Jag hade väl ingen aning om hur oövervinnerlig man känner sig när man just dragit upp en stång lassad med över 130 kilo från marken.

Handboll var det bästa jag visste. Jag var 14 år, skulle börja i åttonde klass, och jag hade precis fått beskedet att jag var vidare i sista uttagningen till Upplandslaget. Det hade varit en jobbig vår och sommar och jag minns hur just handbollen och fokuset mot att komma med i upplandslaget, för att sedan efter högstadiet plugga på handbollsgymnasium i Lund, var vad som fick mig att stå ut. Det var min fasta punkt, och framför allt var den min – känslan jag upplevde på handbollsplanen kunde ingen ta ifrån mig.

Tills jag fick träningsförbud. Efter ett enda besök på ätstörningsenheten (då med en vikt cirka 16kg högre än ett och ett halvt år senare i deras så kallade ”vård”) fattade en främling ett beslut utan att för en sekund lyssna på mina ord, ta mig eller mina känslor på allvar, och utan att förstå innebörden i ett träningsförbud för mig. Jag förlorade min plats i Upplandslaget, och distanserade mig då istället helt från handbollen. Under åren som följde klarade jag inte ens av att se mina lagkamrater spela, och visades det handboll på tv bytte jag genast kanal. Det gjorde för ont att se, det var en brännande påminnelse om hur lätt det var för den där främlingen att utan att blinka rycka ifrån mig en så stor del av det som var jag. Människor i min omgivning sa såklart att handbollen finns kvar, du kan börja spela sen igen. Jag testade en gång, jag tror det var 6 år senare, att ta upp handbollen. En träning gick jag på, och det var så fruktansvärt hemskt. Bollen flög inte alls dit jag ville, stegen kändes klumpiga och tafatta. Det där flowet och den där magiska känslan jag byggt hela min framtidstro på var som bortblåst. Handbollen var inte min längre, och det var jobbigt att inse att det jag motiverat mig med under sjukhusvistelsen inte alls var något jag skulle komma tillbaka till.

Idag 4 år senare upplever jag samma känsla, en sådan där känsla ingen kan ta ifrån mig för att den är min bara min. Idag är det inte handboll utan det är styrketräningen och styrkelyft. En helt annan sport, och en kärlek till den som jag verkligen inte hade kunnat föreställa mig då för alla de där åren sedan, inlåst på ett sjukhus mot min vilja där jag dagdrömde om en revansch på handbollsplanen.

Min poäng är, att plötsligt har man nya drömmar. Ny input sår frön man inte visste fanns, och ny inspiration som man antingen letar upp själv eller råkar trilla över, är plötsligt grunden för en ny kärlek. Även om man tidigare fått hjärtat krossat en, två eller flera gånger om. Jag hade väl ingen aning om hur oövervinnerlig man känner sig när man just dragit upp en stång lassad med över 130 kilo från marken. Inte visste väl jag att bicepscurls kunde göra mig lycklig eller att jag skulle bli helt pirrig i magen bara av tanken på slitna, mysiga källargym?! 

Det handlar inte om att vara bäst från början, jag är mycket väl medveten om att hade jag bara fortsatt gå på handbollsträningen så hade jag såklart blivit bättre igen. Men feelingen fanns ju inte där längre, det där pirret i magen var borta. Det tog ytterligare något år tills jag fann det igen, det där pirret och känslan av ”min bara min”. Att det skulle vara till tonerna av Eminem, i ett moln av magnesium bland stänger och hantlar nere i ett källargym på Österlen, ja det trodde jag inte. Men så var det.