Jag postade ett inlägg på min instagram häromdagen, om det där med vad som gör oss till oss, och hur det inte har något att göra med produktivitet eller prestation. Såhär löd det:
En sak jag är så himla glad över att ha lärt mig är att livskvalité och framför allt livsglädje, sällan (eller kanske rent utav aldrig) mäts i termer av produktivitet. Jag trodde länge att prestation var det viktigaste av allt, och jag upplever fortfarande att det förväntas av mig. Att jag ska prestera. Inte överallt, på alla plan och hela tiden, men åtminstone någonstans. Kanske ännu mer för att jag har diagnoser; ska man inte vara något slags kreativt geni då?! Idéspruta?! Osv. Jag som har så mycket att ge och bidra med, det är min skyldighet!
Jag vill inte bli bedömd eller värderad utifrån vad jag presterar eller producerar. Jag vill bli sedd, uppskattad och älskad för vem jag är. Jag är nämligen mycket mycket mer än vad jag presterar, kreerar eller producerar. Jag är snäll, rätt rolig, smart, omtänksam, påhittig. Och en massa mer saker såklart. Ibland är jag tex kort och gott skitjobbig, när min energinivå inte synkar med omgivningens och jag bara tutar och kör med dålig koll på vad som sker omkring mig, och ofta är jag nog lite för envis, och det händer absolut att jag säger något utan att tänka först. Men poängen är att inget av detta har något med produktivitet eller prestation att göra. Ändå är det dessa saker som gör mig till just mig.
Jag kan emellanåt uppleva att människor som känt mig länge är ”besvikna”. Eller, att de liksom ömmar för mig, tycker synd om mig, att jag inte ”blivit något”, trots kapacitet. Men det intresserar mig inte. Med handen på hjärtat kan jag säga att det enda jag vill är att må bra. Jag vill hitta ett inre lugn och en balans och bara få… vara. Vara jag. Och det borde liksom räcka.
Där jag avslutade min post på instagram tänkte jag fortsätta här.
Ja, det räcker. Att vara jag räcker. Det har jag landat- och känner mig trygg i. Däremot har ett behov av att ”göra något” vuxit i mig det senaste året. Inte att jag vill eller behöver göra karriär, det är jag ärligt talat inte så intresserad- eller attraherad av, men att känna att jag gör något meningsfullt. Dels med min tid men också med allt det där som är jag, som jag skriver om.
Därför är jag pirrig och förväntansfull just nu, då livet fallit sig så att jag sprungit på rätt person, vid precis rätt tid, för att starta något helt nytt. För mig egentligen helt främmande mark, rent yrkesmässigt, men som samtidigt känns så rätt.
Jag vet inte hur det kommer gå, men jag är ganska så väldigt övertygad om att jag skulle ångra mig om jag inte kastade mig ut och gav det ett helhjärtat försök. Och det är det enda jag lovat mig själv, att aldrig sätta mig i position att se tillbaka och tänka ”undra hur det hade blivit OM jag bara hade vågat…”
Det kanske är det som det handlar om. Att jag räcker, och i perioder behövs verkligen inget mer. Då kan man få vila i att bara räcka och vara mer än nog. Och i andra perioder finns en önskan om att få växa och utvecklas, och då är det vad man ska göra. Hoppa, testa, känna på ny mark. Jag tänker att det enda som spelar roll är att man trivs, att man gillar den man är när man gör något, oavsett vad man för tillfället gör. Och jag tror att grundförutsättningen för att just trivas, oavsett vilken period man för tillfället befinner sig i, är att förstå att det som är jag är det enda viktiga. För vad man gör, vad man eventuellt presterar, är så jävla oviktigt.
