Det finns ca tusen skäl till att jag älskar min lilla knäpploppa Nala så oerhört. Jag skrev några rader om det på min Instagram i somras, såhär löd det;

Jag och Nala har som sagt ett fint band. Hon ÄR intensiv, hon är ju terrier herregud. Hon är precis som en amstaff SKA vara, på gott och ”ont”. Rut må vara större (och klumpigare) men hon är en SÅ mycket enklare hund än Nala. Rut gör som man säger. Hon lyssnar. Nala, hon kör sitt eget race. Hon är så jävla genomtrygg. Vilket också är varför jag älskar henne så mycket, hon är så cool. Så mycket personlighet. Jag tänker ofta att jag undrar vad exakt som rör sig där uppe i skallen på henne… jag tror det är mycket. För jag märker att hon är smart. Lite för smart kanske. 

Vi har ett så fint band, Nala och jag. När jag gråter finns det ingen som tröstar bättre än Nala, och när jag är glad finns det ingen bättre att dansa lyckodans med. När jag vill ut på äventyr är Nala bästa sällskapet, och när jag behöver vila är hon bästa värmekudden i knävecket. 

Många missförstår Nala. För hon är intensiv och skarp. Lite som jag, antar jag. Vi reagerar lite snabbt och stort ibland, och ibland blir känslorna för mäktiga att hantera. Men vi är egentligen bara väldigt snälla och kärleksfulla, och vill inget annat än att få ge. Det är så tråkigt att vi blir dömda så fort. 

Men himla tur att vi har varandra, för vi förstår varandra. Jag älskar den här tjejen så det gör ont (självklart gråter jag när jag skriver detta ja)

I det här inlägget tänkte jag dela med mig av några utav alla dessa tusentals skäl till att jag älskar henne så mycket. Några händelser som fått mig att fnittra och känna sådan där bubblande kärlek ända nerifrån magen. För Nala är min soulmate, och jag är så jäkla tacksam att hon valde mig till sin matte. För det var hon som valde; när jag åkte ner till Skåne och kenneln som fött upp henne för att välja en valp visste jag inte ens om jag skulle ha en tik eller hane. Färg spelade heller ingen roll. Jag var fast besluten att låta valpen välja mig. Sekunden jag satte mig ner bland valparna på golvet kröp Nala upp i mitt knä, och där låg hon sedan ända tills jag körde hem igen. Hon hade valt mig och jag kunde inte fått en bättre hund.

När Nala var bara dryga halvåret gick jag och handlade, var borta kanske en halvtimme, och när jag kom hem hörde jag att tvn var på. Konstigt, tänkte jag, hade jag glömt den på? Men det hade jag inte, och när jag klev in i vardagsrummet hittade jag Nala sittande i soffan med fjärrkontrollen mellan tassarna med blicken riktad mot tvn. Hon hade då alltså 1) öppnat dörren in till vardagsrummet 2) tagit fjärrkontrollen och på något sätt lyckats trycka på exakt rätt knappar för att starta tvn, för att slutligen 3) sätta sig och se på tv.

Det var ju väldigt varmt i somras. En dag när vi kom hem från hagen ställde jag mig i köket och donade. Efter ett tag kom ett skall från Nala inne i vardagsrummet, bara ett skall, som för att påkalla min uppmärksamhet. Jag ignorerade det så snart kom ytterligare ett skall. Jag gick då in i vardagsrummet och såg Nala sitta framför fläkten. Nytt skall. Jag slog på fläkten och då la hon sig nöjt ner framför den — och förblev tyst, hon hade fått som hon ville.

Vi var ute på kvällspromenad och jag skulle bara springa in om City Gross snabbt, så J väntade utanför med Nala. Bredvid entrén satt en stor reklamaffisch med en 1:1 människokropp med zebrahuvud (reklam för optiker; ”ze-bra”) och denna reagerade Nala oerhört på. Hon skällde, ryggade tillbaka, hela tiden med blicken fäst på zebra-människan. Det här kanske låter som en liten sak, men för en hund att öht reagera på en BILD är ovanligt. 

Jag hade bakat två sockerkakor i sådana där silikonformar. Medan de svalnade tänkte jag fixa lite jobb vid datorn så jag ställde formarna längst in i hörnet på köksbänken, och runt dem ställde jag hushållspapper och lite andra prylar, med tanken just att Nala inte skulle få för sig att försöka norpa lite sockerkaka. Sedan gick jag till datorn, satt där i tja, en kvart kanske? När jag gick tillbaka till köket passerade jag vardagsrummet där Nala låg lugnt i soffan. Vidare in till köket och jag konstaterade lättat att hushållspapper mm stod kvar precis som jag lämnat det. Men så kikade jag ner i formarna — tomma. Hunden har alltså hoppat upp på diskbänken, och på något vis slukat båda sockerkakorna utan att välta en enda pryl eller göra någon som helst oreda, och allt detta under total tystnad. Jag var lika delar irriterad/fascinerad.

Det var vinter och kallt, och jag hade problem att få igen bakluckan på bilen. Efter några försök tröttnade Nala och hoppade helt enkelt ut. Hon tog fart och drog. Förbi vårt hus, tvärs över föreningens innergård, vidare genom parken som ligger intill, tvärs över gatan (!!! en bil fick tvärnita och jag som låg hack i häl hann få hjärtat i halsgropen) och vidare till husen som ligger mittemot. In på den innergården och fram till en av portarna. Där satte hon sig och lät sig utan problem kopplas. Det var först när jag själv lugnat ner mig som jag insåg att hon satt framför porten där hennes kompis Dino bor. Så hon hade helt enkelt velat hälsa på sin kompis. 

När vi äter tapas sitter Nala alltid tätt intill med förhoppningen att något ska tappas på golvet. Ibland ger jag henne en gurkstav — som hon alltid spottar ut direkt. Sist vi åt tapas lindade jag parmaskinka runt en gurkstav, hårt och jag gjorde till och med en ”knut”. Gav Nala och hon tog (såklart) emot den. Efter fem sekunder eller så spottar hon ut gurkstaven, helt intakt, och har alltså lirkat loss skinkan inne i munnen för att sedan spotta ut gurkan.