Jag följer faktiskt inte så många bloggar. Men de jag följer, hyser jag stor respekt för! Det är alla duktiga, sunda, fina och kloka människor som inspirerar. En av dem är Anna, och idag skrev hon om fåfänga.
Den där fåfängan man kanske skulle må bäst utan, och trots dagens alla ideal så matas vi med klyschor om hur skönheten kommer inifrån. Trots att alla verkar vara på väg någonstans, mot ett annat jobb, en annan lägenhet, en ”bättre” kropp – så ska man vara jävligt nöjd där man är annars är man ju så fåfäng! Och är man nöjd, ja då är man självgod.
Först vill jag betona en sak. Det är skillnad på att vara självsäker och att vara självgod. Ok? Härom dagen pratade jag med en vän på gymmet, och hon sa ”jag vill inte låta självgod, men jag är faktiskt NÖJD med min kropp, som den är”. När hon sa det såg jag på henne hur hon väntade på min reaktion, för säkerligen hade många i det läget utbrustit ”men då behöver du ju inte träna!” – för jo, många anser att man ska ha superkonkreta mål överallt. Så även på gymmet. Vill man inte bli smalare bör man ju i alla fall vilja bygga muskler. Eller bli starkare åtminstone, om inte snabbare, rörligare – på något vis måste man vilja förbättras. Varför?! Jag sa bara fan va gött, då kan du ju koncentrera dig på att ha kul när du tränar istället!
Och så var det ytan, den vi hela tiden visar och den vi hela tiden döms efter. För första intryck kommer vi inte ifrån, så är det bara. Medvetet eller ej så får vi ett första intryck och alla vill vi nog ge ett bra sådant. Även om jag inte tränar enbart för att se ut på ett visst sätt, så råkar ”mitt ideal” vara just resultatet av träning – jag tycker helt enkelt muskler är attraktivt. Jag tränar av många skäl, bland annat är det världens bästa antidepressiva (jag har till och med fått order från terapeuten om att träna i någon form varje dag), sedan är ju den sporten jag ägnar mig åt den enda jag tycker är rolig (ingen får mig att springa, sparka boll eller simma. Aldrig) så det är verkligen mitt intresse lika mycket som en annan ägnar sig åt att måla. Och ja, eftersom styrketräning för mig närmare mitt ideal, det jag tycker är vackert, ser sunt och starkt ut (och jag vet vad som ligger bakom muskler; all tid och energi och engagemang) så handlar det till viss del även om yta. Det skulle ju bara bli fjantigt om jag hävdade något annat. Vi är ärliga här, ni vet, om både fint och fult.
Men vad är okej fåfänga och var går gränsen till skadlig fåfänga? Ja, alltså såhär tänker jag. Jag försöker se min kropp som en maskin. Just för att inte blanda in känslor mer än nödvändigt – de finns där ändå. Jag försöker se min kropp som en fantastisk, häftig och cool manick som jag kan bygga ut, göra om och resa med. Uppleva saker med. Ha roligt med. Det är en relation vi har, jag och kroppen, och som i alla relationer handlar det om att ge och ta. Jag ger ordentligt med mat, vila och hjärngymnastik, och tillbaka får jag glädjestunderna på gymmet när kroppen orkar mer och mer, jag får endorfin-rus och jag får flåsa, svettas och pustas. När jag sedan kommer hem och ser mig i spegeln, brukar det kännas rätt bra, jag riktigt kan se hur duktig min lille kropp varit som lyft skrot med mig nere på gymmet! Men jag har också de där stunderna, när jag undrar om de där 12 kilona jag gått upp senaste året verkligen var nödvändiga… jag orkade ju träna innan också?? Och då hade jag synliga muskler, vackra kindben och lätta ben som orkade springa. Fast vänta, får jag påminna mig, den orkade ju faktiskt inte. Den orkade träningspassen, men vikterna fick sänkas för varje vecka istället för att höjas, och utöver den där timmen på gymmet var jag en zombie. Trött, blek och orkeslös. Och vad kom som ett brev på posten? Jo, ett återfall i depressionen.
Tackar vet jag, men jag har alla dagar i veckan en några kilo tyngre kropp med några extraprocent kroppsfett, om det ger mig möjligheterna att må bra inuti. En dag kanske balans kan uppnås med en lägre vikt, men just nu, kan jag inte ha balans där. Just nu, behöver min kropp ha energi nog att faktiskt orka även i huvudet. För jag vill leva, inte bara överleva.
Jag märkte knappt att jag tappade vikt först, det var inte alls med mening och i början kände jag inte av några negativa konsekvenser alls. Men plötsligt en dag vad vikten på tok för låg och jag valde då att sluta gå/springa/cykla och äta mer mer mer. Det var ett val och det är så man gör! Mätt? Though shit, ät mer ändå.. Spring i benen? Det går över..
Bilderna är från förra våren, och ska jag vara ärlig känner jag mig när jag ser dem, i ena sekunden smällfet här med massa kilon mer och i nästa kommer jag ihåg… det var där det tog slut. Energin. Livslusten. Fokus måste vara glädje! Jag var för trött.
Livet är viktigare. Jag vet ju det, men även jag måste påminna mig själv med jämna mellanrum, för det var ju den där fåfängan ja.. alla har vi den och jag tror inte vi blir av med den. Vi måste bara lära oss bli smartare än den. Och det blir man genom att göra motstånd och boosta självförtroendet – jag är en fantastisk människa så jag vill bo i en fantastisk kropp som orkar med all min amazing:ness! Typ. Jobbar på den…
Jag bara kände att det dags för en look-alike igen. En copycat med twist. En makeover av en klassiker, omgjord till healthy version. Så jag tog twix, la till mandel, kanel och pumpa. Tog bort raffinerat socker, mjöl och gjorde den dessutom vegansk för att passa alla. (och så hade jag inga ägg hemma, vilket egentligen var planerat ingå i basen. Glad för det nu, för oj så bra det blev!)
En annan favorit både jag och samtliga provsmakare fått under månaderna jag skapat nya recept, är den här makrillen i en underbar sås med senap, honung och dill… Vi åt den till och med på nyårsafton, så mycket diggar vi denna rätt!
Hur tävlingen gick? Jag vet inte, tror vinnaren utses idag. Vinst är kanske inte så sannolikt med tanke på alla bidrag och smaken är ju som baken (detta är dessutom ett rätt ”simpelt” recept) men ja, jag fick ju äta bidraget så värre förluster har man ju varit med om!