När jag fick mina diagnoser för snart 6 år sedan föll mycket på plats. Jag förstod varför det var något som skavt hela livet och varför jag alltid känt mig så annorlunda, så ”fel”. Jag insåg också att vetskapen om diagnoserna kom med ett ansvar, ett ansvar för mitt eget mående. Säga vad man vill om att ”alla borde få vara som de är”, faktum är att det samhälle vi lever i inte är anpassat för så vidare stora olikheter. Jag insåg att för att klara av att leva i samhället som det faktiskt ser ut, behövde jag ta mitt ansvar. Med ansvar menar jag här att skaffa mig kunskap och förståelse kring mina egna diagnoser och hur jag fungerar. Lära mig förebygga jobbiga situationer och vara noga med mitt umgänge.
Det absolut första min läkare sa till mig när jag kom till honom för fem år sedan var att omgivningen och människorna i ens närhet spelar betydligt större roll än en medicin någonsin kan göra. Jag förstod inte riktigt då, men idag förstår jag precis vad han menade. Jag jobbade som sagt på att förstå mina diagnoser och hur jag fungerade, jag tränade på att formulera mig och våga uttrycka mina behov, och för två och ett halvt år sedan var jag i stort sett symptomfri.
Sedan träffade jag J. Jag var sådär nykär och bekymmerslös och kände mig så mogen för ett förhållande; jag hade ju äntligen lyckats bygga upp mig själv och trodde jag hade alla verktyg för att göra mig förstådd. Jag träffade J’s familj och till en början var allt frid och fröjd. Jag var ju glad, upprymd och tillmötesgående. Allt eftersom dök dock varningsflaggor upp för mig. Jag försökte skjuta bort och ignorera dem bäst jag kunde men det blev tillslut omöjligt. Små subtila hintar och hån började såra allt mer, och jag började dra mig undan. För jag visste helt enkelt inte hur jag skulle bete mig eller hantera det.
Under två och ett halvt års tid har jag successivt brutits ned. Av J’s familj. Allt jag jobbat för i så många år är raserat, tankar och självhat jag kämpat för att bli av med är tillbaka och jag är så fruktansvärt ledsen över det. Uppgiven. Frustrerad. Besviken.
Det handlar om människosyn och värderingar. Den här familjen har från dag ett gjort det tydligt att en ska bete sig på ett visst sätt, annars kan en lika gärna vara tyst. Men är en tyst anklagas en istället för att vara falsk. Hur en än vänder och vrider sig för att vara tillags har en röven där bak. Det jag inte har förlorat under dessa dryga två år är min integritet. Jag vet att min kunskap är större än deras här. Jag vet att jag har rätt och de fel. Men det visar sig att det inte spelar någon roll, för de är helt ointresserade av att utvecklas och lära sig. Jag hånas, ljugs om, kallas för psyk-skitsnackare och diverse betydligt grövre saker.
Efter två och ett halvt år har J och jag nu separerat. Vi har haft ett väldigt fint och bra förhållande, och kommit varandra oerhört nära. Det enda vi någonsin bråkat om är just den här familjen. Tillslut landade jag i insikten att vi inte har en framtid tillsammans så länge den här familjen finns med i bilden. Det bara går inte. Jag kan inte leva med någon som har ett helt gäng människor runt sig som hånar och kränker mig på det här sättet. Jag kan inte rå för att jag är sjuk. Jag har tagit mitt ansvar och jobbat som ett as för att fungera i ett samhälle som egentligen inte passar mig alls. Och jag var ju där. Jag var symptomfri och livet funkade! Men jag trodde inte att den här typen av människor fanns. Människor som vänder ens sjukdomar och funktionsnedsättningar mot en. Som under så lång tid bryter ner en annan människa utan att det ens rör dem i ryggen vad de utsätter personen för.
Jag kommer behöva börja om igen. Vilket känns helt hopplöst och som ett evighetsprojekt, men samtidigt vet jag ju att det går. Det enda jag är säker på här är att det inte är jag som har gjort fel. Det jag har gjort och straffats för är att jag sagt ifrån när fel begåtts och behandlingen varit oschysst. Jag är glad och tacksam över allt jag lärt mig sedan jag fick diagnoserna. Jag är glad och tacksam över att jag vågat utveckla mig själv och utmana tankar. Jag är glad och tacksam över precis allt som skiljer mig från den här familjen. För det är egenskaper jag värderar högt och frågor jag aldrig någonsin kommer ge vika på. Som jag skrev sist när jag skrev om detta; någon måste ju säga ifrån när det som sker drabbar de redan allra mest utsatta människorna.
24 Kommentarer
Sofia
30 oktober, 2019 at 08:32Otroligt modigt och sårbart skrivet av dig, och en stor ynnest att du vill dela dig så öppenhjärtigt med dina läsare. Det hjälper andra att våga vara öppna med det som skevar inombords men som man ”borde” hålla inom sig. Så tack, tack, tack fina Fanny.
Caroline
30 oktober, 2019 at 08:50Känner inte dig alls men har följt med då och då på bloggen & insta, dels för att få ”dela tankar” med en annan som har adhd (och kan beskriva så mycket saker precis som det är, svart på vitt, ett myrornas krig i huvudet som inte går att släcka som hjälper en att göra så fantastiska saker ibland och sen andra dagar skiter till allt totalt) och måste säga att jag är ledsen för din skull, och förbannad över att det än idag ska existera människor som dömer andra pga sjukdom/diagnos/tillstånd. Helt galet!
Du är mera än din diagnos, men på samma gång så påverkar diagnosen ens vardag så pass mycket att man helt enkelt lever med det och där hoppas man att folk runtomkring ska förstå det att man är just det – mer än sin diagnos, men diagnosen är också en del av det man är.
Styrkekramar, du är en fin individ och låt inte nån säga annat!
Frida
30 oktober, 2019 at 09:27Åh, fy fan vad jobbigt men jag förstår dig. Till slut måste man stå upp för sig själv för man kan aldrig ändra andra människor (om de själva tycker att de har rätt att bete sig på ett visst sätt) men man kan ändra situationen för sig själv. Det gjorde du nu och även om det säkert känns otroligt ledsamt nu så kommer det kännas bättre så småningom.
Daniela Vingren
30 oktober, 2019 at 11:35Åh kan bara hälsa dig att jag och Aron valt att inte ha kontakt alls typ med de släktingar som kritiserar. Hade vi inte gjort på detta sätt hade vi inte varit tillsammans idag. Min familjehistoria är från en frikyrkosekt där man verkligen lade sig i andras beslut och skrämde till lydnad. Intressant är att samma personer som behandlat mig illa nu har mer än en handfull problem själva som de inte får bukt med. Hejar på dig! Behöver du prata eller bara goofa runt lite så finns jag här. 🙂
Sofia
30 oktober, 2019 at 15:04Så modigt och starkt av dig! Känner inte dig men du inspirerar mig att vara mig själv (har också en diagnos) och att inte skämmas för det.
Kramar
Maria
30 oktober, 2019 at 15:34Fanny! Har läst din blogg i jaa, jag vet inte hur länge. Fem år? Kanske kommenterat två gånger. Du är en inspirationskälla, en jävla kämpe och en dyrbar juvel och ingen, INGEN ska nånsin ta sig rätten att trycka ner dig. Du kommer växa dig ännu starkare av det här. Jag vet det. Sluta inte kämpa. Sluta inte inte vara dig själv. Sluta aldrig. Stor varm kram
Ann-Marie
30 oktober, 2019 at 16:21All styrka till dig💕
Jessica
30 oktober, 2019 at 20:13Alltså wooow, fy faan rent ut sagt hur en del tar sig rätten att köra över andra rent mentalt 🤬 hejar på dig Fanny 😃
Tess
31 oktober, 2019 at 05:35Detta träffade rakt i hjärtat. Du är så otroligt stark, som väljer att bryta dig fri innan du bryts ner helt.
Vilka människor man har runt sig är väldigt avgörande för hur man mår och dom personerna ska man välja med omsorg…
Styrkekram till dig🤗
Anonym
31 oktober, 2019 at 12:45Känns som att den här texten är väldig manipulerande, om det är något jag lärt mig så finns det alltid två sidor utav ett mynt, har extremt svårt att tro att dina diagnoser är anledningen till allt detta. Människor är alltid bra på att måla upp en bild utav att ’’’det är så synd om mig’’’, du får det att låta som att en hel familj skulle mobba dig pågrund av dina psykiska sjukdomar, Vilket blir att du spelar offer, Skulle mer en gärna vilja läsa ett inlägg där andra sidan utav myntet visas! Känns bara som att människor överlag jämt vill, låt oss säga ”spela offer” ”skylla ifrån sig på något annat” även i inlägget skriver du ”jag vet att alla dom har fel och jag rätt” menar bara att det inlägget är så otroligt manipulativt vilket man sällan ser någon skriva, vad exakt är det du har rätt och dom fel undrar man??
Som läsare så köper jag inte det här, nånting mer måste det vara som du som person har ”gjort fel”
För du får det att låta som att alla i J omgivning har på något sätt insett att du kanske, inte har vart bra för J, för om man pratar med andra män som vart i förhållanden med en kvinna och då menar jag många liknande fall. Så har nära/familjemedlemmar/vänner lagt sig i förhållandet enbart för man ser varningsflaggor kring kvinnan, I slutändan så har mannen i fråga vaknat upp och insett hur dåligt ens förhållande var och hur manipulativ kvinnan faktist var i förhållandet,
Varningstecken för mannen i ett förhållande är ifall släkt/vänner/allmänt nära börjar kritisera kvinnan för hans bästa, Så skulle mer en gärna läsa mer om andra sidan utav myntet, för med all ärlighet så låter detta extremt manipulativt.
Ovansett så krya en separation är aldrig kul och lycka till med sorgen/samt orket med att komma tillbaka till vardagen.
Ps. menar inget illa med detta inlägg men ser igenom allt, har hört för många liknande historier ifrån män där familj/nära lagt sig i och där kvinnan spelar offer och kan inte inse att det vart henne som felet legat på.
roethlisberger
31 oktober, 2019 at 14:42Haha du ser igenom allt säger du. Wow. Good for you. Jag har ingen aning om vilka historier du hört och det bryr jag mig inte heller om, för det har inget med min historia att göra.
Emma
31 oktober, 2019 at 21:44”Ps. menar inget illa..” MEN..
Lol
roethlisberger
1 november, 2019 at 05:39Vill också bara tillägga att jag aldrig påstått att de gör såhär/har betett sig illa PGA mina diagnoser. Det tror jag såklart inte. Men faktum är att de inte har varken kunskap eller intresse om hur deras beteende påverkar någon med diagnoser, så jag menade.
Det är heller inte enbart mig de ”beter sig mot”, men jag säger som sagt ifrån. Och det straffar sig. Jag tolererar inte sexism, rasism eller funkofobi.
Också märkligt att du direkt drar slutsatsen att ”såhär kan man inte bete sig om inte DU gjort något fel”. Så du skulle säga till ett barn som blir mobbat i skolan också? Kvinna som blir våldtagen? ”Du måste ju provocerat först”. Ofräsch retorik.
E
31 oktober, 2019 at 13:52Du skriver lite om vad familjen ”sagt och gjort” mot dig, men vad har du gjort mot dem då? Kan ju sällan varit så att du suttit ner vid ett bord, pratat och förklarat hur det ligger till – och de har skrattat och hånat dig rakt upp i ansiktet?
Du får det att låta som att du är en liten ängel som är sjuk – medan de är onda jävlar som inte gör som du vill eller ger dig vad du anser är rätt. Ditt rätt och fel är inte nödvändigtvis någon annans.
Om du inte är dina diagnoser – sluta använd dem som ursäkt för ditt beteende då. Alla kan inte alltid komma överens men det låter inte direkt sanningsenligt att en hel familj skulle kränka en person så – då tror jag det finns mer till historien du inte berättar.
Jag såg även vad du lade ut på instagram, och oavsett så är det inte okej att lägga ut en sådan sak på nätet. Tänk på att det faktiskt är hans föräldrar du ger dig på – de älskar sin son mer än allt annat, de som ens sett till att J finns till som du säger dig älska. Även om du inte älskar dom, så älskar de sin son och det där var ju uppenbarligen inte en konversation mellan dig och den personen som skrev… är man ledsen så kanske man inte uttrycker sig korrekt och snällt, men det ger dig fortfarande ingen som helst rätt att publicera en sådan sak. Denna person säger ju att de inte vill att du skriver och berättar om dem på nätet – oavsett vad de skriver. Du kanske skulle börja med att visa respekt mot dem om det är det du vill ha tillbaka.
Och om det nu är slut, varför ens publicera en sådan bild? För att få bekräftelse? Känna att du vunnit? Nej du hånar i så fall minst lika mycket själv.
Säger som ovan, det finns två sidor av ett mynt, och här jag råkar veta en hel del utav det som finns på andra sidan utav detta mynt.
För bådas bästa, för att du nu ska må bra som du säger – klipp då. Gå isär. Du säger ju att det är anledningen till att du ska må bättre, så lämna honom och familjen, på riktigt. För han ska inte behöva ta ett sådant beslut för att du kräver det – det är inte kärlek.
roethlisberger
31 oktober, 2019 at 14:40Självklart har jag försökt prata med dem — många gånger om. Du som ”råkar veta” en hel del av andra sidan myntet får hemskt gärna förklara vad jag gjort ”mot dem”, vilka fel jag begått. Vill hemskt gärna veta.
Sandra
5 november, 2019 at 21:57Men du E, det finns mer till historien men det skulle tyvärr inte gynna dom alls om det kom ut. Vuxna personer beter sig inte på det sätt dom gjort. Personer med normalt EQ ifrågasätter sina handlingar när någon blir ledsen, man går inte till attack och glåpord.
Tess
31 oktober, 2019 at 13:55Men oavsett vad anledningen är, så har Fanny rätt att känna det hon känner och berätta om hur hon upplevt dessa åren.
Hennes känslor och upplevelser kan ingen säga är fel.
Personer som inte har kunskap om olika diagnoser och vill lära känna en person med diagnos kommer missuppfatta, dra slutsatser osv.
Varm kram till dig Fanny! Jag tycker du är otroligt stark som vet ditt värde och kan visa det! 💪
E
1 november, 2019 at 18:19Absolut!
Lite lustigt att jag ställde en del frågor men du svarade inte alls på dom – konstigt. Men okej, jag kan svara på din och ställa lite fler frågor:
Varför har du inte träffat dem alla och suttit ner vid ett bord där du berättar var/när du blivit felaktigt behandlad och önskar att de agerat annorlunda? Det kan ju anses som en ganska stor anledning till varför de nu, enligt dig, inte förstår dig.
Varför har du inte, oavsett vad de själva gjort och inte gjort, pratat med dem öga mot öga istället för att skriva långa meddelanden i efterhand? Anklagat dem för att de inte vill förstå, när de så gott de kunnat försökt bemöta dig men att det ändå är fel enligt dig? Har de ens fått en chans, öga mot öga, att förklara hur de försöker för att du ska må bra? Och återigen, är detta bara åt ditt håll och inte deras?
Jag har nämligen själv suttit ner med denna familj och förklarat min situation, psykisk ohälsa och annat, men aldrig blivit bemött med annat än öppna armar och kärlek. De fick ställa frågor, jag svarade. Vi hade en fin konversation och jag i min tur förstod att frågorna kunde vara många, men jag besvarade dem.
Hur mycket du än anser att de borde ta sitt ansvar, så känner jag att du måste även ta ditt. Att du skriver att du ”försökt” är väldigt luddigt, när du gärna annars berättar detaljerat vad dem sagt/gjort för fel istället. Att googla och leta svar är inte något man kan etablera på alla och anse att de måste göra detta för att du ska känna och acceptera på ett visst sätt. Hur kan du veta att de har de fördomar du påstår, när du inte ens satt dig ned i samma rum tillsammans för att prata om det? Bara för att de inte agerar så som du hoppas på? Önskar? Vill? Läser något som inte ens är skrivet till dig själv?
Jag hade kunnat bevisa min sida av myntet genom att prata om lägenheten nr2, olika meddelanden på Messenger, uteblivna inbjudningar till tillställningar, dina välvalda ord mot svärmor/svärfar.. men jag gör inte det. Eftersom familjen bokstavligt uttryckt att de inte vill att sådant skall tas offentligt så gör jag inte sånt. Respekt, du vet. Så där får du tro vad du vill.
Om du anser att något är fel, Så bör du säga det och inte skriva det. Om du anser att du inte är dina diagnoser – ska dessa heller inte vara anledningen till dina livsbeslut. Du skriver att ”familjen” inte tagit sitt ansvar, men vad exakt är deras ansvar? Konkret exempel tack. Men framför allt, har du inget ansvar alls? Vilket ansvar har du tagit som du också skriver att du försökt med? Som sagt, vi får en sida utav myntet. Men jag får fortfarande inget svar utav dig vad du faktiskt gjort och Inte.
Om J älskar dig, hade du aldrig behövt be honom om något. Men som du säger: ”hans familj eller inget”, så vet inte jag hur mycket kärlek det ligger i en sådan sak. Låter väldigt kontrollerat och kärlekslöst om jag ska vara ärlig. Men enligt inlägget här så är det väl slut, visst? Då spelar det väl egentligen ingen roll vad vi skriver och inte, för ni har väl gjort slut? Du mådde väl bäst utav det? Eller ska vi förvänta oss ett annat inlägg snart?
roethlisberger
1 november, 2019 at 20:33Herregud. Jag förstår ju vem du är. ”Andra sidan myntet”… läs vad jag svarade den andra anonyma här nedanför istället. Orkar inte upprepa mig.
roethlisberger
1 november, 2019 at 20:38Vet för övrigt inte vad du talar om med ”lägenhet nr2” (vilken lgh är det?), uteblivna inbjudningar (till vad? Inte för att jag har någon skyldighet att bjuda någon till mitt hem men)
Du vet för övrigt inte vad som sägs om dig bakom din rygg i denna ljuvliga familj. Men visst, de ”tar emot dig med öppna armar”. Det är ju den typen av grejer jag reagerat på från dag ett och blir illa till mods av.
Och för att vara jävligt tydlig; jag har gång på gång försökt förklara och prata med dem. De har uttryckligen sagt att de skiter i och att ansvaret är mitt att anpassa mig om jag vill vara en del av familjen. Vilket jag inte längre vill, jag vill vara med J inte familjen.
Anonym 2
1 november, 2019 at 16:17Haha du ser igenom allt säger du. Wow. Good for you. Jag har ingen aning om vilka historier du hört och det bryr jag mig inte heller om, för det har inget med min historia att göra.
Som svar på den kommentaren så blir man lite skeptisk, när en kvinna vart med om ett dåligt förhållande med misshandel våldtäkt mm. Då vill man gärna bry sig och välja att lyssna, Kalla folk för mansgrisar hit och dit, jag förstår att det finns ”mangrisar”, jag förstår att det finns en del kvinnor som vart med om våldtäkter vilket är ett stort problem – men det är okej att lyssna på sådant. men inte på killars historier om extremt manipulativa kvinnor då såren satt sig så pass djupt så dom faktist har lämnat sin familj vänner och står ensamma i slutet.
Skulle vilja kalla ditt svar för dubbelmoral. (att du inte bryr dig om psykisk manipulation)
till ditt försvar så kanske du inte tänker så klart efter en separation och förstår ifall du är ledsen mm känslor kokas över och man kanske inte tänker helt klart(kanske inte har ork att svara på såna här inlägg). men varför jag valde att ta upp det är för jag tycker att det kanske kan vara en nyckel till hela situationen, då jag har svårt att tro att släkten i fråga går emot dig, lite som att dra alla över en kant, METOO historier var viktigt. men när en man blir utsatt för manipulation utav en tjej då det slutar med att killen ifråga tappar bort sig själv och väljer att blint lyssna på kvinnan, är enlig mig ett stort problem (en form utav psykisk misshandel) jag har pratat med otroligt många män som vart insugna, men när dom väl kommer ut ur förhållandet så förstår dom allt, och är sina nära och kära evigt tacksamma. //(familj är för alltid)
Varför en familj oftast väljer att stötta och ge stöd är ett bra tecken, inte i varje fall med exempelvist tvångsgifte för ”familjens bästa” vill sticka in med en kommentar och säga att mobbning aldrig är okej särskilt vuxenmobbning.
Därför vill jag gärna läsa mer om andra sidan utav myntet, då jag omöjligt tror att du inte gjort något fel, Varför jag har svårt att tro att du inte gjort fel låt mig skriva en kommentar i ditt insänd som du la upp som lyder följande.
Citat; Det enda vi någonsin bråkat om är just den här familjen.
I ditt inlägg skriver du att det enda ni bråkat om är J’s familj, så du målar upp att i erat förhållande så bråkar ni aldrig. har extremt svårt att tro det, och tror ingen som läst har nappat på det stycket, isåfall är man blåögd. du får det att låta att allt har vart pågrund utav J,s familj, jag är övertygad om att ni har olika värderingar om saker och ting, politiskt till privat förmodligen… inget snack om saken. jag är övertygad om att någon ifrån denna familj har förmodligen gjort något dumt emot dig eller kanske sagt något som är fel, och du detsamma, men ingen är perfekt.
På samma sätt du skriver att du vet att du har rätt och dom har fel, bara där så ser man självklart igenom ditt inlägg och förstår att det är manipulativt, du vrider så läsarna ska tro att fanny har svar på dom rätta värderingarna,
Antar att du har en politisk utgång emot det röda hållet, Blir så ironsikt när både vänster samt höger människor tycker att deras värderingar är dom rätta… lite som att vara Muslim och tycka att deras värderingar är det enda rätta och tvinga på sina barn deras värderingar, samt som en kristen familj gör samma sak. Vem har rätt och vem har fel? det som kom i mitt huvud var, israel emot Palestina. oändligt krig där båda tycker att dom har rätt.
Jag vill gärna hålla mig till just dessa argument, för ditt inlägg är för långt att svara på allt.
1. Du bryr dig inte om andra män som vart utsatta för manipulativa flickvänner
2.Du har enligt din text aldrig bråkat med J om andra saker bortsett ifrån din familj (otroligt manipulativt skrivet)
3.Fanny roethlisberger’s värderingar är dom enda rätta värderingarna och alla andra har fel.
4.Det måste finnas en annan sida av myntet
roethlisberger
1 november, 2019 at 17:391) Självklart bryr jag mig om män som varit med om manipulation? Men det hör inte hit? Du säger indirekt (eller ja, ganska direkt..) att jag manipulerar och skadar min sambo. Och att hans familj bara vill skydda honom. Jag förstår och tror dig när du säger att du känner/hört om människor som varit i den sitsen men jag säger bara att det vet du inget om. Du FÖRUTSÄTTER att jag måste ha betett mig sååå illa mot honom för annars skulle hans familj inte bete sig illa mot mig, vilket helt enkelt inte stämmer.
2) självklart har jag och J haft olika åsikter och tankar om saker genom åren, självklart! Men det är väl inte sak som att bråka? Vi har diskussioner och argumentationer och det leder ofta till givande samtal där vi antingen kommer överens — eller så är vi överens om att inte vara överens i just den sakfrågan. Helt enkelt. Våra riktiga BRÅK har faktiskt bara gällt saker som rör familjen, tro det eller ej.
3) så säger jag inte. Jag skrev att när det gäller mina diagnoser och hur jag funkar så vet jag bäst. Det här är människor som är TOTALT ointresserade av att sätta sig in i eller bry sig om saker som inte berör dem själva, vilket gör det svårt att ha en relation med dem. För mina diagnoser innebär att jag har framför allt annorlunda förutsättningar, något de aldrig accepterat eller tagit hänsyn till. Vad gäller mina värderingar (som jag alltså INTE har skrivit är ”de enda rätta” så som du formulerar dig, men jag bemöter snabbt ändå) så är de att jag inte tolererar rasism, sexism eller funkofobi. Om du tycker det är så extrema värderingar så…jaha. Vi ska väl inte vara kompisar då. Återigen, det enda jag sagt att jag vet mer om än dem är mina diagnoser och hur jag funkar.
4) klart det finns en annan sida av myntet! De tycker inte om mig, så enkelt är det. Diagnoser eller ej. Du har fått det att låta som att jag hävdar att mina diagnoser är skälet här, att jag gör mig till ”offer” och skyller på dem. Men familjen är måna om att se bra ut utåt, det finns en stark kultur och tydliga normer om hur saker och ting ska vara. Är man annorlunda blir man därmed inte poppis. Det är egentligen inget konstigt, jag älskar inte alla människor men de allra flesta kan jag vistas med under olika sociala tillställningar ändå. Däremot orkar jag nu helt enkelt inte bli mobbad på det här sättet längre. Då backar jag.
PS dina härskartekniker är så väldigt ofräscha. ”Jag menar inget illa”… ”förstår att du kanske inte tänker så klart”… osv.
Vill avsluta med att säga att jag inte tänker lägga mer tid på att bemöta det du skriver. Du är tydligen övertygad om att jag ”manipulerar” allt och jag tror inte jag kan få dig att ändra uppfattning där. Jag är i alla fall helt medveten om att DE inte säger att mina diagnoser är problemet. Men saken är ju att de inte vet hur någon med mina diagnoser mår eller påverkas extremt negativt av den här typen av behandling. Det är aldrig ok med mobbing, precis som du säger, och alla skulle må dåligt över att bli utsatta. Men jo det är faktiskt så att har man exempelvis ptsd och bipolär sjukdom som jag kan det bli riktigt problematiskt att bli utsatt. Poängen här är alltså inte att jag har diagnoser, det är inte relevant för huvudproblemet är hur de betett sig.
malin
1 november, 2019 at 18:45Jag känner igen mig men i detta fall är det min EGNA familj som alltid tyckt att jag ska ”skärpa mig” ”bita ihop” eller vara lite ”normal” . Jag har precis fått min ADHD diagnos (44 år gammal). Synd att jag inte har din styrka för jag vet f..n inte hur jag ska försöka få min familj att förstå. De tror att ADHD är något man kan bli frisk ifrån om man bara ”biter ihop lite”…….
F::NVAD STARK DU ÄR!!!
kram
SaraF
3 november, 2019 at 16:08Tycker du gör helt rätt, stå på dig och lita på din magkänsla. Bara kommentarerna ovan vittnar om att du gör rätt grej. Tycker också att partnern i en sån här konstellation (alltså han, inte du) har ansvar att ta också för att distansera dig från deras kommentarer.
Du förjänar bättre och vet det! Kör hårt! Vi är många som hejjar på dig!