Ett väldigt personligt inlägg.

För knappa halvåret sedan skrev jag ett inlägg om hur en nära anhörig till J ifrågasatte min förmåga att bli en god mor. Meningsskiljaktigheterna och ”dispyterna” mellan mig och denna anhöriga har alltid funnits, vi är helt enkelt extremt olika och har vitt skild människosyn. Det är så lätt att säga att en ska strunta i sådant här, låta dumma människor få tycka och tänka vad de vill – och det hade jag kanske haft lättare att göra om jag inte var tvungen att ha personen i fråga i mitt liv, då hen finns i J’s liv. Samt att jag vill inte strunta i att människor beter sig illa. Mot mig eller någon annan. Jag vill inte sticka huvudet i sanden och låtsas som om ingenting. Då blir jag en ”tillåtare”. En sådan som ser på när orätt sker och inte gör någonting åt det. Jag avskyr sådana människor, för de som drabbas är de redan mest utsatta. Men jag lever inte med någon slags illusion om att kunna förändra människan. Det varken vill eller kan jag. Däremot har jag tänkt otroligt mycket på hur mycket jag ska tillåta mig själv utsättas för.

I förra veckan fick jag ett dokument på 11 sidor skickat till mig med en lång lista av ”fel” jag begått. Vad är då dessa fel, kanske ni undrar? Jag har inte kommit på precis alla familjemiddagar. Jag hade fräckheten att åka på min farmors begravning istället för födelsedagskalas, och lämnade då över ansvaret över hundarna till min sambo (ve och fasa!). Jag har öppet och ärligt berättat om mina diagnoser, sjukdomar och svårigheter i olika sociala situationer – och detta pikas och hånas gång på gång i ovan nämnda lista. När jag väl deltar och är med på olika saker anklagas jag istället för att vara falsk; ”så du spelar bara? När du egentligen har ångest”. Det var mycket om hur synd det är om min stackars stackars sambo också, som tvingas leva med mig. Självvalt, givetvis, men ändå. Jag har förstört hans liv.

Självklart blev jag oerhört chockad över att få denna lista. Det var för det första helt absurt att någon alltså under två års tid (!) skrivit på den, och för det andra innehöll den så fruktansvärt många fel och hånfullheter. Precis det som jag känt skavt under två års tid, personlighetsdragen och människosynen jag aldrig varit bekväm att ha och göra med, visade nu sitt fula tryne och denna gång var det riktat rakt mot mig.

Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen. Jag varken vill eller kan förbjuda min partner att ha kontakt med- eller umgås med människor. Men är det så fel av mig att önska att han själv inte ville? Är jag ett kontrollfreak om jag blir ledsen och besviken över insikten att det tydligen är okej att bete sig såhär mot mig, och sedan komma undan med det? Eller bete sig såhär överlag, mot någon. För mig är det inte okej. Jag vet att jag inte kan styra över hur andra människor beter sig – men jag kan styra över vad jag tillåter sker i mitt liv och min närmsta umgängeskrets, vilka och vad jag släpper in. Förutom nu då. Jag känner mig helt maktlös och väldigt väldigt ensam.

Vad syftet med detta inlägg var vet jag inte riktigt. Jag behövde bara skriva av mig. Kanske har någon av er något klokt att säga? Jag skulle behöva det.