juni 2013

Hej raringar,

Jag ville bara kika in och säga att jo, jag lever. Men inte så mycket mer. Hela förra veckan spenderade jag i sängen, med några få turer till soffan för film och tv-tittande. Hög feber, trött kropp och en väldigt tung känsla inombords. Det jag kommer skriva om nu vill jag betona att jag skriver för min skull. Inte för att jag känner att jag ”måste” eller ”borde”, varken för er skull eller för någon annans. Förutom att jag alltid hanterat jobbiga stunder och känslor med att skriva av mig, så tror jag att det nu dessutom är en del av.. processen. Att liksom dela med mig, sätta ord på och ja, acceptera?

Det är som såhär, att jag har de senaste månaderna varit en del på sjukhus. Det började lite ”av en slump” då jag fått rekommendationer av en vän att kolla upp eventuell ADD. En tanke som aldrig slagit mig, men jag läste på, och insåg att jo, det vore en diagnos som skulle förklara mycket. Det visade sig att ADD-utredningar inte är något som växer på träd direkt, utan jag har fått träffa ungefär hundra människor och fylla i ännu fler papper. Väntetid, bedömning om ev. remiss för bedömning om ev. utredning om ev. ADD och ja, ni fattar… system alltså, jag blir galen. Redan under mitt första besök hos husläkaren konstaterades att jag inte verkade må så bra. Av flera skäl. Att jag var stressad och deppig och att det påverkade mitt liv på många plan, både psykiskt och fysiskt. För att påskynda processen med ADD-utredningen valde jag då att gå via unga vuxna som min husläkare rekommenderade mig. Hon sa att det var snabbaste sättet. När väl den kontakten togs upp, valde jag att sluta kämpa emot.

Kämpa emot, för att så prompt kämpa själv. För det är vad jag har gjort, sedan åren på BUP och ätis lovade jag mig själv att aldrig någonsin lita på någon inom vården, framför allt inte inom psykvården. Jag förstår om jag med det resonemanget framstår som både omogen och orättvis, när jag i princip säger att en hel yrkesgrupp utför dåligt arbete. Men sanningen är att jag har mest dåliga erfarenheter och de har sorgligt nog skadat mig för livet. Jag vet att jag aldrig behövt bli så sjuk som jag blev, behövt må som jag gjorde, behövt se min familj falla isär för att aldrig kunna byggas upp igen – om vården varit vad den skulle. Om människorna behandlat mig som jag skulle behandlats. Sjukhus är inte platsen där man ska bli misshandlad, skadad och sjuk. Så är det bara.

Så, jag berättade om min situation. Om hur jag mår. Fyllde i papper. Om allt mellan himmel och jord. Pratade med läkare, skötare, kurator och psykolog. Nu har jag fått 2 diagnoser och väntar på min ADD-utredning ska börja. Helt ärligt känns sistnämnda utredning plötsligt ganska oviktig, det andra är jobb nog. På mina papper står nu att jag är svårt deprimerad, och att jag lider av PTSD.

PTSD står för Posttraumatisk stressyndrom och innebär i princip att jag är ”skadad” efter allt som hänt. När min läkare förklarade vad det var, och varför hon gav mig diagnosen föll väldigt många bitar på plats. När jag blir stressad, ledsen, arg, eller överhuvudtaget när något i livet inte blir som planerat, har jag en tendens att falla isär. Jag bara bryter ihop över minsta sak och alltid sker samma sak – jag upplever samma känslor, ångest och oro som då. Det paralyserar mig och jag blir totalt inkapabel att göra något, alls. Vardagssysslor som att sköta hemmet, laga mat eller för den delen att kliva upp ur sängen, blir ogenomförbara och extremt krävande. Jag faller tillbaka i minnena och känslorna från förr, börjar direkt älta allt som varit och blev och är, allt som kunde varit annorlunda men idag är förstört. Det blir en enorm inre stress och förmodligen är detta vad som gav mig magsår förra våren och vad som provocerar min IBS idag. Det är givetvis också starkt sammankopplat med min depression, och de två tillsammans gör livet jäkligt svårlevet, kan jag säga.

Jag velade länge om huruvida jag skulle skriva om detta här. Jag vet att jag inte har någon som helst skyldighet att göra det. Att det är mitt privatliv och något jag inte ska skämmas för, men för den delen inte måste blotta så öppet. Men så kom jag fram till, att jag förlorar inget på att berätta om det. Tvärtom, om jag tänker på uppfattningen av mig verkar det väl märkligare att blogga slappt och då och då skriva något deppinlägg liksom. Och tänker jag på hela ”min grej”, det jag står för och så gärna vill förmedla – att psykisk ohälsa är mer norm än undantag idag, så blir det ju ännu mer rätt att faktiskt skriva om läget. Att jag är deprimerad betyder ju inte att vare sig mina åsikter eller insikter är mindre relevanta. Att jag är deprimerad betyder inte heller att jag inte uppskattar eller älskar väldigt mycket i mitt liv. Eller att jag är mindre berättigad att promota och tala högt om hälsa, inifrån och ut. Jag är varken falsk eller har dubbelmoral, men jag är människa.

Det är ju så med känslor och tillstånd, att när man är mitt i något, i ett tillstånd eller känner en känsla, så är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig något annat. Jag kan inte föreställa mig att inte känna enorm stress, trötthet, sorg och uppgivenhet. Jag kan inte föreställa mig ett liv som bara rullar på, med med- och motgångar i normala proportioner. Hanterbara hinder och gupp, som man med lite ansträngning tar sig över och förbi, istället för att som det är nu – väggar som man inte har något annat val än att braka rätt in i. Men, jag vet att det jag kan och ska göra, är att försöka. Är det något jag lärt mig de senaste åren, så är det att det enda som gäller är att efter varje gång man faller gäller det att resa sig igen. Någon gång går det vägen. I slutänden handlar det inte om hur många gånger man faller, det enda som krävs är att man orkar resa sig en gång mer.

Ja. Så är läget. Frågor på det? Jag är samma Fanny, vet ni 🙂 Det här har ju varit läget länge nu, enda skillnaden är att nu finns det svart på vitt dokumenterat av en läkare. Vilket jag väljer att se som ett steg i rätt riktning. Jag sväljer stoltheten och ger någon chansen att hjälpa mig. Mer om ”sådant här” i kommande inlägg…