Browsing Category

Resan

healthstories Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

Saker värda att mäta

Publicerad 22 juli, 2015

På min instagram postar jag en hel del ”före/efter-bilder”. Ibland är förebilden från tiden som gravt underviktig på 40-ish kilo, andra gånger är den från några år och många kilo senare när jag låg på runt 90 kilo. Ibland är det bara några månader mellan de olika bilderna och skillnaden för ögat kan vara marginell – vilket idag var precis min poäng.

9m12kg

”The scale can only give you a numerical reflection of your relationship with gravity”

För precis så är det. 12 kilo må låta mycket (ca 9 månader mellan bilderna) och självklart både känner jag och tycker att det ”syns” att jag ökat i vikt – men jag tycker inte att just vågen säger så mycket. Förutom just det citatet ovan fastställer, och det är liksom inte värst relevant för mig i dagsläget.

Även om de flesta nog egentligen vet det här, vet att vågen inte säger allt, så tror jag att en liten reminder då och då är både nyttig och välbehövlig. Därför fortsätter jag posta ”före/efter-bilder”, och till dagens kommer här ett par förslag på vad en kan mäta istället;

  • Räkna dina dagliga skratt
  • Mät mängden glädje det ger dig att göra det du älskar
  • Uppskatta vad du har, istället för att sörja vad du inte har

Själv äger jag inte ens en våg. Jag kan komma på ungefär femtioelvatusen saker jag hellre lägger pengar på, och lika många saker en våg inte kan berätta för mig. Vad vet väl en våg om min magkänsla eller åt vilket håll mina mungipor pekar? Vad vet väl en våg om hur jag utvecklats på gymmet eller hur många personbästa jag spräckt?

En våg vet en enda sak: min relation med gravitationen. Svaret är en siffra som inte mäter något av det jag egentligen bryr mig om, som inte säger ett uns om mitt faktiska välmående. Och i slutänden är det är trots allt just det jag tror att de flesta strävar efter – välmående. Det har faktiskt inte värst mycket med gravitation att göra, alls.

Kost lifestories Press & Event Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Radiodebut

Publicerad 17 juli, 2015

Som sagt, imorse vaknade jag tidigt av att jag hostade som en galning och knappt fick luft. Men efter ca jättemånga halstabletter, många glas kallt vatten, någon kopp varmt kaffe samt en rejäl frukost, så kände jag mig något piggare.

I alla fall tillräckligt pigg för att klä på mig (vanliga kläder!! Inga träningstights eller mjukisbyxor) och åka in till Uppsala för att medverka i P4 Uppland som ringde mig tidigare i veckan. De bjöd in mig för att snacka hälsosamma bakverk och självklart ville jag det! Radiodebut för mig och i vanlig ordning var det jag försökte fokusera på att inte tala så förbannat snabbt. Det gick väl sisådär, haha, men det är svårt att sakta ner när man pratar om favoritgrejer, ni vet..

Hur som helst superskoj och jag blev genast sugen på att göra mer liknande. Tyvärr dog ju min och Sannas podd ut ganska direkt den fötts, och idag påmindes jag om hur kul det hade varit att podda ändå.. Så jag vet inte, kanske att jag försöker klämma in ett projekt till, allt sådant här är ju SÅ ROLIGT.

Man kan lyssna i efterhand, HÄR. Spola fram till 52 så kommer jag in där och snicksnackar lite med trevliga Johanna som bjudit in mig.

fannyradio

Ja men såhär stel och aningens krystad ser en ut när en febrig och hostig ska ta en bild två minuter innan airtime. Japp, precis så. Men glad var jag, trots sjuka och feber.

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Dålig stämning?

Publicerad 19 februari, 2015

Imorse vaknade jag till två kloka kvinnors inlägg. Erika och Jeanna skriver om den ”dåliga stämningen” i bloggvärlden, som också tas upp i senaste avsnittet av Helt Oganiskt (topp-podd btw!) och jag säger ungefär samma som dem; jag märker inte värst mycket av den. Och det för att jag gör ett sådant där val, ni vet, att inte hänga där det är trist stämning. Jag har nog att följa de människor jag faktiskt peppas av och som ger mig en sådan där fin känsla istället, för det finns en massa sådana också!

Men jag vet ju att den finns, den där mindre trevlig stämningen och attityden. Där det finns mer och mindre tydliga ”do’s and don’ts”, pekpinnar och en underliggande uppfattning av att det skulle finnas rätt och fel när det kommer till hälsa. Förbud och saker man ”syndar” med. Jag gillar inte att hänga där själv, men jag vet att den finns.

Jag tycker att det är viktigt att snacka just om vikten av att fundera lite extra på hur man uttrycker sig och det faktum att även om tanken är god och rätt odramatisk när man sitter hemma vid datorn eller med mobilen och hänger på instagram – så finns det mottagare. Självklart ska man inte dra sig för att uttrycka sig i rädsla för att trampa någon på tårna, men jag tycker faktiskt att man både som talare och mottagare bör tänka till lite. Det handlar om ansvar – åt båda håll! Och har man dessutom en blogg eller annat verktyg där man når ut till en stor skara människor, är det inte bara en möjlighet utan även en skyldighet, att tänka ett varv till. Tycker jag då.

Jag är medveten om att jag kanske tänker ovanligt mycket på ordval och vinklar och i vilket sammanhang man sätter saker – en från början god tanke kan bli så fel om det rycks ur sitt sammanhang. Det kanske är för att jag dels varit en av dem som inte visste så mycket själv, en som gärna blev instruerad och dirigerad om hur man skulle göra, med det mesta egentligen. Om man är någonstans man inte vill vara, är det lätt att leta upp förebilder och ta efter. Det är i tanken ett väldigt bra sätt, men i praktiken blir det lätt att man inte får med helheten och glömmer den där detaljen att vi är olika. Det finns lika många sätt att vara hälsosam som det finns människor, det bara är så.

Det är viktigt att man inte glömmer att en ”dålig” sak inte gör oss dåliga, och det tar framför allt inte bort allt ”bra”. I liten skala kan man tänka att om (oavsett skäl) vill äta mycket ekologiskt, och i frukostomeletten har eko-ägg, eko-mjölk och toppar med ekologiska körsbärstomater, men osten är icke-eko – haka inte upp dig på den satans osten. 75% var ju eko! Och även om det bara varit 5% så är det DE procenten man ska fokusera på. Osten tar inte bort det faktum att du byggde resten av omeletten med ekologiska grejer. I större skala är det precis likadant med livet överlag; att enstaka grejer, inte ens en majoritet, tar någonsin bort resten. En människa som tränar, äter bra med mat och dricker vin någon gång i månaden BLIR INTE OHÄLSOSAM pga vinet. På samma sätt kan en människa som lever hälsosamt enligt råd och rön (som till synes ”gör allt rätt”) må skit och vara allt annat än hälsosam.

FÖR ATT : i slutänden handlar det inte om vad vi gör eller hur vi gör det – det handlar om hur det får oss att må. Mår du bra? Härligt, fortsätt göra whatever you’re doing. Mår du inte bra? Förändra något litet. En sak i taget. Låt aldrig en sak överväga resten, inget är så stort eller viktigt att det kan det. Inget.

ctn1024_465_2325_0_0__IMG_3017FOTO: Armand Dommer, och en bild tagen för Wallderinska W-Sportswear (och jo det är faktiskt jag. Ingen aning om vad jag gör dock, är mest fascinerad av att jag ens kunde böja min stela kropp sådär!)

 

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

[påminnelse]

Publicerad 12 februari, 2015

Dessa rader publicerade jag för 11 månader sedan men de kommer alltid vara aktuella och ibland behöver man påminna sig själv…

 

Följ den senaste dieten Ät dig mätt och våga lita på din kropps signaler

Lyssna på prat om dieter Byt samtalsämne

Ta till dig expertråd Inse att du är expert på dig själv

Sätt ribban högt Sluta jämföra dig med andra

Jobba på platt mage Jobba på magkänslan

Lyssna på alla tips Lyssna på dig själv

Inspiration och pepp Kost Press & Event Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Träning är att göra kroppen trött. Simple as that.

Publicerad 7 februari, 2015

Idag spenderade jag några timmar på Wenngarn för att gå på Kalle Zackari Wahlström’s föreläsning ”Stark som en björn, snabb som en örn”. Jag är sedan tidigare ett fan av Kalles tänk kring träning och kanske framför allt hans filosofi när det gäller hälsa.

För det är vad jag tycker att både boken, hans serie (”Svett & Etikett” – säsong 2 börjar sändas i vår!) och dagens föreläsning handlar om – hälsa. Varför träning är så viktig för just hälsan, och varför dagens träningsideal kanske inte har så mycket med det att göra..

Jag tycker det är viktigt att man skiljer på träning för hälsan, och träning som hobby (eller karriär, för den delen). Tyvärr har det blivit lite knasigt med deffade kroppar på vartenda hälsomagasin och på ”hälsosamma” livsmedel, som om hälsa ser ut på ett visst sätt. Men hälsa och en hälsosam kropp (och knopp!) stöps inte i EN form, och det finns inte ETT sätt att uppnå heller. Hälsa är så mycket mer än fysisk aktivitet och vad vi stoppar i oss. Hälsa är, tycker jag, att fokusera på saker som ger energi. I dagens ”hälsohets-samhälle” läggs mer och mer fokus på uteslutande av vad vi inte vill ha, och det som egentligen är rätt självklart och enkelt försvinner bland råd och rön som för medelsvensson, med mål att uppnå hälsa, stjälper mer än hjälper.

Kalle talar om hälsa. Om att kroppen är till för att användas, och sammanfattar kort och gott sin filosofi med orden ”träning är att göra kroppen trött”. Simple as that. Kroppen är smart, blir det jobbigt tänker den ”då blir jag lite starkare tills nästa gång”. Det är så man tränar kroppen; blir starkare, snabbare eller vad det nu är man utför för aktivitet.

Och mat. Personligen skulle jag aldrig äta något jag inte tycker smakar gott. Kalle sa, och jag kan bara hålla med, att herregud man kan (och ska!) faktiskt äta det där man tycker är godast, framför allt om man tränar. Det handlar, återigen, inte om att utesluta saker, det handlar om att tillföra. Träna för att det gör kroppen glad, och ät för att det är gott. Det är hälsa.

Kalle delar ut både en och annan pik riktad mot till exempel fitness- och MMA-atleter. Talar man om hälsa, håller jag väl med honom. Men samtidigt har jag stor respekt för och tycker man bör vara ödmjuk inför det faktum att är man atlet, om man satsar och tävlar i en sport (för bodybuilding är lika mycket sport som friidrott eller fotboll) så är det för att man gillar just den sporten. Det finns många som går till gymmet för att ”göra nåt” – men det finns också de som tycker att just den träningsformen är den allra roligaste. Mig själv inkluderad. Alla som gymmar gör det inte för att få en fitnesskropp, även om attityden bland dem som inte gillar just den typen av träning säkert ser det så. Tyvärr. Att det bara handlar om att ”skulptera kroppen”, att det bara handlar om yta.

kallez

Kalle drog flera smålustiga men väldigt sanna liknelser och jämförelser. Det där med tandborstning till exempel. Ingen säger ”jag ska börja borsta tänderna på måndag”, och inte heller tycker man det är kört och skitsamma för att man glömmer borsta någon gång då och då. Det är faktiskt en väldigt bra jämförelse, för det gör det hela så enkelt och självklart. Man går inte och velar; ”hm ska jag borsta tänderna idag?”. Och blir det inte av en dag så reflekterar man inte mer över det än att man borstar på nästa dag som vanligt. Så tycker jag man ska tänka med träning också. Ibland blir det inte av, men precis som en missad tandborstning inte ”tar bort nyttan” av att man borstat dagarna innan, så gör inte ett missat pass att alla pass innan var i onödan.

Något av det bästa som sades under dagens föreläsning var nog att 5:2 är en himla bra idé. Träna (=gör kroppen trött) 5 dagar i veckan och vila 2. Äta ska man såklart varje dag. 7 dagar i veckan. Mat man tycker är god och som gör en glad. Ni vet, saker som tillför något, det är vad som bidrar optimalt till just hälsa.

 

Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Alla har någon bokstavskombination – den kallas DNA.

Publicerad 2 februari, 2015

Ikväll åkte jag och min mamma till Bromma för att lyssna på Elisabeth Wahlin och hennes son Carl Fredrik. Föreläsningen, som var den tredje av fyra under temat #BRANNPUNKT med Malin Nylén som initiativtagare, handlade om ADHD – och för att citera Elisabeth; problemet är inte bara brist på kunskap överlag i samhället idag, utan även (kanske ännu mer!) illusionen av kunskap.

Jag vet inte riktigt varför eller vad som egentligen hände, men jag grät flera gånger under de tre timmarna vi satt och lyssnade. I bilen på väg hem brast det sedan totalt och tårarna bara vällde. Tillsammans med känslorna. Allt bara forsade, från hjärta och hjärna och ut genom tårkanalerna. Känslor där sorg och lättnad, huller om buller, bara fick komma.

Det är något med att inse att man inte är ensam. Framför allt när man under hela livet känt sig så himla annorlunda. Så fel. När man samtidigt ägnat hela livet åt att ändå försöka vara just rätt, mest bara för att det är så ofantligt tärande att känna sig oförstådd och ensam. När man medvetet eller omedvetet kompenserar; blir klassens clown eller bråkstake eller den duktiga flickan eller den hyllade atleten. Vi pratade en del om diagnoser, om fördomar och stämplar, om faktum och svårigheter – om fördelar och möjligheter.

adhd

Något av det som verkligen gjorde mig ledsen var insikten att jag skulle fylla 22 år när min diagnos sattes – det är sent. Jag försöker att inte tänka så, att inte gräma mig över dåtid och vad som har hänt. Jag försöker att istället rikta fokus framåt och allt det jag faktiskt kan påverka nu idag. Numera ältar jag mycket mindre, för jag vet att det inte är konstruktivt, men ikväll blev det så påtagligt, så tydligt. När andra berättade om sina barn som fått diagnosen vid 8 års ålder, 13 års ålder, eller ännu tidigare… Det gör mig lite ledsen att jag inte fick chansen att jobba med min ADHD tidigare. Att både jag och människorna i min omgivning inte visste vad det egentligen handlade om – och att det faktiskt var en rätt fin grej liksom. Att Fanny var som hon var.

Jag sa det i förbifarten till min bordsgranne Marie; ADHD är som en stor, vass kniv. Precis som med alla vapen kan de vara väldigt farliga om man inte vet vad man har i sin hand. Men vet man, så kan man vända på bladet och använda vapnet själv, till sin fördel. Det är därför diagnoser är så viktiga. Det är därför kommunikation, förståelse och kunskap är så viktigt. Det handlar inte om att sätta diagnos för att placera folk i fack (så säger folk som inte fattar vad fan de snackar om, ursäkta mig men så är det bara) utan vet ni vad det handlar om? Det handlar om att alla har någon bokstavskombination – den kallas DNA. Vi är olika, och när man tillåts vara det, vågar vara det, får förståelse om hur man själv och andra människor fungerar, är det just olikheterna som är våra styrkor.

Det börjar med insikt. Sedan kommer en sju helvetes massa jobb och det är då känslan av att inte vara ensam betyder så himla himla mycket. Det var väl därför jag grät ikväll. För det senaste året har jag, i mina mått mätt med mina förutsättningar och svårigheter, varit så stark. Kämpat så fruktansvärt hårt. Jag har varit så fast besluten att göra något bra med det där vapnet jag har i min hand, nu när jag vet att det går att vända åt två håll. Men det är arbete. Svinjobbigt och stundvis helt överväldigande. Tårarna var lite i sorg över alla år jag förlorat, över stunderna jag känt sådan skuld och skam, men det var många positiva känslor där mitt i allt också. Stolthet, lättnad, tacksamhet.

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

#BRANNPUNKT (och ett fantastiskt inlägg, skrivet av Nadia men med mina exakta tankar och känslor)

Publicerad 21 januari, 2015

#BRANNPUNKT är ett initiativ av Malin Nylén där laddade och intressanta frågor och ämnen tas upp. Som jag givetvis både uppskattar, uppmuntrar och tackar för – för det är ju så viktigt…

Den 2 februari är den tredje föreläsningen av fyra under temat #BRANNPUNKT och den handlar om ADHD. Jag kommer vara på plats och lyssna. Med mig tar jag min mamma, hade min far funnits med i bilden hade denna föreläsning gått under obligatorisk närvaro även för honom, såklart.

ADHD – hinder eller möjlighet?

– Var går gränsen för ”normal rastlöshet” och funktionshinder?
– Vilka är styrkorna med ADHD?
– Hur kan föräldrar och skola bli ett team?

Elisabeth Wahlin, mor till en son med ADHD, tar med dig på en resa genom bokstavskombinationer, utredningar, behandlingar och hur hon hjälper sitt barn med ADHD genom skola och pubertet. Med både allvar och humor speglar hon hinder och möjligheter och ger konkreta tips på nödvändiga strategier för att klara vardagen i hemmet och dialogen med skolan.

Det är inte alltid så lätt att ta till sig ett beteende man inte riktigt förstår. Elisabeth pekar på hur en person med ADHD kan tänka och fungera och hur det påverkar familj och omgivning, samt hur betydelsefulla möten med lärare, föräldrar och andra involverade kan lyfta och ge kraft.

Dag: måndagen 2 februari 2015
Tid: Kl. 18.00-21.00
Plats: Mornington Hotel Bromma, Norrbyvägen 30

Biljetterna kostar 350 kr för medlemmar och 450 kr för icke medlemmar. I priset ingår mat, dryck och goodiebag.

Gör så här: Betala 350 kr/450 kr till BG: 199-7667 och maila därefter dina fullständiga kontaktuppgifter plus en skärmdump på insättningen med ämnesraden ”ADHD” till info@thebabynetwork.se. Du får ett bekräftelsemail inom 48 timmar.

foraldrarJag önskar att vi vetat om min ADHD tidigare. Dels för min egen skull, såklart, men minst lika mycket för de människorna som fanns runtomkring mig. Som mina föräldrar.

Det är inte alltid lätt att leva med någon med ADHD, det vet jag. Det är jag smärtsamt medveten om, för allt det där som är bra med mig och ”hur jag funkar”, kan bli enorma hinder i livet och vardagen. Nadia skrev häromdagen ett fantastiskt inlägg om just det. Jag grät när jag läste hennes ord. Det var som om hon läst mina tankar, som om hon dragit ut mina tankar och känslor och allt det där trasslet runtomkring dem, rakt ur mitt huvud och hjärta, snurrat ut knutarna och byggt om dem till en text. Jag tänkte först skriva lite egna ord om saken, men insåg till slut att hon skrev dem ju allihop.

TUSEN TACK Nadia – tack för att du gör det jag också försöker göra och vill uppmuntra fler till – snackar om det! Jag kommer fortsätta, för jag lär mig dagligen nya saker om mig själv, om hur jag funkar och hur det kan användas till en stor fördel och egentligen mest är en ren välsignelse.

Och du som orkar stanna. Du som klarar av att se förbi pysslet och trixet som krävs för att få en fungerande vardag med ”någon som mig”. Du som orkar säga saker tio gånger till. Du som kan leva med att saker aldrig ligger ”där de ska”. Du som står ut med det faktum att med mig händer det alltid något och jag kan inte ”göra ingenting” så som du kanske kan. Du som förstår att du kanske inte kan förstå hur jag tänker eller fungerar alltid, för det gör jag inte ens själv. Du som orkar leva med mina känslor som aldrig håller rimliga proportioner och kan svänga både hit och dit på en millisekund. Dig kommer jag aldrig lämna eller släppa. Du kommer en dag se allt det fina ”mina drag” faktiskt också innebär. Ett liv i NU, eller liv där inga gränser finns för hur mycket man kan älska, kämpa eller tro på mirakel.

Frågor och svar Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Ja här är jag också!

Publicerad 18 januari, 2015

Det var Mia som tog initiativet, och flera av mina favorit inom bloggvärlden (så som Anna, Jeanna, Sara och Cilla) följde henne och skrev om de där sidorna som gör oss till just oss. De där sidorna som utmanar, sidorna som man inte alltid jublar över existerar, men som trots allt är en del av den man är.

De flesta jag följer i sociala medier är ärliga, härliga människor, som jag upplever visar både finheter och fulheter ur sina liv och känsloregister. Jag försöker själv vara ärlig och öppen, prata både ris och ros om livet, känslorna och sakerna som sker runt omkring och inom mig. Självklart finns det saker jag inte pratar om här, ibland för att jag helt enkelt inte tror att det intresserar er som kikar in, och ibland av respekt för människorna i mitt liv; väldigt mycket som påverkar hur jag mår och hur mitt liv ser ut innefattar ju andra människor. Såklart. Att skriva en blogg och vara någon form av ”offentlig” person är ju ett val jag gör, inte människorna jag har i mitt liv ”utanför” bloggvärlden. Men överlag så tror jag ni vet vad jag tycker om att visa bara finpolerade ytor av livet – jag diggar det inte så värst. Jag gillar nyanser, kontraster, nakna sanningar och diskussioner. Livet: svart och vitt och allt det där grå emellan. Det där grå som brukar vara livets nyans, om vi ska vara helt ärliga.

Hur som helst hakar jag på och skriver ”här har ni mig” – fem punkter jag kanske inte tokgillar hos mig själv men som likväl är en del av den jag är.

  1. Jag gör tusen och en saker på samma gång. Det här är ett ständigt återkommande inslag i min vardag som tröttar ut både mig och människorna omkring mig. Senast idag började jag, samtidigt; dammsuga, diska ett berg disk, chokladdoppa lite nyskapade bars, fota nämnda bars, sortera tvätt, byta sänglakan, montera nytt soffbord, packa upp ny dator och skura köksluckor. Ibland blir jag stående mitt emellan alla saker och får blackout – vad var det jag gjorde nu igen?! För det mesta blir alla saker halvgjorda. Jag tröttnar när jag inser att jag dragit igång för många projekt samtidigt och går och sätter mig i soffan istället.
  2. Jag är extremt känslostyrd. Alltså jag kan inte stänga av en känsla även om mitt sunda förnuft säger mig att den är överdriven och icke konstruktiv. När jag blir ledsen blir jag (och det här skäms jag över) rätt ego-centrerad och har väldigt svårt att se utanför min egna lilla bubbla av självömkan. Jag tycker så synd om mig själv att det är larvigt. Säger åt mig att skärpa mig, herregud! Det brukar gå över när en annan känsla tar över, för just precis så pangboom är det – jag har inget mellanläge utan det är on/off.
  3. Jag har en ful ovana att avbryta människor. Det är något jag gör högst omedvetet (jag inser det först efteråt, när det är för sent alltså) och oftast är det helt enkelt att jag kommer på något att säga som bara måste-ut-nu-genast (annars glömmer jag det, nämligen) och då bara rapar jag ur mig det. Det här är dock något jag blivit bättre på, dels med åldern men också sedan jag förstod kopplingen till min ADHD och hur jag kan ”förebygga” sådana här situationer. Människor jag har mycket med att göra vet om det här, att ”Fanny är sådär”, och jag brukar liksom i förväg varna nya bekantskaper att OM jag avbryter eller talar för mycket är det faktiskt bara av iver och entusiasm – för det är för det allra mesta orsaken till mitt ständiga kackel. Jag är alltid väldigt ”inne i saker” och då finner energin och peppen inga gränser.
  4. Jag hatar att svara i telefon när okänt nummer ringer. Jag fnissade lite åt Saras formulering ”…jag hatar att känna mig oförberedd. Att svara i telefon är höjden av oförbereddhet! Jag tror dessutom alltid att någon ska skälla ut mig (prestationsprinsessan ger sig till känna igen)” för PRECIS SÅ känner jag. Precis så. Jag vill ha koll och veta vad som händer, därför har jag alltid varit en ”skriv-människa” som hellre skriver sms eller mail än ringer.  Och det är ju väldigt märkligt att jag, precis som Sara tydligen, liksom direkt tror att jag ska få en utskällning över telefon. Varför skulle jag, liksom?
  5. Jag är en extrem tidsoptimist – men hinner alltid. Det här har fascinerat mig många gånger. När jag har flera timmar på mig att göra mig redo, men ändå springer mot tåget en minut innan avgång. När jag har många veckor på mig att få klart ett jobb, men ändå sitter uppe natten innan och gör det jag skjutit upp tills ja, timmarna innan deadline. Men – jag hinner alltid med tåget och jag får alltid in jobben innan deadline, alltid.

Ja, det var fem grejer om mig som jag inte direkt flashar med som positiva egenskaper, men de är ju likväl delar av mig. De gör mig till mig, tillsammans med allt det jag gillar himla mycket, såklart! Ja, där har ni mig – hur ser era ”icke-polerade” jag ut? 

fannyansiktesept

Före - efter Frågor och svar Inspiration och pepp Kost Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Läsarfråga om motivation och ämnesomsättning efter ÄS

Publicerad 12 januari, 2015

Jag fick ett mail från Sofia häromdagen, med en fråga jag ganska ofta får. Just eftersom det är en återkommande fråga tänkte jag svara här i bloggen nu, så att andra som kanske funderar på samma sak också kan ta del av mitt svar. Såhär skrev Sofia;

Ville bara tacka dig för den historia du delat med dig. Gått igenom en liknande.
Jag undrar hur du lyckades hålla uppe motivationen och hur din ämnesomsättning påverkats av din sjukdomshistoria?
Jag har haft anorexi och övertränat i över 20 år. Jag går alltid upp extremt mkt i vikt när jag försöker bli frisk och fri och det är där mitt tillfrisknande fallerar. Sist gick jag upp till BMI 30. Påverkades din ämnesomsättning när du påbörjade ditt tillfrisknande?
Tack än en gång för en sund och inspirerande resa du delar på blogg och insta!

Först och främst tack, det är när jag får ord som dessa jag påminns om varför jag gör det jag gör. Varför jag fortsätter prata & skriva om och jobba med det här. För att det faktiskt betyder mycket bara att veta att man inte är ensam, även om det stundvis kan kännas så. Jag är glad om min historia, resa och mina fortfarande högst existerande kamper för att behålla fokus och ta hand om mig själv, kan inspirera till framtidstro.

Jag tror att alla med en ÄS-historik kan känna igen sig i frågan ovan; känna igen sig i oron och ovissheten kring huruvida en viktökning inte skulle sluta, att när man börjar äta och gå upp så skulle kroppen ba go bananas och vikten upp upp upp… Jag kände precis likadant. Hade någon visat mig en bild på kroppen jag har idag, och säga att det är hit du ska, skulle jag förmodligen inte ha något emot det. Men att veta att man ska upp X antal kilon (för min del +26 kg från min sjuka vikt till dagens), är svårare att greppa. För man kan inte föreställa mig det. Varken hur det ser ut eller hur det känns.

När jag tillfrisknade var det blodproverna jag fokuserade på och lät vara ”motivationen”. Jag kunde liksom inte argumentera mot röda siffror som tydligt visade att kroppen inte mådde som den skulle. Dessutom ville jag bort från sjukhuset och de avdelningar jag slussades runt mellan. Jag har skrivit en del av vad som skedde där och felen som begicks, men det finns väldigt mycket mer som jag än idag håller för mig själv. Men saker ärrar en, för resten av livet. En stor sporre för mig att bli frisk var att bli tagen på allvar, få respekt och bli hörd. Någonstans insåg jag att jag behöver mig själv för det, för att orka. Jag behöver en kropp som fungerar, som är frisk och stark. Jag behöver bli min egen bästa vän, för i svåra tider visar det sig tydligt vilka som står kvar när det blåser lite extra.

sommar-08

När jag ”kom ut” från sjukhuset vägde jag ca 12 kilo mer än min lägsta vikt (bilderna ovan togs den sommaren). Då, var jag ofantligt obekväm med de nya kilona. Idag, väger jag ytterligare 16 kilo mer, och är bekväm med samtliga kilon. Point : det handlar inte om vikten. Hade jag fått prata med Fanny den där sommaren -08 när hon klev ut från sjukhuset, friskförklarad, hade jag sagt just precis det. Att nu, är det här utgångsläget. Nu, gör du om och gör rätt. Nu, blir du bästa vän med din kropp. För det tog mig flera år till innan jag kom till den punkten, till punkten där jag började jobba med min kropp istället för emot.

Det bästa rådet jag kan ge, är att distansera sig. Från kroppen som något för ögat att se på. Att gå upp i vikt från sjuklig undervikt handlar ju faktiskt inte alls om kilon, fett eller klädstorlek – det handlar om att din kropp behöver det. Röda siffror på ett papper är tydligt språk. Utebliven mens betyder att kroppen tvingats bortprioritera den funktionen. En funktion som för övrigt är rätt avgörande för människans existens… försök att bara göra. Sen, när vikten är som den ska och blodet säger detsamma – börja om. Jämför dig inte med förut, och kläm och känn inte en massa. Släng ut vågen, strunta i vad alla andra gör, och börja om.

Som lägst hade jag ett BMI på 14. Som högst strax över 30. Idag runt 22-23. (fick googla en kalkylator för detta, då jag överlag inte tycker BMI säger ett skit förutom vikt i förhållande till längd. Dvs inget om muskelmassa, blodvärden, fettprocent och verkligen inget om hälsa. Men för att jämföra mina tre olika ”faser” blir det ju rätt tydlig skillnad i alla fall)

För att svara på det om ämnesomsättning så upplevde jag mig kunna äta väldigt mycket när jag precis ”kom ut”. Jag åt alltid mest av mina vänner och blev lika förvånad varje gång vågen inte visade plus på återbesöken på sjukhuset. Sedan kom hela min krasch med depressionen, självmordsförsöken, osv osv, och det var då jag rusade upp ytterligare 30 kilo. Efter den viktuppgången, samt nedgången för nu ca tre år sedan, så började jag återigen om. Jag har under de senaste åren byggt upp min ämnesomsättning, för att idag äta mer än någonsin.

fannybf

Jag lägger givetvis inte upp denna bild för att trigga eller något i den stilen. Tvärtom har jag tidigare inte ens velat mäta min fettprocent då jag sett det som onödigt. Men för några veckor sedan gjorde vi det för att veta bara ; vad mitt utgångsläge är inför AF, framförallt muskulärt. Såhär kan vi se om vikten jag lägger på mig (för viktökning är planerad) är muskler = om jag tränar rätt och kroppen svarar som den ska. Återigen, det där varför. Jag hade nu ett varför till att mäta, och därför gjorde jag det. Att jag visar resultatet här ovan är för att understryka min poäng, som jag vill betona en extra gång : den här fettprocenten har man inte utan muskler – för då är man sjuk. Jag hade förmodligen en högre fett% när jag var inlagd med ett BMI på 14. Jag har byggt upp min kropp, under flera års tid, genom att successivt öka intaget och parallellt med det även ökat muskelmassan. Och ni kanske tycker det låter helt coco, men jag är fullständigt övertygad om att mitt jobb med det mentala och min inställning till såväl mig själv, som till omvärlden och vad som händer omkring mig, har spelat en stor roll i det hela.

Det jag slutligen vill säga till Sofia och alla er andra som velar i oron att ”tappa greppet”, som ifrågasätter om det är värt att släppa kontrollen, är alltså egentligen bara : börja om. Stryk det gamla och börja om. Ett steg i taget. Försök att inte förutspå alla svängar och gupp och hinder. Försök att leva med att inte veta hur resan kommer se ut i minsta detalj. Fokusera på NU, vad som kan göras NU i rätt riktigt mot det du vill. Steg ett är en frisk vikt, en lugn kropp och ett utgångsläge som ger möjlighet till ett riktigt LIV.

Om det är något DU vill att jag skriver om, eller svarar på, tveka inte att slänga iväg ett mail till fanny@roethlisberger.se (skriv ”läsarfråga” i ämnesraden så hamnar det rätt direkt!)

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

vad jag kommer ägna mig åt under 2015

Publicerad 6 januari, 2015

Nå, vad händer 2015 då? Alla dessa sammanfattningar och tillbakablickar på året som gått – och inte ett ord har jag nämnt om det år vi nu är knappa veckan in i… vad är min plan? Har jag någon plan?! Vad vill jag och hur tänker jag i så fall ta mig dit? Häng med så ska jag berätta lite om mitt 2015!

Jag inte bara hoppas på utan förväntar mig ett fantastiskt 2015. Något annat vore ju bara dumt! Lite av sakerna jag kommer ägna mig åt;

  • Utveckla mitt företag och i det starta fler projekt, i varierande storlek. Jag gillar att jobba långsiktigt och bygga på något som man kan utveckla under tiden, få input och konstruktivt förändra för att förbättra. Lyssna på samarbetspartners, kunder och min egen magkänsla.
  • Fortsätta skapa i köket, både för mig själv, er läsare och kunder. Tänk att idéerna aldrig tar slut! Galet egentligen hur mycket jag gjort genom åren…
  • Ha ett gäng serier här i bloggen, i olika teman. Allt från tips och trix i köket, till basövningar på gymmet. Jag kommer överlag strukturera mer och ha tydliga röda trådar för er att följa, och har ni önskemål är det bara att maila eller kommentera – jag vill veta vad ni tycker och tänker!
  • Hitta sätt att ”knyta ihop” mina hjärteämnen ännu mer. Jag vill under 2015 fokusera mer på att belysa psykisk ohälsa och framför allt öka kunskapen och medvetenheten hos allmänheten. Det är sorgligt hur dålig koll folk har, och det faktum att ett gäng säkerligen suckar och uppgivet skakar på huvudet över dessa rader är bevis nog. Att ha en psykisk funktionsnedsättning eller psykisk sjukdom innebär fortfarande i väldigt stor utsträckning att man blir diskriminerad i vårt samhälle. Vilket är både ironiskt och oroväckande, för det leder enbart till en ännu större klyfta och mindre förståelse om hur det egentligen funkar – och inte funkar. Våra olikheter kan vara styrkor – men inte så länge vi delar upp dem i ”bra” och ”dåliga”. Så ja, jag tänkte fortsätta snacka om det här, så länge det behövs.
  • Tävla i Athletic Fitness. Några av er kanske läst det på instagram, där jag delade med mig av denna nyhet för några veckor sedan. Det var mycket velande hit och dit, och jag var till en början skeptisk till hur jag skulle kunna stå för en tävlingssatsning. Men tillslut bestämde jag mig för att köra, mycket just för att visa ett alternativt sätt att tävla. Jag kommer alltså tävla i AF, där man inte ”bara” bedöms på scen (och jag slipper glitterbikini och klackar, Thank God..) utan även ska prestera i styrka (chins & dips) samt uthållighet (rodd). Jag kommer inte ändra min kost, utan äta precis som jag gjort hittills – alltså utan schema och utan att väga eller mäta maten. Jag kommer inte räkna kalorier och jag kommer inte gå på någon 15-veckors diet inför tävlingen heller. Jag kommer dock träna med schema för att öka min styrka i chins och dips, men det är också det enda som kommer vara ”bestämt” för mig. Halva grejen med det här är att jag vill visa att man kan göra det på olika sätt – jag väljer att göra det på ett sätt som inte skadar kroppen, som inte påverkar mitt psykiska mående negativt, som inte är fixerat eller sjukt. Jag ser fram emot den här resan, det kommer bli både roligt och lärorikt.
  • Resa. 2014 var på tok för mycket Sverige och för lite ”annat”. Jag fnular på idéer som kombinerar jobb och resor, drömmen vore att ha jobb som ”kräver” resande och jobb från annan ort någon vecka då och då. Typ en kaka som bara måste bakas på Jamaica eller något. Förstår inte varför jag inte fått det jobb-erbjudandet ännu. (jag nås på fanny@roethlisberger.se)

fannywsport2

Hur ser ERA planer för 2015 ut? Kommentera jättegärna och dela med er, jag är supernyfiken! Nyårslöften? Mål? Drömmar? Vad snurrar i era huvuden såhär en vecka in i det nya året? Vad vill just DU se mer av här på roethlisberger.se? HIT ME!