Browsing Tag

tankar om ting

healthstories Inspiration och pepp Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Läsvärt x3

Publicerad 23 oktober, 2015

Fredag och jag vill lyfta tre inlägg i arkivet här på roethlisberger.se – tre inlägg som jag tycker är värda att lyftas och som gärna får läsas igen.

Har ni förresten noterat fliken här uppe i bloggmenyn, den som heter Läsvärda inlägg? Där samlar jag helt enkelt inlägg som fått lite extra uppskattning av er, eller som jag själv bara tycker är så pass viktiga att de tåls att läsas igen. Tycker du något inlägg saknas i listan? Låt mig veta!

healthyh

healthstories Press & Event Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Digital Health Days

Publicerad 25 september, 2015

Den här veckan går till historien som en av de snabbast passerande och mest fullspäckade veckorna i mitt liv. Herrejösses. Nu onsdag-torsdag har jag varit på Digital Health Days på Stockholmsmässan i Älvsjö.

dhd1

Digital Healthy Days (DHD) är en internationell konferens inom digital hälsa, som är inriktad på omvandlingen inom hälso- och sjukvård. Det handlar om ökat patientinflytande, nya affärsmöjligheter och helt enkelt hur man använder de fantastiska digitala verktyg vi idag faktiskt har, på ett vettigt sätt även inom vården. Otroligt intressant och lärorikt!

Ända sedan jag lämnade sjukhuset och tvångsvården för alla de där åren sedan, har jag haft en önskan om att en dag kunna vara med och påverka och förbättra allt det där som inte fungerar. Jag har alltid vetat att jag vill göra skillnad på ett eller annat sätt, och att vården inte är vad den borde vara. Nu börjar det klarna hur jag ska kunna göra just det – hur jag ska kunna göra skillnad. Och det känns så himla bra.

Efter dessa dagar har jag givetvis en hel drös anteckningar och tankar som jag vill dela med mig av även här till er. Först ska jag bara läsa igenom allt igen, och försöka sortera alla nya intryck, tankar och funderingar jag har själv.

Vad tycker du om vården, som den är idag? Bemötandet i den? Uppelever du en skillnad i kvalité av vård beroende på varför du söker den, vilket sjukhus du besöker och vilken läkare du träffar? Berätta gärna om dina upplevelser och åsikter här i kommentarsfältet, jag uppskattar all input i ämnet!

dhd2

healthstories Inspiration och pepp Tankar om ting topslide Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Jag vill snacka om det där med gymhyffs

Publicerad 19 september, 2015

För någon vecka sedan var jag på gymmet och körde frivändningar (länk). Det var bara jag + ett gäng på 3 unga grabbar på gymmet, och medan en av dem utförde en övning satt de andra två och väntade vid sidan av. Mitt gym är inte värst stort och det finns i princip bara ett utrymme där man kan köra saker som mark, böj och frivändningar. Jag hade kört flera set så med lite koll på sin omgivning hade också dessa grabbar noterat det här, samt vad det innebär. Men icke. De placerade sin ”vilo-bänk” preciiis så att det blev omöjligt för mig att genomföra min övning.

Först bara vaggade jag omkring lite extra, tänkte att de ser väl snart att jag väntar, och kopplar själva att de faktiskt måste vila någon annanstans. Men nej. Så då försökte jag titta på dem, få ögonkontakt så jag kunde nicka på mina laddade vikter och eftersom jag alltså redan kört X antal vändningar skulle de snabbt gå ur vägen för ”justja hon frivänder ju här”. Men nej. Efter jag vet inte hur lång tid, men alldeles för länge, harklade jag mig högt för att få de två grabbarnas uppmärksamhet. De såg på mig som om de inte ens noterat att det faktiskt var en till människa med dem i rummet, och nej, inte ens då förstod de tydligen vad jag ville. Så, jag insåg att jag behövde vara väldigt tydlig och pedagogisk, använda ord.

”Tja! Vet ni vad jag gör?”

De bara fortsatte stirra på mig utan att säga ett ord så jag fortsatte ”jag frivänder, vet ni vad det betyder?”

Fortfarande ingen reaktion. Jag nickade då först mot stången och sedan mot den ena av grabbarna, och förklarade;

”Det betyder att om inte ni flyttar er kommer ju den här stången, med sina pålassade 50 kilo, flyga upp och landa ungefär precis på ditt huvud. Min plan är att göra denna rörelse upprepade gånger, och även om jag verkligen inte VILL nocka dig så sitter du ju rätt himla dumt just där”.

Några tomma blink och ett par sekunder i tystnad, sedan flyttade de till bänken bredvid och jag kunde fortsätta med min träning. Men sådant där irriterar mig, det är störande. Jag tycker liksom bara att man kan öppna ögonen och ha lite koll på sin omgivning.

gymhyffs

Senare samma vecka lyssnade jag på Robban och Daniel (Fitnesspodden) som i ett nytt poddavsnitt pratar om just vett och etikett på gymmet, som Daniel sedan följde upp med ett blogginlägg på samma tema. Jag inser för övrigt absolut att jag nu misstänkt många gånger nämnt dem, Robban och Daniel alltså, de lär väl själva snart tro att jag har någon liten crush på dem… men alltså de ÄR ju så härliga! Jag gillar liksom människor som både har finurlig och underfundig humor OCH kan backa upp sina åsikter och påståenden med kunskap och fakta.

JAJA. Hur som helst – jag blev inspirerad och ville också snacka vett och etikett på gymmet! Det här tycker jag är gymhyffs:

Ha koll på vad som händer runtomkring dig
Ja, typiskt exempel är ju det jag skrev här ovan från dagen jag skulle frivända men inte kände för att smasha någon medvetslös på kuppen. Det kommer kanske som en överraskande nyhet för en del, men – du är inte ensam på gymmet. Scanna av läget, klampa inte bara framför/bakom/runt en människa utan att först försäkra dig om att denne inte är mitt i något och behöver det lilla utrymmet runt sig.

Städa efter dig
Helt allvarligt.  HELT ALLVARLIGT. Förutom självklarheterna som att man inte låter hantlar ligga på golvet mitt i rummet, eller lämnar 100+ kilo kvar på stången när man är klar med sina böj, så innefattar städ-biten även saker som svettorkning. Jag vill inte inleda mitt bänkpass med att torka främlingars svett (som dessutom kan komma från alla möjliga kroppsdelar), nej jag vill faktiskt inte det. Det tar en halv sekund – torka av bänken/utrustningen du använt när du är klar. Och lyft tillbaka dina hantlar. Gärna ihop så man hittar dem som par sen..

Använd rätt utrustning, och uppta rätt plats, till rätt övning
Den där ställningen/buren (så kallad ”squat rack”) är alltså till för benböj. Jaha du visste det? Visst är det väl märkligt att en del verkar tycka att det är enda tänkbara yta att köra bicepscurl på? Förutom att det ser för jäkla fånigt ut (jo, det gör faktiskt det) så är det sjukt irriterande. Sjukt.

Var trevlig
”Hej” – inte ett så väldigt klurigt ord alltså. Möter du någons blick, hälsa. Ett leende räcker. Alla har vi någon gång varit nya, antingen inom träningen och gymvärlden, eller bara i en ny lokal. Jag bytte nyligen gym själv och fick känna på den där osäkerheten i att inte känna någon. Känna sig lite i vägen vad man än gjorde och hur o-i vägen man än försökte vara. Jag blev löjligt glad när någon sa hej, det räckte liksom för att jag skulle känna mig inkluderad. Välkommen. Inte i vägen.

…men respektera att vissa inte vill prata
Att hälsa, med ord eller ett trevligt leende, är en sak – att konstant prata och rent utav störa någon i ett pass är inte ok. Det här tycker jag man ganska lätt känner av, när någon eventuellt inte är sugen eller har tid att snacka, exempelvis om hörlurarna åker i eller man inte får motfrågor tillbaka. Respektera det bara, och självklart är det helt okej att göra likadant själv! Ibland sätter jag i lurarna utan musik, bara för att markera att jag inte kan eller vill prata. Andra gånger är jag den som hörs mest och inte vill annat än ha trevligt mellan seten. Det är också okej, men det gäller återigen att ha koll på sin omgivning. Känna av läget.

Dela med dig – och kommunicera (aka inse att ingen kan läsa dina tankar)
Som sagt, du är inte ensam på gymmet. KAN du dela med dig av utrustningen utan att det påverkar ditt pass alltför mycket, gör det. Jag försöker ha lite koll på folk omkring mig när jag som nu de senaste veckorna ”tar upp” en stång upp emot 2 timmar varje pass. Verkar någon gå och snegla på stången och liksom vänta på att jag ska bli klar, så frågar jag helt enkelt vad personen i fråga tänkte köra och erbjuder mig att hjälpa till att lassa av/på så att vi kan dela stång. MEN – jag kan inte läsa tankar. Det kan mig veterligen ingen annan gymmare heller, så gå inte runt och var sur i tysthet för att någon har stången/vikten/maskinen du vill ha. Säger du inget kan ingen veta. Kommunicera, dela med dig och faktiskt – jättebra sätt att få nya kompisar!

Avbryt inte folk mitt under ett set
”Har du mycket kvar?” är visserligen en helt befogad fråga men inte mitt i ett set. Jag har då aldrig sett någon köra set länge än några tiotals sekunder, och det är faktiskt en tid man kan vänta. För att sen fråga. Står någon och pressar ut det sista kan en fråga likt den vara fruktansvärt störande och vad som får en att tappa fokus. Det är för övrigt också att avbryta när man lite ”smidigt” ska åla sig runt någon (som står mitt i sitt set) för att nå något. Jag vet inte hur många gånger jag stått och till exempel militärpressat, och någon lustig kotte ska in under mig på sidan för att nå en hantel eller liknande. Alltså på riktigt – ge mig typ fem sekunder så slipper jag bli störd och du riskerar inte att få 40 kilo i huvudet?!

Egentligen, tycker jag att det handlar om sunt förnuft. Det är egentligen precis vad gymhyffs är – sunt jäkla förnuft! Var trevlig, var uppmärksam på människor runtomkring dig, visa respekt och lämna inte till andra att plocka undan och städa efter dig. Ändå verkar en del lämna detta förnuft i omklädningsrummet när de äntrar gymmet, och plötsligt har man hamnat i någon slags hönsgård. Vilket väl inte hade varit en värst big deal om det bara varit just ”allmänt störande”, men faktum är att det kan bli riktigt farligt, för alla inblandade. Det är ofta vikter som kan göra rejäl skada om de flyger galet. Och trevligt vill väl alla ha det? Det borde ligga i alla gymbesökares intresse att gymmet blir en trevlig plats att vistas på. Så jag tycker gott man kan plocka med sig det där sunda förnuftet hela vägen in till vikterna.

healthstories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Publicerad 9 september, 2015

Häromdagen skrev Antonia ett väldigt viktigt inlägg. Ett inlägg om något jag skrivit om så många gånger själv, ett ämne som det nog aldrig kan skrivas för mycket om – stigmat kring psykisk ohälsa.

Precis som Antonia, är jag en av dem som inte bara ”mår lite dåligt då och då”, sådär som ”alla gör”. Jag är en av dem som på något absurt vis faller inom kategorin som i media mest omnämns när dömda kriminellas handlingar förklaras med ord som ”gärningsmannen är psykiskt sjuk” – där placeras tydligen även jag. Jag är psykiskt sjuk. OK. Jag har inte bara en diagnos utan tre. Enligt bilden som målas upp idag, på det vis vi talar om psykisk ohälsa och sjukdom idag, så är jag alltså inte bara lite dum i huvudet och gravt uppmärksamhetssökande, utan jag kopplas direkt samman med en grupp människor som begår grova brott.

Så det är alltså såhär, jag har förutom grov ADHD, även diagnosen bipolär sjukdom typ 2, och efter år av bristande ”vård” och tillhörande händelser, även något som heter PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom). Det här är diagnoser och funktionssätt jag är helt öppen med, något jag bestämde mig för att vara väldigt tidigt. Det gör mig ofantligt ledsen och arg, att jag stundvis, såhär i efterhand, ifrågasätter huruvida jag inte bara skulle hållt käft? Att jag ibland inser att människor faktiskt inte är så informerade och har inte så bra koll ändå. Ibland önskar jag att ingen visste, så att jag inte konstant behövde gå in i situationer med sämre förutsättningar pga fördomar och föreställningar från min omgivning. Men så kommer jag ihåg att jag är ju den jag är och har mina diagnoser oavsett. På gott och ont. Så jag fortsätter att tala högt om det, för ja, det är ju så viktigt.

Jag har annorlunda förutsättningar oavsett. Det spelar ingen roll om folk känner till mina diagnoser och mina funktionsnedsättningar, de finns där oavsett. Det jag vill är ju att olika förutsättningar människor emellan uppskattas och uppmuntras, istället för sorteras och döms bort. Det finns mycket jag inte gör som alla andra, och det är ju precis det som är min styrka. Samtidigt som det är en skavande tumör jag dagligen gråter över, och som jag ägnar många nätter åt att önska mig slippa. För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Mitt stora känsloregister äter upp mig ibland. Jag drunknar i det oändliga hav av kärlek, sorg, längtan och iver som jag dagligen plaskar runt i. För det finns inga livbojar anpassade för någon som mig, för någon vars färgskala inte innehåller grått och mittemellan utan bara klara, skarpa färger och där det alltid är allt eller inget. Visst, livbojar kastas ut ibland, i något fumligt försök att inkludera mig i gemenskapen, men faktum är att så länge förståelsen inte finns där, så länge inte intresset att förstå på riktigt finns där, så hjälper ingen futtig livboj – jag har simmat ifrån er för länge sen.

Ibland vet jag saker utan att veta hur. Lärarna i skolan sa att ”nej nu råkade du bara gissa rätt Fanny, sådär snabbt kan du inte veta svaret”, och jag kunde inte förklara hur jag visste – jag bara visste. Det går snabbt i mitt huvud, ibland för snabbt för mig själv att hänga med. Ärligt talat går det oftast för snabbt för mig själv att hänga med. Jag har väldigt svårt att koppla ihop mina tankar och känslor, för de är många och de är snabba. De är trassliga och de är alla ofantligt starka. Någonstans mitt i nystanet av eufori och ångest och allt däremellan, ja där sitter jag. Där sitter jag och försöker trött hitta ut och göra mig förstådd. Samtidigt som jag älskar den jag är, allt jag har att ge och det som gör mig annorlunda, så önskar jag ibland att jag var bara lite mer som alla andra. Bara ibland, en liten stund, så jag fick chansen att andas ut och ladda om.

Varför skriver jag om det här, nu igen? Ärligt talat, jag vet inte. Kanske för att jag någonstans hoppas att det ska göra skillnad. Kanske för att jag är så ofantligt trött och arg och ledsen och bara inte orkar ha det för mig själv precis hela hela tiden. Kanske för att jag önskar att en dag, ser vi på psykiska sjukdomar och diagnoser på samma sätt som vi ser på cancer och diabetes.

Den dagen det är lika relevant att nämna en dömd mördares diagnostiserade diabetes, som det är att nämna en ev. psykisk diagnos, antar jag att vi har kommit en bit på vägen. Men så länge de fasansfulla handlingarna vi hör om på nyheterna förklaras med luddiga beskrivningar om ”psykisk sjukdom”, så har vi så-jäkla-lång väg kvar att gå. Förstår ni?

Jag har tre diagnoser och ingen av dem syns. Men de känns. De känns och emellanåt äter de upp mig. Jag kan inte rå för att mina tumörer sitter på insidan, och jag gör banne mig allt i min makt för att använda dem väl, se deras enorma fördelar och styrkor. Dagligen, gör jag det. Det enda jag önskar är att mina diagnoser inte konstant blev förminskade eller dragna över en enda stor ”potentiell-kriminell-kam”. Jag är fortfarande människan Fanny, liksom. Jag är inte mina diagnoser, men jag har dem. På gott och ont.

Inspiration och pepp Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Den där hälsan, den där hetsen, och allt det där emellan (+ länklista till läsvärda ord från förr)

Publicerad 14 juni, 2015

Hälsohets. Ett ämne som varit minst sagt debatterat senaste året/åren. Vad är det och varför finns det? Kan man vara för hälsosam, och är det i så fall att vara ohälsosam? Var går gränsen, finns det någon gräns?

Som alla gånger jag tänkt på de här frågorna, är den slutsats jag kommer fram till att det finns inte ett svar. Det finns inte en tydligt dragen linje för när man övergår till en hetsigt stävan efter hälsa. Verkligen inte en gräns som gäller oss alla, men faktum är att jag tror inte heller att det finns ett svar som gäller för oss som individer. Ett ”sätt” att alltid leva/agera/handla som alltid är hälsosamt. Ibland är hälsa att svettas och låta hjärtat pumpa lite extra hårt, en annan dag att ligga i soffan med en påse godis. Det betyder inte att den ena eller andra är fel eller ohälsosamt.

Saken är att vi blandar ihop begreppen. Att vara till synes ”vältränad” innebär inte per automatik att man är hälsosam, även om man givetvis kan vara både och. Att bära några kilo mer än ”nödvändigt” behöver inte innebära att man lever ohälsosamt, men självklart kan det vara så. Att skratta hjärtligt och föra sig väl i sociala sammanhang, och att prestera väl i skolan eller på jobbet kan absolut vara för att man mår bra och har god hälsa – men det kan också vara precis tvärtom. Vi blandar fortfarande, trots att vi nog alla egentligen innerst inne vet att hälsa inte syns eller kommer i en färdig stöpt form, ihop begreppen om hur det yttre speglar graden av hälsa inombords.

Men jag höjer samtidigt ett varningens finger när hälsohets viftas bort som trams och hittepå. När näsor rynkas och formuleringar som ”lyxproblem” dyker upp. I slutänden handlar det inte om vad som får någon att må dåligt, och det är ju sällan logiskt eller rimligt, för det handlar om känslor. Man ska inte förminska andras känslor, oavsett hur väl man kan förstå dem. Att håna ett problem man inte själv förstår, tycker jag är farligt. Istället bör man tala om motsatsen; tala om och visa finheten i det en bör sträva efter istället.

Istället för att påpeka felet och orimligheten i det som är depp, belys alla rätt och vinningen i pepp.

healthyh

Ett par inlägg jag skrivit i ämnet hälsa/ohälsa de senaste åren:

Inspiration och pepp Träning Vardagsuppdatering

30 dagar i Juni – en träningsbloggsutmaning

Publicerad 31 maj, 2015

Självklart är jag med i Sofias träningsbloggsutmaning under juni månad. Jag är busig och kapar Sofias beskrivning av det hela rakt av såhär;

”Meningen är att  fördjupa oss i minnen, framtid, pepp, tankar och glädje kring vår träning och kanske också hitta lite nya infallsvinklar eller att göra bloggandet enkelt. 30 ämnen för 30 dagar i juni på bilden nedan! Fritt för alla att haka på på blogg eller på instagram!”

(och lånar man bilden länkar man såklart tillbaka till Sofia. På instagram taggas @uppochhoppa och gemensam # för denna utmaning blir #uppochhoppaijuni)wpid-20150525114918

Så, imorgon börjar vi! Vilka av er har en blogg där ni kommer haka på den här träningsbloggsutmaningen? Jag ser fram emot att peppas av ord om träningsmagi, läsa ärliga berättelser om hur ni hanterar missade mål, fnissa åt pricksäkra inlägg om märkliga träningsformer, ta del av tankar om den där hälsohetsen. Juni månad spår jag blir riktigt bra här i bloggvärlden!