faktiskt planera något alls viftas bort som jobbigt, fridstörande och är det jag som gör det – ja då är det ju rent utav sjukt och maniskt också. Jag tycker inte om det här. Eller rättare sagt, så struntar jag fullständigt i hur alla andra väljer att göra. Jag liksom tar för givet att de gör vad de mår bäst utav, varför något annat? Men på samma sätt anser jag att min rätt att göra vad jag mår bäst utav är lika stor. Och jag mår bra av rutiner, planering och att ha saker iordningställt i huvudet innan de blir verklighet. Det ger mig liksom lugn att veta vad som händer, ska hända och har hänt. Ordning och reda, bara. Raka linjer och tydliga riktningar, det är min melodi det. Not so much min familjs sång, dock. De trallar helst till semestertrumman och dess ojämna rytm, och jag blir genast den där dryga, fixerade Fanny i deras närvaro. Det är så de ser det, alltså.
Egentligen är det inga vidare höga krav jag har direkt. Men jag vill gärna sova de där dyrbara timmarna mellan 22-02, och senast vid 9 kommande morgon vill jag vara uppe igen. Jag vill gärna äta frukost, lunch och middag, och mellanmål får gärna finnas redo när lilla hungern eller småsuget kommer på besök. För mig är inte en skål lättfil och tre hallon en lunch, jag föredrar att faktiskt ge min kropp mat, även till lunch och även på semestern. Jag tycker att en viss mån av planering är att utnyttja tiden och att optimera chanserna att ha det förbaskat himla roligt och fint. Man slipper liksom fatta beslut senare, utan kan istället kan njuta av det man gör.
Men åter till det viktigaste : jag låter alla andra göra som de vill. Men det är lite tråkigt att ständigt få höra hur knäpp jag är. Hur onormalt det är att inte kunna hoppa över lunchen, att åka och träna flera dagar i veckan, att faktiskt inte vilja äta sin godispåse ”innan middagen, för den blir lite sen”… ja, alltså jag börjar nästan ifrågasätta mig själv och mitt synsätt på det hela efter några dagar, är det jag som är helt störd?! Nej. Inte stördare än någon annan. För årets alla andra dagar, mår jag bäst om jag gör saker på ett visst sätt. Under semestern är det förmodligen precis samma saker som får mig att må bra, så varför göra annorlunda?
Därför ifrågasätter jag familjemedlemmar som alltid annars tänker på kosten pga problem med magen, försök att tappa vikt, eller bara med allmänt välmående i fokus – men under semestern skjuter allt vad goda matvanor heter under mattan med förklaringen att ”nu är jag ju ledig och vill njuta”. Alltså ursäkta mig, men jag försöker året runt leva/äta/träna på det sätt som får mig att må bra, att njuta. Det är trots allt många fler ”vanliga dagar” här i livet än semesterdagar, right?
Men det är jag som får ”konstig” stämplat i pannan och det är jag som sticker ut. Jag bryr mig inte. Jag kör mitt race. Sköter min mat och planerar mina dagar. Jag vill inte förstöra någons semester, om det är vad de anser att jag gör när jag ber om en gemensam middag innan klockan halv nio på kvällen. Nä, då är jag hellre tyst och sköter mitt. Men det är tråkigt, det ska jag inte försöka neka. Det är ju så mycket trevligare att äta tillsammans, det är så mysigt att få sällskap vid frukostbordet, och det är himla trist att vara den enda som däckar innan tolvslaget medan resterande gäng spelar spel och skrattar…
Fast, återigen, jag gör det med min hälsa i fokus. Mitt välmående. Man kan inte få allt och jag kan framför allt inte få alla att förstå. Jag respekterar alla andra och deras val, så länge jag får fatta mina och får samma respekt tillbaka 🙂 hur gör ni? Blir semestern som vilka andra veckor som helst, med samma vanor och rutiner, eller blir det tvärtom för ett tag? Och oavsett vilket, är det något som ger er njutning eller ångest?
Igår blev lunchen för stor för alla tallrikar. Jag hittade en ugnsform och den fick fyllas till bredden istället. Efter detta åt jag en stor protte/kolis-bar, en bytta med kvarg, proteinpulver och färska jordgubbar.
