Vi snackade ju om det där med kroppar och huruvida man kan/bör/får/ska/vill ”visa upp den”; i sociala medier – och i ”verkligheten”. Jag har tänkt en hel del på det, och insett att det som är kärnan i alla mina åsikter och tankar i ämnet, är att jag faktiskt inte tänker på just fysiken när jag tex lägger upp ”framstegsbilder”. När jag ser tillbaka och jämför då med nu, och noterar en skillnad, är den skillnaden jag ser främst den bakomliggande. Alla framsteg jag gjort mentalt, själsligt och för mig själv.
Det som syns för ögat är en sak; absolut jag har förändrat och förstärkt min fysik, men det hade inte varit möjligt utan det jag gjort för mig själv på insidan. Det senaste året har varit det mest omvälvande, omskakande, fantastiska och roligaste året jag kan tänka mig. Jag har fortsatt göra det jag gjort sedan den dagen jag bestämde mig för att ändra allt, ändra från roten och ut i resten av alla de små detaljerna i mitt liv. Det är nämligen så man måste göra, börja vid roten – och roten är tankarna, känslorna, själen.
Det låter helt omvänt, jag är medveten om det, men för att få den där ”drömkroppen” man önskar (och den ser olika ut för alla, det är ju halva charmen) måste man faktiskt känna glädjen att ha den redan NU. När jag började vägde jag 90 kilo, var deprimerad och isolerad, också mensen hade försvunnit pga obalansen min kropp var i. Ändå låg jag i sängen varje kväll och blundade, visualiserade det jag ville ha, tills jag kände tacksamheten och glädjen över att ha det. Där och då.
Själv satte jag varken en målvikt eller såg en specifik kroppsform framför mig när jag visualiserade min ”drömkropp”, utan jag fokuserade på känslan av att vara bekväm. Känslan av att känna mig fin (känna – inte få höra det från andra. Skillnad.) och känslan av att vara stark, full av energi och ha ett inre lugn. Det var känslan jag kände redan där och då, och visst det kändes skitkonstigt till en början. Jag tänkte sådär ”men om jag vill bort från den här kroppen, hur fan ska jag kunna ligga här och va nöjd med den?!” – och det var först när jag kom över den dumma tröskeln och fattade varför och hur jag skulle göra, som det lossnade.
Allt är magnetism. Allt. Du, dina känslor och alla omständigheter i ditt liv också. Känner du glädje och lycka – kommer mer saker komma in i ditt liv som ger dig mer av just de känslorna. Yes, det låter lite hippie och ”för bra för att vara sant”. Så länge du tänker att det är för bra för att vara sant… så är det just så. Vi sätter gränserna, vi får för oss att vissa saker är möjliga och andra inte. Vi väljer att säga vad som är ”realistiskt” och vad inte. Så ja… välj det du vill och inte bara hoppas att det ska gå – våga veta att det går.
För er som är inne på samma spår som mig är det väl rääätt uppenbart att The Secret är min filosofi. Jag har även ”The Secret-appen” Daily Teachings i min telefon som varje dag kl 09.00 påminner mig om att det är ett bra tillfälle att läsa några rader visdom. Så det gör jag, varje dag. Här en dag där just det där med hur vi känner för vår kropp betonades, och så vikten av tacksamhet. Nu.
1 Kommentar
Josefine
14 november, 2014 at 15:26Jag började läsa The Secret för några veckor sedan efter att jag sett att du tyckte den var bra, men ärligt talat gjorde den mig konfunderad! Ja, jag kan köpa grejen till viss del – jag har ex aldrig haft några direkta problem med pengar, jag har tagit dem för givet även när de varit på väg att sina men alltid funnit förtröstan i att det kommer komma in nya slantar snart. Jag tror absolut att mitt tänk har hjälpt mig i detta, även om jag har jobbat för pengarna (har inte vunnit på lotto, hehe).
Men jag har så svårt att se detta i ett större perspektiv – okej, vi drar till oss saker och känslor genom hur vi tänker och känner, lagen om attraktion. Hur är det då med tjejer som blir våldtagna, barn som blir misshandlade, cancer, rån, överfall, sjukdom – har vi dragit till oss dessa negativa saker genom hur vi känt och tänkt? Ska man skylla sig själv när dåliga saker händer?
Nu läste jag visserligen bara halva boken så om svaret på detta stod i slutet ber jag om ursäkt, men jag är väldigt nyfiken på hur du tänker kring detta?