Jag lever inte för att någon eller något hindrade mig från att dö.

Jag var uppe tidigt idag. Väldigt väldigt tidigt. Så pass tidigt att jag slog på tv4 långt innan första nyhetssändningen visades. Sedan dess har jag sett/hört samma radda nyheter läsas upp varje halvtimme.

En sak som tas upp är det ökande antalet drunknade, som 2014 var det högsta på tolv år – 137 döda. Ordförande för Svenska Livräddningssällskapet skriver att det nu krävs att riksdagen antar en nollvision för drunkningen.

För det första är det i min värld självklart att alla typer av olyckor, dödsfall och hemskheter överlag ska gå under nollvision, självklart. Men det fortsätter förvåna mig hur just olyckor alltid går före faktiska handlingar. Sorgliga handlingar som går att förebygga och förhindra, om man börjar ta det på allvar och inte vänder ryggen till. Ni förstår nog vad jag kommer komma att skriva om, igen.

Varje år tar 1500 människor livet av sig. I Sverige. Härom veckan var det tio år sedan Tsunamin och vet ni hur många svenskar som omkom där? Dryga femhundra. Utan att på något vis förminska det hemska som hände för tio år sedan i och med vågen, och de kvarlevande som förlorat nära och kära, så vill jag bara skrika HALLÅ (!!!). Tre gånger så många (som FAKTISKT också har nära och kära som tvingas leva kvar utan sina älskade, just sayin) tar sitt liv VARJE ÅR. Bara i Sverige. Varje år.

För något år sedan hade jag kontakt med en man som heter Alfred Skogberg, under tiden han skrev sin bok ”När någon tar sitt liv. Tragedierna vi kan förhindra”, som kom ut 2012. Han har skrivit mycket bra som jag alltid nickar mig igenom, tex på Suicidzero’s hemsida. En av hans viktigaste frågor i boken, som jag själv skrivit om här i bloggen tidigare, är ”Varför satsar staten bara 3 miljoner kronor på forskning kring självmord medan trafiksäkerhetsforskningen får 100-150 miljoner varje år? Detta samtidigt som de som tar sitt liv är fem gånger fler än de som dör i trafik­olyckor.”

Ja just det, och så drunknar ju faktiskt 137 människor… Förlåt men fattar ni min poäng här?! Vi belyser och förfasas över dessa siffror, men vänder ryggen till de 1500 människor som mår så dåligt att de tar sitt liv?! Det är helt jäkla absurt och rent ut sagt skamligt. För problemet är inte det där sista steget att någon faktiskt tar sitt liv, utan det är allt det där före. Allt det där som ofta sträcker sig över en tidsperiod på flera år. År där man kan göra skillnad, förhindra och förebygga. Alfred har skrivit om vad man kan göra, metoder och strategier som sannolikt skulle kunna rädda många många liv, ord som jag nedan klistrar in rakt av. Ifall någon fortfarande vill komma med idiotiska uttalanden likt ”man kan inte hindra någon som bestämt sig”.

• Staket på broar där vi vet att folk hoppar.
• Bilar som stänger av sig om kolmonoxidhalten i kupén blir för hög.
• Årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd.
• Snabb statistik över var självmord inträffar så att man kan följa ett eventuellt suicidkluster.
• Haveriutredningar efter ett självmord, och definitivt efter att barn tar sitt liv.
• Försvårad försäljning av värktabletter till unga (många unga, speciellt flickor, överdoserar på Alvdeon och Ipren vilket kan leda till en plågsam död).
• Samma stöd till efterlevande som gavs till de tsunamidrabbade.
• Medier som ansvarsfullt rapporterar om självmord genom att följa WHO:s riktlinjer.
• En årlig tv-gala för att uppmärksamma suicid.

Alfred skriver till dessa punkter följande ord och jag skriver under på alltihop;
”Se där! Ett antal strategier som alla har det gemensamt att de näst intill aldrig debatteras bland politiker, i svenska medier eller kring fikastunden. Någon som tycker att det är märkligt? Någon som tycker att det är dags att VAKNA!? Någon som tycker att vi alla har ett ansvar för att åstadkomma förändring? Någon som kanske får lust att kontakta politiker? Någon som kan tänka sig att skriva en insändare till lokaltidningen? Är det någon som blir förbannad för att vi stillatigande inte gör något när våra släktingar, grannar och medmänniskor avslutar sina liv i förtid?”

Jag försökte ta mitt liv tre gånger. Sista gången skulle jag ha dött om jag inte gjort det mindre genomtänkta valet av plats – jag låg i en snödriva i december, och därför vaknade jag av kylan, trots drogerna, vinet och bedövningsmedlet jag injicerat i armen. Hade jag inte åkt ambulans för att magpumpas, fått sond och dropp, hade jag dött där i diket några hundra meter från min mammas hus. Att jag överlevde var ren tur. Då var jag flyförbannad och kände mig så värdelös som ”inte ens kunde ta mitt liv”, men idag är jag tacksam. Jag känner förutom tacksamhet ett ansvar. Ansvar att prata om det. Prata om hur folk verkar tro att vi lever i ett land med ”skyddsnät”, ”trygghet” och att det finns system som fångar upp människor som inte vill eller orkar mer – för det gör vi inte.

Jag lever inte för att någon eller något hindrade mig från att dö. Jag lever för att jag inte orkade samla fler tabletter och tog en dos som gjorde det möjligt för mig att vakna av kyla, även om dosen i sig egentligen varit nog att enda mitt liv. Jag lever för att jag hade tur, eller kanske för att det fanns en mening med att ha kvar mig i livet. Egentligen vet jag väl inte varför jag lever, men det gör jag och jag vet att det INTE är för att vi (som land, samhälle överlag, och medmänniskor) satsar tillräckligt mycket pengar, tid och ”rampljus” på att förhindra det jag undankom med minimala marginaler. För många har inte de marginalerna. 1500 om året, närmare bestämt, har inte de marginalerna. Skärpning. Den dagen vi är nere på 137 döda är en lyckans dag. Vill ni ta upp det på nyhetsmorgon, TV4??