Före - efter Frågor och svar Inspiration och pepp Kost Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Läsarfråga om motivation och ämnesomsättning efter ÄS

Jag fick ett mail från Sofia häromdagen, med en fråga jag ganska ofta får. Just eftersom det är en återkommande fråga tänkte jag svara här i bloggen nu, så att andra som kanske funderar på samma sak också kan ta del av mitt svar. Såhär skrev Sofia;

Ville bara tacka dig för den historia du delat med dig. Gått igenom en liknande.
Jag undrar hur du lyckades hålla uppe motivationen och hur din ämnesomsättning påverkats av din sjukdomshistoria?
Jag har haft anorexi och övertränat i över 20 år. Jag går alltid upp extremt mkt i vikt när jag försöker bli frisk och fri och det är där mitt tillfrisknande fallerar. Sist gick jag upp till BMI 30. Påverkades din ämnesomsättning när du påbörjade ditt tillfrisknande?
Tack än en gång för en sund och inspirerande resa du delar på blogg och insta!

Först och främst tack, det är när jag får ord som dessa jag påminns om varför jag gör det jag gör. Varför jag fortsätter prata & skriva om och jobba med det här. För att det faktiskt betyder mycket bara att veta att man inte är ensam, även om det stundvis kan kännas så. Jag är glad om min historia, resa och mina fortfarande högst existerande kamper för att behålla fokus och ta hand om mig själv, kan inspirera till framtidstro.

Jag tror att alla med en ÄS-historik kan känna igen sig i frågan ovan; känna igen sig i oron och ovissheten kring huruvida en viktökning inte skulle sluta, att när man börjar äta och gå upp så skulle kroppen ba go bananas och vikten upp upp upp… Jag kände precis likadant. Hade någon visat mig en bild på kroppen jag har idag, och säga att det är hit du ska, skulle jag förmodligen inte ha något emot det. Men att veta att man ska upp X antal kilon (för min del +26 kg från min sjuka vikt till dagens), är svårare att greppa. För man kan inte föreställa mig det. Varken hur det ser ut eller hur det känns.

När jag tillfrisknade var det blodproverna jag fokuserade på och lät vara ”motivationen”. Jag kunde liksom inte argumentera mot röda siffror som tydligt visade att kroppen inte mådde som den skulle. Dessutom ville jag bort från sjukhuset och de avdelningar jag slussades runt mellan. Jag har skrivit en del av vad som skedde där och felen som begicks, men det finns väldigt mycket mer som jag än idag håller för mig själv. Men saker ärrar en, för resten av livet. En stor sporre för mig att bli frisk var att bli tagen på allvar, få respekt och bli hörd. Någonstans insåg jag att jag behöver mig själv för det, för att orka. Jag behöver en kropp som fungerar, som är frisk och stark. Jag behöver bli min egen bästa vän, för i svåra tider visar det sig tydligt vilka som står kvar när det blåser lite extra.

sommar-08

När jag ”kom ut” från sjukhuset vägde jag ca 12 kilo mer än min lägsta vikt (bilderna ovan togs den sommaren). Då, var jag ofantligt obekväm med de nya kilona. Idag, väger jag ytterligare 16 kilo mer, och är bekväm med samtliga kilon. Point : det handlar inte om vikten. Hade jag fått prata med Fanny den där sommaren -08 när hon klev ut från sjukhuset, friskförklarad, hade jag sagt just precis det. Att nu, är det här utgångsläget. Nu, gör du om och gör rätt. Nu, blir du bästa vän med din kropp. För det tog mig flera år till innan jag kom till den punkten, till punkten där jag började jobba med min kropp istället för emot.

Det bästa rådet jag kan ge, är att distansera sig. Från kroppen som något för ögat att se på. Att gå upp i vikt från sjuklig undervikt handlar ju faktiskt inte alls om kilon, fett eller klädstorlek – det handlar om att din kropp behöver det. Röda siffror på ett papper är tydligt språk. Utebliven mens betyder att kroppen tvingats bortprioritera den funktionen. En funktion som för övrigt är rätt avgörande för människans existens… försök att bara göra. Sen, när vikten är som den ska och blodet säger detsamma – börja om. Jämför dig inte med förut, och kläm och känn inte en massa. Släng ut vågen, strunta i vad alla andra gör, och börja om.

Som lägst hade jag ett BMI på 14. Som högst strax över 30. Idag runt 22-23. (fick googla en kalkylator för detta, då jag överlag inte tycker BMI säger ett skit förutom vikt i förhållande till längd. Dvs inget om muskelmassa, blodvärden, fettprocent och verkligen inget om hälsa. Men för att jämföra mina tre olika ”faser” blir det ju rätt tydlig skillnad i alla fall)

För att svara på det om ämnesomsättning så upplevde jag mig kunna äta väldigt mycket när jag precis ”kom ut”. Jag åt alltid mest av mina vänner och blev lika förvånad varje gång vågen inte visade plus på återbesöken på sjukhuset. Sedan kom hela min krasch med depressionen, självmordsförsöken, osv osv, och det var då jag rusade upp ytterligare 30 kilo. Efter den viktuppgången, samt nedgången för nu ca tre år sedan, så började jag återigen om. Jag har under de senaste åren byggt upp min ämnesomsättning, för att idag äta mer än någonsin.

fannybf

Jag lägger givetvis inte upp denna bild för att trigga eller något i den stilen. Tvärtom har jag tidigare inte ens velat mäta min fettprocent då jag sett det som onödigt. Men för några veckor sedan gjorde vi det för att veta bara ; vad mitt utgångsläge är inför AF, framförallt muskulärt. Såhär kan vi se om vikten jag lägger på mig (för viktökning är planerad) är muskler = om jag tränar rätt och kroppen svarar som den ska. Återigen, det där varför. Jag hade nu ett varför till att mäta, och därför gjorde jag det. Att jag visar resultatet här ovan är för att understryka min poäng, som jag vill betona en extra gång : den här fettprocenten har man inte utan muskler – för då är man sjuk. Jag hade förmodligen en högre fett% när jag var inlagd med ett BMI på 14. Jag har byggt upp min kropp, under flera års tid, genom att successivt öka intaget och parallellt med det även ökat muskelmassan. Och ni kanske tycker det låter helt coco, men jag är fullständigt övertygad om att mitt jobb med det mentala och min inställning till såväl mig själv, som till omvärlden och vad som händer omkring mig, har spelat en stor roll i det hela.

Det jag slutligen vill säga till Sofia och alla er andra som velar i oron att ”tappa greppet”, som ifrågasätter om det är värt att släppa kontrollen, är alltså egentligen bara : börja om. Stryk det gamla och börja om. Ett steg i taget. Försök att inte förutspå alla svängar och gupp och hinder. Försök att leva med att inte veta hur resan kommer se ut i minsta detalj. Fokusera på NU, vad som kan göras NU i rätt riktigt mot det du vill. Steg ett är en frisk vikt, en lugn kropp och ett utgångsläge som ger möjlighet till ett riktigt LIV.

Om det är något DU vill att jag skriver om, eller svarar på, tveka inte att slänga iväg ett mail till fanny@roethlisberger.se (skriv ”läsarfråga” i ämnesraden så hamnar det rätt direkt!)

Du kanske gillar

12 Kommentarer

  • Svara
    Ellinor Åkeson
    12 januari, 2015 at 10:38

    Milda Matilda, vad jag behövde ett sådant här inlägg i mitt liv just nu. Tack för att du tog dig tiden att skriva ned allt, informera och reflektera, hjälpa mig på traven. Tack.

  • Svara
    Amalia Andersson
    12 januari, 2015 at 11:19

    Mycket bra skrivet. Jag har upplevt det precis på samma sätt. Man måste distansera sig från kroppen, det har tagit mig 5 år från lägsta vikt att acceptera och faktiskt gilla min kropp idag. För första gången kan jag känna att jag mycket hellre vill se ut som idag än vara underviktig. Jag trodde aldrig att dagen skulle komma när jag tittade på bilder av mig med BMI strax under 12 och känna att ”fyfan vad äcklig jag var”. Jag vet att det låter makabert, men en del av mig har alltid velat uppleva (någon gång) den känslan igen. Men nu, när jag har allt som ett frisk liv ger, känner jag att jag ALDRIG NÅGONSIN vill tillbaka. Livet är så mycket mer än det. Och livet är så mycket mer än ens kropp. Kroppen är ett redskap som behöver vara frisk för att man ska vara lycklig, som behövs för att leva.

    Alla tillstånd blir ju normaliserade, som underviktig blir den vikt man har ett ”normaltillstånd”, så det är inte konstigt att man upplever det jobbigt när man ökar i vikt. Man måste försöka fokusera på det andra, det runtomkring (och det går!). Livet är för kort för att leva med anorexi eller vilken äs som helst.

    • Svara
      roethlisberger
      12 januari, 2015 at 14:22

      Åh, så mycket bra grejer du skriver Amalia! Just det att man vänjer sig och att det blir ”normalt” (oavsett vikt och form och hälsotillstånd, egentligen) tror jag också är en stor bidragande faktor till att det är svårt och jobbigt. Livet är för kort för något annat än att må bra och just LEVA.

  • Svara
    Sabina
    12 januari, 2015 at 14:19

    Fantastiskt inlägg även för mig som inte har/har haft någon ätstörning! Har du råd om hur man bygger upp sin ämnesomsättning igen? Eller hur man maximerar den även om man inte har varit sjuk? Jag tror alla (styrke)tränande skulle ha nytta av att kunna maximera sitt intag för att kunna maximera sin prestation!

    • Svara
      roethlisberger
      12 januari, 2015 at 14:27

      Håller med dig, självklart är det optimalt för alla att kunna fylla på med mer bränsle för att prestera (och ha roligare!) när man tränar. Jag var ju också frisk och normalviktig när jag började öka mitt intag och bygga muskler (gick ner fr BMI 30 till smal, men ämnesomsättningen då var ju inte topp direkt och muskler hade jag ungefär noll, haha). Det är faktiskt precis som det låter, man trappar upp intaget, lägger till lite här, lite där. Tränar styrketräning för att öka muskelmassa (måste inte vara volym). Det är mitt råd om ”tillvägagångssätt”, för alla! 🙂

      • Svara
        Sabina
        12 januari, 2015 at 18:47

        Bara att börja äta då! ;D

  • Svara
    Fanny
    12 januari, 2015 at 17:42

    Är så ofantligt inspirerad av dig. Jag har varit det sedan jag hittade din blogg för första gången (om jag inte minns fel var det när du bakade en chocolate chip kaka med kikärtor, typ 2012).
    Det känns så himla bra inuti min när jag läser detta och ser att det jag hoppas på är sant. Att en tyngre kroppshydda inte alls behöver kännas så enorm, utan faktiskt kan kännas ”normal” på det viset jag känner mig nu. Jag är dryga 10 kg+ och känner mig smal. Faktiskt spinkig. Men så kommer ju rädslan över att större betyder stor. Vilket inte alls stämmer! Du är babe gånger hundra och jag vill att du ska veta att det du gör är freaking amazing. Tack <3

  • Svara
    Elin
    12 januari, 2015 at 20:07

    Jag undrar lite över hur du började med träningen. Började du lyfta direkt eller byggde du upp kroppen på något sätt?

  • Svara
    Rund är också en form!
    13 januari, 2015 at 12:47

    Ligger du alltid på knappa 9 % fett, eller bara nu inför tävling…?

    • Svara
      roethlisberger
      13 januari, 2015 at 13:02

      jag bestämde mig ju typ NU för att tävla, så det här är ingen ”form” jag har för att tävla, utan mitt utgångsläge. Jag ska försöka gå upp några kilon i muskler och då även fortsatt hålla mig under 15%, allt för att slippa diet inför tävling – vill som sagt varken räkna eller må bajs under prepp 🙂 Vi pratade om min fett% när denna togs, då jag var väldigt förvånad då min kropp ju mår så bra (har mens osv) och jag vid betydligt högre fett% och vikt INTE hade en lika fungerande kropp. Vi kom fram till att det är skillnad på att ha låg fett% pga svält/energiunderskott under lång tid (som tex tävlingsdiet…) eller att så som jag ”nått hit”, dvs ett successivt ökat intag och ökad muskelmassa – det är DÄRFÖR jag kan ha denna procent OCH ha en frisk kropp som mår bra. Det tog mig många ÅR, inte 10 dietveckor. Liksom. Det här är en tävlingsprocent, så för mig är fokus nu att lägga på mig!

  • Svara
    Jessica
    13 januari, 2015 at 22:54

    Tack för det här inlägget. Mer värt än guld!

  • Svara
    Genus
    28 juni, 2016 at 06:15

    Musklerna hit eller dit, kroppsfettprocent på 8-9% är ALDRIG hälsosam, oavsett hur man vrider och vänder på det. Och ja, man kan må bra på den nivån, mycket länge, eftersom kroppen är fantastisk i sin förmåga att anpassa sig. Tyvärr handlar det dock om anpassning, inte om hälsa och välmående.

Lämna ett svar