Alla som lider av ”träningshetsen” i Sverige bör flytta till Schweiz

Att åka till Schweiz är som att åka till en annan planet.

När man kliver på flygplanet gör man sig redo för en resa tillbaka i tiden, si så där femtio år i alla fall, minst. Ibland stör det mig, jag vill liksom rycka upp hela landet, folket och mentaliteten och bara…. få igång det. Som om det vore mitt jobb eller vem sa ens att det var nödvändigt?

Nu mest gillar jag läget, och det fina med acceptens över huvud taget, inte bara i det här exemplet, är ju att man när man accepterar också börjar se det fina i saker och ting. Man gör ett högst medvetet val att inte må dåligt över det oföränderliga och då blir det ofantligt mycket energi över att faktiskt se allt det positiva. Så trots att hela landet står still på söndagar (det är ju vilodag!) och man inte ens kan handla en liter mjölk utan att omständigt åka till någon liten mack ute på vischan, och trots att utbudet av kläder att shoppa sträcker sig från pretty woman-mode till tvåtusenkronors linne i de lyxiga modehusen, och trots att jag fortsätter få frågan ”men, tränar du ingenting? Ägnar du dig inte åt någon sport?” när jag säger att jag gillar styrketräning och gym… ja trots saker likt dessa, så trivs jag allt mer här nere. För vad är alternativet? Att klaga, sitta bitter på mitt rum och vänta ut tiden till hemresan och på samma gång få dålig stämning i den lilla familjen jag har? Äh, den varianten har jag testat förr 🙂 rätt trist, faktiskt.

Men det är rätt lustigt, den där ”träningshetsen” det snackas om hemma i Sverige… skicka hit alla som mår dåligt av den! Skicka hit de som inte vill, orkar eller bryr sig om sin hälsa och hellre hackar på dem som ”påstår sig ha rooooligt” när de tar hand om sin (enda) kropp. För tro mig – här nere existerar inte kosttillskott utöver ekologiska grönsaker, här ser man inte en vältränad människa, här spelar man boll om man vill röra sig och äter en jätteportion pasta med ost som uppladning.

Det är på något vis lite befriande. Även om jag i längden inte skulle trivas med att enbart träna själv på gymmet utan att prata med mina likasinnade vänner. Även om jag inte för alltid vill laga min mat själv och ta med, utan kanske kunna ta något på stan, utan att valet står mellan Mcdonalds och baugette. Även om jag saknar att baka med mina ”vanliga” ingredienser som man inte ens kan få tag i här. Ändå är det befriande, att befinna sig i denna bubbla. Här är folk lyckligt ovetande om hur mycket man kan bry sig, må dåligt av och stressa över något så egentligen simpelt som mat och aktivitet. För jag måste ofta påminna mig om det ; att jag inte alltid har sett på det som så naturliga delar av livet, det har för mig varit och ÄR för många en ständig kamp. Idag är det bara glädje, och jag tackar träningen för mitt liv då det var så jag kom tillbaka – men det är banne mig skönt att slippa en hel befolkning som triggar varandra. Skönt att slippa löpsedlar, trend-dieter och självutnämnda experter i tv-sofforna. Om än för bara en vecka, så njuter jag av mitt parallella lilla universum.