två saker som får mig att le lite extra: nya kläder och nya personbästa

Precis lagom till helgen kunde jag hämta ut ett paket. Det är inte många paket jag fotar innan jag ens öppnat dem, men alltså Wallderinska gör allt så classy liksom. Förresten – är jag superknasig som sparar sådana här förpackningar? Har dem ståendes i ett skåp, inte för att jag vet när jag någonsin ska ”ha användning” för dem, utan för att jag bara inte kan med mig att slänga dem… de är ju så fina?!

I paketet låg i alla fall ett linne i den nyaste färgen – vitt! Jag valde silver, men de finns även med guld. Precis som de svarta och blå kläderna, med andra ord. Och jag har skrivit det förr, men goda ting tål väl att upprepas antar jag, vid beställning ger koden FANNY er 100kr rabatt.

Vill också tillägga att ingen länk är kopplad till något affiliate-program eller så, jag får alltså ingen ersättning om ni köper något med tips härifrån. Utan jag bara ordnade koden för att jag uppriktigt tokälskar dessa kläder och därför gärna ger er möjligheten att prova också!

Nu kanske inte det berodde på de nya kläderna… fast visst ger nya fina träningskläder alltid lite extra pepp att utöva stordåd? Typ lyfta superdupertungt. Men oavsett varför så kände jag idag för att maxa lite, lägga på lite mer ä vanligt och se vad jag klarar. Jag gör sällan det, testar maxstyrka, och ännu mindre nu när jag följer ett schema med x antal set och reps. Men det är rätt kul att ibland kolla vad man orkar. Ibland bara känner jag att jo, idag är jag stark! Idag ska jag lyfta lite mer än alla andra dagar.

Idag var en sådan dag och det var bröstpass på schemat. Ett pass som inleds med 5×5 exentriska bänkpressar. Jag har överlag haft väldigt svårt för bänkpress. Det har varit svårt för mig att få till rörelsen på något sätt. Jag ”borde” ta mer sett till vad jag orkar i hantelpress, något som jag då dumt nog kört mest just för att jag ”får till det” så mycket bättre. Med dumt menar jag alltså att jag borde träna på det jag är sämre på – för att bli bättre. Hur som helst har jag nu i snart två månader med detta schema alltså ändå kört de satans bänkpressarna. Och TADAA, jag har blivit fantastiskt mycket bättre. Såklart, jag har ju gjort skiten, liksom.

Första passet på schemat klarade jag två skakiga set med 50kg, sedan fick jag köra resten på 45kg. Förra veckan reppade jag på 57,5kg vilken redan det är ett enormt framsteg på knappa 7 veckor (för mig, i alla fall). Idag skulle jag testa 60kg – och gjorde en trea!? När något jag varit nojjig för går så bra blir jag alltid ivrig och slängde därför på 62,5kg direkt – och gjorde en strikt, snygg allmänt asbra repetion även med de vikten.

När allt bara ”sitter” som det gjorde idag, när det bara klaffar. Den känslan. Känslan av kontakt och  full kontroll – den känslan är varför jag älskar den här sporten. Den känslan är varför jag vet att det här är något jag kommer göra för resten av mitt liv. Den känslan är varför jag inte stressar upp mig om jag en dag eller två eller tre inte känner för att träna och således struntar i det. För jag vet att kärleken till just precis det här, den kommer alltid finnas och känslan kommer komma tillbaka. Jag säger som världsbästa Sara; ”jag är en tränande människa”. Det här är något jag gör för att det är en del av mig.

Träningen må synas utanpå som muskler, eller på pappret som förbättrade hälsovärden – men för mig är det så mycket mer. Träningen var min räddning. Träningen gav mig styrka att bygga upp mig själv igen, inifrån och på riktigt. Jag är så ofantligt lycklig och tacksam att jag hittade träningen den där gången när jag låg och kved på botten av uppgivenhet och hat gentemot livet. För det var träningen som fick mig att känna mig stark på riktigt för första gången någonsin – och det bästa är ju att jag alltid kommer kunna bli ännu starkare. Och jag talar inte ens om muskler.

Åh, den här känslan vill jag spara i en burk och ha nära till hands när de tunga tiderna kommer. För den är så satans fin alltså.