Ibland behöver man bara lite ost, frukt och vin, två bästa vänner och en lång natt för att må lite bättre. Önskar er en trevlig lördag!
Monthly Archives
september 2012
Hörrni, en sak slog mig idag som jag tyckte var viktig att jag tog upp här.
Jag är inte alltid glad. Inte alltid positiv och sprudlande. Jag vaknar definitivt inte med ett leende på läpparna och skuttar ur sängen med ett högt COME ON DAY, lets make this awesome!! Ha, ler för mig själv när jag skriver det sista, då mitt morgonhumör inte är att leka med. Jag kräver minst 2 timmar innan man kan kalla mig människa överhuvudtaget. Och några koppar kaffe. Allra helst en redig frukost också.
Att jag kom att tänka på det här, och att jag verkligen ville skriva det på bloggen, var för att jag diskuterade bloggare och förebilder med en vän häromdagen. Blondinbella kom på tal, och absolut, hon verkar supersöt och hon har gjort grymt ifrån sig med alla företag och allt engagemang – all cred till henne för det. Men jag vill typ spy på hennes blogg. För allting är så satans fint, roligt och faaantaastiiiiskt. Livet i det store hela är underbart, hennes karriär, vardag och till och med stressen som halvt äter upp henne älskar hon. Üüüääck jag får ju fan prestationsångest bara jag går in och ser hennes header.
Jag vill umgås med människor som visar intresse, som uppmuntrar men inte drar sig för att ifrågasätta och få mig att tänka om. Människor som stöttar mig i alla val jag gör, men som är måna om att jag gör det jag vill, för att jag vill det. Jag vill också vara en sådan människa för andra; jag vill peppa, motivera och om det behövs ge en rejäl spark i baken. Men jag vill inte måla upp någon fjantig bild som glittrar dygnets alla timmar, jag vill inte säga att allting är guld och att man ska må fantastiskt konstant. För så är det inte. Och herregud om man vänder sig till folk som inte är helt hundra i dagsläget, så finns det en maxgräns för pepp-snacket. I alla fall finns det en gräns för hur mycket som kan tas emot, en väldigt känslig sådan. När jag mår dåligt är det sista jag vill att läsa på blondinbellas blogg (eller någon annans, för den delen) hur vackert allting är. Hur ”man kan, bara man vill!” och så vidare i all sockervaddsrosa oändlighet. Nej, jag vill bara höra att det är okej. Det är okej att må bajs. Så länge man kan skilja på känsla och att vara. Jag kan må bajs, men jag är allt annat än det. Jag är fantastisk, jag är grym och jag kan göra precis allt jag vill. Men ibland mår jag bajs.
För mig, handlar det om igenkänningsfaktor. Åt båda hållen, för om jag ska kunna vara den vän, förebild och medmänniska jag önskar så behöver jag lika starka pelare själv. Och det viktigaste i alla relationer är ärlighet och respekt. Så när jag bloggar, vill jag inte måla upp något som bara stämmer till viss del. För absolut, jag försöker vara positiv och glad hela tiden, klart jag vill vara det! Varje gång jag skriver i den andan här, så menar jag det. Men jag vill inte utesluta andra känslor och dagsformer, för ibland kanske ni uppfattar mig som ”en blondinbella”. Det gör inte mina värderingar och tankar om hur man ska tänka och leva positivt mindre sanna, det gör mig bara till en helt normal människa som inte alltid är på topp.
De senaste dagarna har varit tunga. Jag kan inte sätta fingret på varför eller vad som är fel, förmodligen för att inget egentligen är fel. Jag är mest trött. Det händer mycket omkring mig, plötsligt ser jag nya vägskäl och att välja är läskigt. Jag blir paralyserad och gör mest ingenting. Skiter i alla vägar och sätter mig på vägkanten istället. Fullständigt idiotiskt men jag kan inte hjälpa det. Förmodligen är jag bara rädd, jag vill ju så mycket. På lördag börjar steg två i utbildningen och jag är inte alls där jag önskat med plugget och kunskaperna. Att få träffa de roliga klassisarna, och framför allt Viktoria, är vad som motiverar mig just nu. Efter dessa nio dagar ska jag ägna mig åt att klura ut exakt vad det är jag vill. För just nu, snurrar trettioelvatusen tankar i mitt huvud och jag känner mig rätt vilsen, för att vara ärlig.
Min största övertygelse här i livet är att glass hjälper mot allt. Feber som hjärtesorg, illamående som värk. Allt. Idag ligger jag med svullen och öm hals, feber och värk i ungefär alla kroppsdelar man kan ha värk i. Så att öppna frysen och mötas av detta, är inte det lycka så säg?
På ”mitt” gym står det en våg innanför dörren. Alltså innanför som i att man nästan snubblar över den när man går in. För en majoritet (sorgligt nog) påminner den nog mest om varför man är där – man ska jobba med något man är missnöjd med. Oavsett om det är upp eller ner man vill så är det allt som oftast pga vikten folk kommer till gymmet.
För det första tycker jag det är sjukt sorgligt att man ser träning som något jobbigt och något man gör som ”straff”, eller för att senare ”få” äta/slappa. För det andra kan jag väl känna att de som vill hålla koll på vikten, ja de har nog en våg hemma. Kan för mitt liv inte förstå varför det måste stå en våg innanför dörren på gymmet.
När jag avslutar mina pass, gör jag det oftast med stretch eller lite magövningar ”i hörnet”, där man har full utsikt över ingången och just vågen. Jag kan meddela att man på en microsekund kan avgöra huruvida vågen visade positiva eller negativa besked när folk kliver upp på den, ner igen och sedan går mot de olika träningsdelarna av gymmet. Och oavsett vad den visar undrar jag om det verkligen kan gynna ett kommande pass att veta? Om man ser siffror man vill se, då kanske man kör lugnare (medvetet eller ej, men någonstans sitter det ju att man är på rätt väg och det blir lätt att hjärnan tänker att ”man har marginal..”) – eller om den visar tråkiga siffror, ja hur jävla taggad blir man då? Ursäkta mig, men om man från början har lite tungt med att ens ta sig till gymmet, sedan kliver upp på vågen som står där som en hånfull reminder, och ser att man är ännu lite längre ifrån sina mål, ja jag tror ju att det finns bättre sporrar i alla fall.
Jag väger mig i princip aldrig mer. Jag höll lite koll när jag gick ner (men bara hemma, vägde mig aldrig på gymmet) men jag gjorde det enbart vid tillfällen jag var på bra humör och hade planer. Dvs jag lämnade inte utrymme till hjärnspöken, åt vilket håll vågens siffror än rört sig så ville jag ha en bra dag som skulle gynna mig och mitt mående. Sedan jag nådde min normalvikt har jag vägt mig ännu mer sällan, och sedan jag började bygga upp min kropp igen har jag låtit vågen stå ännu längre in i förrådet. Igår fick jag en kommentar där avsändaren frågade hur mycket jag vägde nu. Av en händelse vägde jag mig för någon dag sedan, vilket var första gången på månader.
Sedan i.. februari, tror jag, har jag gått upp 8-9 kilo. Haha. Fick lite utav en chock när jag ställde mig på vågen faktiskt… i början av sommaren vägde jag kanske 4 kilo mindre än idag. Men jag är inte synbart större. Jag har liksom inte blivit tjockare, faktiskt. Jag har ätit så väldigt mycket mer senaste tiden, tränat hårdare och målet har ju trots allt varit att bygga muskler, få mer definition och att bli starkare. Så jag är väl typ ”kompaktare” nu, ”tightare” eller vad man ska kalla det. Och jag lyfter trots allt ungefär dubbelt så mycket i det mesta jämfört med för ett halvår sedan 😉
Hur som helst. Jag hann bli lite deppig av vad vågen visade, mest för att jag inte visste hur jag borde reagera, jag hade ju ingen ”önskan” när jag klev upp på den. Jag har inte tänkt så mycket på min vikt senaste tiden, utan istället fokuserat på min ökade styrka, musklernas definition, och inte minst mitt ökade välmående. Så att plötsligt se nästan 10 kilo plus gjorde mig nog mest rädd; tänk om jag utan att märka det går upp ytterligare 30 kilo och är tillbaka där jag var för 1,5 år sedan? Det är egentligen inte så konstigt kanske. Men efter både en och två kropps-scaningar i spegeln kan jag lugna mig själv med det faktum att jag faktiskt inte är större, och definitivt inte lösare eller tjockare. Däremot ser jag starkare ut. Inifrån och ut. Så jag struntar högaktligen i vad vågen visar.
Med det sagt undrar jag hur bra gymmets besökare, som fått för sig att träningsresultat mäts bäst just på den där vågen innanför dörren, hanterar siffrorna. Så länge man prompt ställer sig där, träning efter träning, så ger man ju dessa siffror tillåtelse att ha betydelse, att påverka och i värsta fall också att trycka ner. Så himla onödigt, och hade jag fått bestämma hade den där vågen rykt från gymmet direkt.
CHEESECAKE & PAJ Efterrätt och gotte Kost Okategorierat PROTEINBAK Recept
Chocolate-mint-fudge-mini-pies
Publicerad 25 september, 2012Vad säger ni om jag säger choklad…
eller – choklad och mint, för att vara mer exakt…
… eller chokladfudge, kan det kanske locka?
Vad säger ni om jag säger choklad-mint-fudge-mini-paj?
Jag säger mest : ohmy.
Med inspiration från söta Katie gjorde jag idag en sats mini-pajer med krämig, chokladig fudge-fyllning med en fräsch mintsmak, och för att det inte bara skulle smaka mintchoklad utan också se mintchoklad ut så fick de små sötsakerna toppas med en illgrön glasyr (som dock inte smakade mint). En av dem får agera kvällsmål ikväll efter ett grymt benpass som jag strax ska bege mig mot. Inte nog med det, finmiddag har jag planerat till ikväll också. Tisdagar behöver piffas till ibland!
Pajdeg:
- 2 dl mald mandel
- 1 dl havregryn
- 4 msk dadelpuré
- 2 msk socker (eller sötning, jag använde sötin)
- 2 msk mjölk
Chokladfudge:
- 1 paket silkestofu
- 5 tsk kakao
- 1 tsk vaniljpulver
- 2 msk mjölk
- 1/8 tsk salt
- 1/4 tsk pepparmints-arom
- 2 dl hackad choklad (100 g)
- ev. sötning
Börja med pajdegen; Rosta havregryn och mald mandel i torr stekpanna tills de fått fin yta. Låt svalna och rör sedan i resten av ingredienserna. Tryck ut i muffinsformar och ställ åt sidan medan du gör chokladfudgen.
Chokladfudge; Smält chokladen i ett vattenbad, låt svalna en aning och mixa alla ingredienser utom pepparmints-aromet till en slät smet. Smaka sedan av med pepparminten, tillsätt lite i taget tills smeten får önskad smak. Önskas sötare smak tillsätt valfri sötning (jag hade riktigt bitter, mörk choklad så jag ville definitivt tillsätta lite sötma, men som sagt, smaka av och avgör själv 🙂 ). Fördela smeten i de pajdegsbeklädda formarna, och ställ in i kylen. De blir bara godare och godare desto längre de ”står till sig”. Jag toppade med en enkel protein-glasyr som jag vispade ihop av proteinpulver, kvarg, vatten och grön karamell-färg.
Jag vet att mitt receptarkiv här på bloggen består av mestadels gotte och aningens mindre mat-tips. Men, till mitt försvar är i princip alla bakverk så hälsosamma att de inte behöver (eller ens borde) vara undantag utan man kan med gott samvete äta av dem till frukost, lunch och middag – varje dag om så önskas! (I do.)
Den senaste tiden har jag fått frågan vilket bakverk och vilket gotte man bör satsa på, om man är sugen på att testa något men inte vet var man ska börja. Så jag tänkte att ni kunde få se mina favoriter, med tillhörande motivering. Utan inbördes ordning. Here you go!
Mjuk pepparkaka med citron/ingefärsfrosting – åh denna är verkligen fantastisk! Alla som smakat har gett högsta betyg, och till och med choklad-nördar som jag skulle alla dagar i veckan tacka ja till en bit av denna!
Choklad – ett tag gjorde jag en sats choklad om dagen. Det är ju så enkelt, går så snabbt, och blir så himla himla gott! Två ingredienser + smaksättning. Och sistnämnda går att variera i oändlighet! Jag gillar att hacka i nötter (helst macadamia eller pistage) och strö över havssalt. Smält bara kokosolja i vattenbad, tillsätt kakao (och ev sötning) efter smak, och häll i en bakplåtspappersklädd burk, toppa med vad-du-vill, och ställ in i frysen. Efter några minuter har du världens godaste choklad!
Jordnötskakor – de här gyllene småkakorna är så himla goda! Att äta som de är, att toppa frukost yoghurten med, eller bara som en söt avslutning på middagen.
Chokladmoussetårta med honungsrostade pekannötter – okej, att denna tårta är hel-healthy kan knappt jag tro. Men jo! Och är man lat, är smeten så god som den är att man utan att gå miste om något lätt kan slänga ihop bara den och äta som chokladkräm.
Äppelkaka – jepp, denna kaka behövde bara bakas en gång för att direkt ta sig upp på min topplista. Ofta vill jag göra småändringar efter ”första försöket”, men här blev det perfektion direkt. Kladdig, smakrik och såå god!
Gottebollar – nu var det länge sedan jag gjorde min favorit; gottebollar. Mina innehåller alltid choklad, men det är inget måste. Det är just det som är så fint med dessa – man kan ha i precis vad man vill! Hackade nötter, torkad frukt, rispuffar, havregryn, färska bär, kryddor, carob, lakritspulver, kokos… you name it! Min favoritsmaksättning är pistage/havssalt, tätt följt av citron/ingefära. Låt fantasin flöda och släng ihop dina favoriter, rulla i smält choklad och förvara i frysen för att alltid ha något gott att mumsa på 🙂
Det fick bli en vilodag igår i alla fall, kroppen var helt slut. Och lika bra var väl det, för det var full rulle hela dagen ändå; en heldag huvudstaden med musikal och middag, sedan lite fint myshäng med en nyfunnen vän (som för övrigt ska tävla i bodyfitness nästa sommar, så coolt! Skitkul att få följa henne under denna resa och hela vägen in i mååål 😀 ) innan vi rörde oss mot krogen. Som bekant är jag ute extremt sällan, men kände att det vore kul att göra lite dumheter innan det blir ännu mer skola och plugg.
Jag somnade innan huvudet nuddade kudden och sedan jag vaknade vid tio imorse har jag gjort absolut ingenting. Eller jo, jag har ätit ungefär all frukt jag kommit åt och en fin påse naturgodis, som jag (som det planeringsfreak jag är) såg till fanns hemma idag 😉 dagen kommer fortsättningsvis ägnas åt slapp och återhämtning. Mår som jag förtjänar, med huvudvärk och lätt illamående, men det var det faktiskt värt. Är man nykterist 360 dagar av året ska utgångarna vara precis som gårdagens! Önskar er en fin söndag 🙂
Inspiration och pepp Okategoriserade Tankar om ting Vardagsuppdatering
fredagspepp med fruitloops
Publicerad 21 september, 2012
Och med det menar jag det där klyschiga, men ack så fina – var den du är. Inte den du tror att andra vill att du ska vara. Se dig aldrig som ett offer, ingenting i livet ”händer” oss, allting i livet drar vi till oss. Medvetet eller ej.
Vet ni hur mycket strunt jag fått dras med i mitt liv? Det finns alltid de där brun-grå cheerios’en som tycker det hade varit enklare om alla bara var som dem. Jag har slösat så många år på att försöka dämpa mina nyanser och bli en av alla andra. En som lätt smälter in, en som passar överallt.
Det hade varit enklare om jag var som min familj. Det hade varit enklare om jag inte haft sjuka komplex för att misslyckas. Det hade varit enklare om jag nöjt med med mittemellan, lagom och normal. Det hade varit enklare om jag inte haft trettioelvatusen tankar och funderingar brottandes i skallen. Det hade varit enklare om jag inte känt så mycket och önskat folk så löjligt väl hela tiden. Det hade varit så väldigt mycket enklare.
Efter 20 år av försök att vara något jag inte är, stå för saker jag inte tycker är rätt, och fram för allt 20 år av att försöka vara andra tillags, så ger jag upp den kampen. Jag kanske är jävligt knallig i färgen. Jag kanske inte passar in i förpackningen jag kom.
Men jag bär i alla fall upp min färg, och det med en stor dos självsäkerhet. Och vet ni vad jag dras till? Andra färger. Jag är så fruktansvärt trött på cheerios.
Fredagsfrulle med datorn och plugg. Lite nytta ska göras innan jag beger mig mot gymmet för ett lugnt pass. Min rygg är d-ö-d. Jag är dålig på det där med vila, inte för att jag tror att det är bättre att träna ofta (tvärtom) utan helt enkelt för att jag ju tycker det är så himla roligt. Trettonde dagen utan vila idag och imorgon ska jag dit igen, men söndag är redan bestämd vilodag. Måste kanske gå på någon sådan där superhård massage man ångrar att man tog under en timme, men känner sig som en ny människa efter…
Denna dag ser ut att bli himla fin. Gym, ärenden i stan, och så fredags-lax till middag. Önskar er en fin fredag också!
Inspiration och pepp Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering
riktlinjer för att hålla hälsa, och vad som förmodligen dödar mer
Publicerad 20 september, 2012När jag sitter här med dagens första kaffe och pluggar Träningslära, läser jag om en sak jag tänkte redan under skolveckan i Stockholm att jag ville skriva här.
Det finns en princip, FID, inom träning och hälsa som betyder Frekvens, Intensitet, Duration. Det vill säga hur ofta något sker, hur hård den belastningen är (vilket man mäter i MHR, maxpuls alltså) och hur länge aktiviteten utövas.
ACSM (American Collage of Sports Medicine)’s riktlinjer för daglig fysisk aktivitet för hälsa (notera – hälsa. Inte ökad muskelmassa, förbättrad styrka eller viktminskning) är dessa:
- 5-7 gånger i veckan
- 55-69 % av MHR
- 30 minuter (ackumulerat)
- Konditionsträning
Detta betyder alltså att för att hålla hälsan räcker det om man 5 till 7 gånger i veckan, i sammanlagt en halvtimme (det är vad ackumulerat betyder, man kan dela upp de 30 minuterna i 3 x 10), ägnar sig åt exempelvis trädgårdsarbete, går i trappor eller bara går en promenad i ”pratvänlig takt”.
.
Intressant notering här är för övrigt att man i studier sett att redan vid 70 kcal/per dag reduceras risken för en förtidig död, och vid 150 kcal/dag (vilket är de 30 minuterna, give or take) minskade risken ytterligare.
.
Det chockerande här är, för det förvånade mig verkligen, att 75-80 % av Sveriges befolkning (inte USA – Sverige) inte kommer upp i dessa riktlinjer. 75-80 % av Sveriges befolkning skulle alltså kunna minska risken för en förtidig död bara genom att ”offra” 30 minuter om dagen åt någon lätt aktivitet. Det måste inte ens vara träning.
.
Jag har förstått att väldigt många tycker att man inte ”hinner” träna. Nu håller jag självklart inte med om det, det går absolut att både arbeta och ha familj och ändå träna regelbundet. Men om man nu har jobb, familj eller vad-man-nu-skyller-på, så kan jag ärligt talat inte förstå hur man kan undvika att röra sig 30 minuter om dagen? Det är ingenting! Tar alla bilen överallt? Städar ingen hemma längre, har inte folk trädgård? Barn, herrejösses men jag vill minnas att barn leker, springer, hoppar? Skrämmande, är det i alla fall. 75-80 %, det är många många procent.
.
Det jag främst ville få fram här, var att när jag skriver om att träna för hälsa (vilket trots allt är det jag skriver om och vill belysa) så menar jag inte att man måste träna 4 gånger i veckan. Man måste inte styrketräna och man måste inte ha planerade pass. Inte för att behålla hälsan, sedan finns det ju tusen andra fördelar med att träna regelbundet, men nu pratar vi alltså bara om hälsa. Eftersom jag tror att majoriteten som läser här är väldigt medvetna och försöker både äta bra och träna, så vill jag till er säga – take a chillpill, va. Ni är rätt safe. Vi tillhör en hälsosam minoritet! Ni måste förstå, att börjar ni trots ert leverne med bra fysisk aktivitet och bra mat, noja och stressa upp er över mängden träning ni utövar, hur hårt och hur ofta, så tar det bort så mycket av det ni från början vann på de hälsosamma valen ni gjorde. Personligen är jag helt övertygad om att psykisk ohälsa tar fler liv än övervikt, rökning, cancer och naturkatastrofer gör tillsammans.
.
Så, nu är vi nöjda och glada, stolta och starka 🙂 Ha en fantastisk torsdag!