Ja här är jag också!

Det var Mia som tog initiativet, och flera av mina favorit inom bloggvärlden (så som Anna, Jeanna, Sara och Cilla) följde henne och skrev om de där sidorna som gör oss till just oss. De där sidorna som utmanar, sidorna som man inte alltid jublar över existerar, men som trots allt är en del av den man är.

De flesta jag följer i sociala medier är ärliga, härliga människor, som jag upplever visar både finheter och fulheter ur sina liv och känsloregister. Jag försöker själv vara ärlig och öppen, prata både ris och ros om livet, känslorna och sakerna som sker runt omkring och inom mig. Självklart finns det saker jag inte pratar om här, ibland för att jag helt enkelt inte tror att det intresserar er som kikar in, och ibland av respekt för människorna i mitt liv; väldigt mycket som påverkar hur jag mår och hur mitt liv ser ut innefattar ju andra människor. Såklart. Att skriva en blogg och vara någon form av ”offentlig” person är ju ett val jag gör, inte människorna jag har i mitt liv ”utanför” bloggvärlden. Men överlag så tror jag ni vet vad jag tycker om att visa bara finpolerade ytor av livet – jag diggar det inte så värst. Jag gillar nyanser, kontraster, nakna sanningar och diskussioner. Livet: svart och vitt och allt det där grå emellan. Det där grå som brukar vara livets nyans, om vi ska vara helt ärliga.

Hur som helst hakar jag på och skriver ”här har ni mig” – fem punkter jag kanske inte tokgillar hos mig själv men som likväl är en del av den jag är.

1. Jag gör tusen och en saker på samma gång. Det här är ett ständigt återkommande inslag i min vardag som tröttar ut både mig och människorna omkring mig. Senast idag började jag, samtidigt; dammsuga, diska ett berg disk, chokladdoppa lite nyskapade bars, fota nämnda bars, sortera tvätt, byta sänglakan, montera nytt soffbord, packa upp ny dator och skura köksluckor. Ibland blir jag stående mitt emellan alla saker och får blackout – vad var det jag gjorde nu igen?! För det mesta blir alla saker halvgjorda. Jag tröttnar när jag inser att jag dragit igång för många projekt samtidigt och går och sätter mig i soffan istället.
2. Jag är extremt känslostyrd. Alltså jag kan inte stänga av en känsla även om mitt sunda förnuft säger mig att den är överdriven och icke konstruktiv. När jag blir ledsen blir jag (och det här skäms jag över) rätt ego-centrerad och har väldigt svårt att se utanför min egna lilla bubbla av självömkan. Jag tycker så synd om mig själv att det är larvigt. Säger åt mig att skärpa mig, herregud! Det brukar gå över när en annan känsla tar över, för just precis så pangboom är det – jag har inget mellanläge utan det är on/off.
3. Jag har en ful ovana att avbryta människor. Det är något jag gör högst omedvetet (jag inser det först efteråt, när det är för sent alltså) och oftast är det helt enkelt att jag kommer på något att säga som bara måste-ut-nu-genast (annars glömmer jag det, nämligen) och då bara rapar jag ur mig det. Det här är dock något jag blivit bättre på, dels med åldern men också sedan jag förstod kopplingen till min ADHD och hur jag kan ”förebygga” sådana här situationer. Människor jag har mycket med att göra vet om det här, att ”Fanny är sådär”, och jag brukar liksom i förväg varna nya bekantskaper att OM jag avbryter eller talar för mycket är det faktiskt bara av iver och entusiasm – för det är för det allra mesta orsaken till mitt ständiga kackel. Jag är alltid väldigt ”inne i saker” och då finner energin och peppen inga gränser.
4. Jag hatar att svara i telefon när okänt nummer ringer. Jag fnissade lite åt Saras formulering ”…jag hatar att känna mig oförberedd. Att svara i telefon är höjden av oförbereddhet! Jag tror dessutom alltid att någon ska skälla ut mig (prestationsprinsessan ger sig till känna igen)” för PRECIS SÅ känner jag. Precis så. Jag vill ha koll och veta vad som händer, därför har jag alltid varit en ”skriv-människa” som hellre skriver sms eller mail än ringer.  Och det är ju väldigt märkligt att jag, precis som Sara tydligen, liksom direkt tror att jag ska få en utskällning över telefon. Varför skulle jag, liksom?
5. Jag är en extrem tidsoptimist – men hinner alltid. Det här har fascinerat mig många gånger. När jag har flera timmar på mig att göra mig redo, men ändå springer mot tåget en minut innan avgång. När jag har många veckor på mig att få klart ett jobb, men ändå sitter uppe natten innan och gör det jag skjutit upp tills ja, timmarna innan deadline. Men – jag hinner alltid med tåget och jag får alltid in jobben innan deadline, alltid.

Ja, det var fem grejer om mig som jag inte direkt flashar med som positiva egenskaper, men de är ju likväl delar av mig. De gör mig till mig, tillsammans med allt det jag gillar himla mycket, såklart! Ja, där har ni mig – hur ser era ”icke-polerade” jag ut?