En tredje video. Åter hemma, och lite fräknigare än sist, är jag dagen till ära.
Browsing Category
Frågor och svar
Jag har inte ens kollat igenom detta. Med det sagt får ni ta det för vad det är – det är i alla fall fler svar på era frågor! Bättre sent och sakta än aldrig 🙂
Okej. Jag har alltså gjort en video. Herre jesus. Skäms redan. Jag låter som en snurrig mupp. Och ursäkta mitt virr och mina utsvävningar både hit och dit – jag har allvarliga problem med att hålla mig till ämnet ibland. Så se videon med en nypa salt. Döm mig inte. Och är du inte intresserad, strunta i att kolla alls. Hejhopp!
update: fantastisk stillbild youtube fick till…. tack för den.
Vad undrar du? Ställ din fråga i kommentarsfältet till detta inlägg – och gilla gärna på bloglovin. Frågestunden pågår tills det ”kommit in” en rimlig mängd frågor, sen svarar jag i ett eller flera inlägg – eventuellt med video! 😉
Frågor och svar Resan Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om
att träna som fd ätstörd
Publicerad 3 april, 2013En av de vanligaste fördomarna kring ”oss” fd sjuka är att vi inte kan hitta ett sunt sätt att träna/äta hälsosamt. Eller rättare sagt : vi ska helst inte utföra eller bry oss alls om vare sig träning, mat, hälsa eller -gudbevare- kropp. Vi ska vara robotar gällade saker som dessa, känslokalla och framför allt inte tycka om något av det.
Det är en sådan där sak vi måste prata om. Vissa saker här i världen vet vi. Som att träning och ren mat är bra för oss. Sedan kan man diskutera huruvida annan mat då och då inte dödar oss, vilken träningsmängd som är optimal och vad som egentligen är hälsosamt. För det är ju så ofantligt olika och individuellt, vad som är ”lagom” och vad som passar vem.
Saken är den, att så länge folk talar om för fd sjuka att de är just fd sjuka, kanske sköra och känsliga och riskerar att ”falla tillbaka”, som man så fint säger (ja vad fan förväntar sig folk att fd sjuka ska göra med dessa antydningar och konstateranden egentligen?!), är sannolikheten att det sker större. Upprepas en sak tillräckligt många gånger blir det en sanning.
Som fd sjuk, som faktiskt är rädd att falla tillbaka och inte vill hamna i en ond cirkel där kroppens signaler ignoreras (trött, yr, svag, hungrig etc. men tränar ändå, och liknande) och resultaten uteblir snarare än ger glädje, vill jag ge några råd för att hamna rätt från början (och typ, låt säga, slippa en resa likt min egna med ortorexi, överätning och bulimi):
- även om du är en fd atlet (många som drabbas av ÄS började som lovande atleter) så se dig nu som nybörjare. Hur slussar man in en nybörjare? Jo, försiktigt. Gå inte all in med 6 pass i veckan. Börja försiktigt med något pass i veckan.
- hitta en träningsform som först och främst är rolig. Skippa ”det effektivaste” eller det som ”ger mest resultat” (om det inte råkar vara också det roligaste) och leta istället efter något som du ser som ett nöje.
- planera och skriv upp. Var nördigt exakt och skriv ner träningen en vecka framöver, vad och hur och längd. Det ger dig en bra överblick och du kan lätt se om det verkar bli lite för mycket och vet när det är dags att sluta
- skriv också ner efter träningen hur det känns. Både fysiskt och psykiskt. Det kan vara bra att ha anteckningar för att se ev. mönster/avvikelser.
Ser ni hur dessa råd också är vad man skulle säga till vem-som-helst-som-ska-börja-träna? Gå inte ut för hårt, planera, ha roligt… och varför är det så? Jo för att en fd ätstörd är inte längre sjuk och oförmögen att vara precis som vem-som-helst. Inte heller när det gäller träning och mat. Vi måste sluta sortera in människor i fack ; ”sjuk”, ”frisk”, ”fd sjuk med riiisk att bli det igen”… Det är viktigt. För som sagt, om folk runt omkring konstant ifrågasätter och nojjar – tillslut blir det en sanning.
Återigen är det snarare omgivningen som gör fel, inte individen som försöker komma tillbaka och bara ta hand om sig själv – för det är att ta hand om sig själv, sin kropp och själ att träna, även för en fd ätstörd. Men om det blir tabu för fd ätstörda att vilja träna, både för att det är roligt och hälsosamt, då blir det lätt att ”man” (den fd sjuke) mörkar det hela, och då lever man farligt igen. Då kan smussel, hemlighetsmakeri och lögner bli vardag – och då har vi eventuellt satt igång en ny ätstörning igen. Så sluta sortera in människor i olika fack, för även om man haft en ätstörning så har man väl samma rätt att vilja vara hälsosam och må bra i sin kropp och knopp som precis alla andra?
En av de bästa, roligaste och mest spännande sakerna med att resa är maten. Smakupplevelser som ger inspiration och idéer, uppläggningar som frestar ögat och så det där fina med att bara få slå sig ner, peka i menyn och bli serverad. Lyx.
Men det verkar vara ett problem och orosmoln för många, det där med ätande under semestern. Återigen, ser man sin träning och sina matvanor som en livsstil, inte bara något man ”gör en period” – då blir det inte ett problem att få ihop allt även under ledig tid med annorlunda förutsättningar. Det handlar om sunt förnuft, och insikten att världen inte går under för en ”dålig” måltid.
När det gäller ätande och mat, så är det faktiskt rätt enkelt att göra bra val. För det är val det handlar om, att fatta medvetna beslut. Det är alltid okej att göra undantag, så länge man väljer att göra dem. Annars är det lätt att man får skuldkänslor, tycker man ätit fel eller för mycket. Man ska aldrig må dåligt över hur/vad man ätit, det är regel nummer ett.
Vill man däremot inte släppa på spärrarna helt, utan komma hem i ungefär samma form och skick som när man åkte hemifrån, kan det vara klokt att göra medvetna val åt båda håll under semestern. Unna sig men inte tappa greppet. Njuta men inse att det kan man göra också av de hälsosammare alternativen. Nedan punktar jag upp några enkla saker man kan tänka på när man är på semester och inte själv kan laga maten eller välja dess exakta innehåll.
Ju kortare väg till tallriken – desto bättre mat
Det första man bör tänka på, om man vill ha så bra ”koll” som möjligt på vad man får i sig, är att veta vad man faktiskt stoppar i munnen. Easy is key. I Thailand åt vi ibland lunch på stranden, och då blev det fisk. Kort och gott bara fisk, kan man säga. En himla söt tjej (alltid samma) som grillade firren på plats, gav oss ett salladsblad och lite gurka i botten och till det hela lite sötsur sås. That’s it. Ibland slog vi på stort med extra räkor också.
Om det var gott? Bland det godaste vi åt under hela semestern! Så vi åt det många gånger 😉
Ät din energi – drick den inte
Ett annat väldigt enkelt sätt att inte ”råka” få i sig mer än man kanske vill, är att inte dricka annat än det vi behöver, dvs vatten. Juice på frukostbuffen, läsk vid poolen, en latte till eftermiddagsfikan och någon färgglad drink innan middagen och du har fått i dig motsvarande en rejäl middag (ärligt talat flera gånger om..) – i tom energi, inte näring. Jag dricker vatten, någon svart kaffe (varm eller kall) och coca cola zero/pepsi max under semester, dvs precis vad jag dricker hemma.
Haha. Jag lovar att jag inte posar här, jag var snarare rätt ovetandes om att denna bild togs alls. Men det var den enda bilden med vatten i bild, så den fick vara med här ändå!
Var inte rädd för att vara kräsen på restaurang, du betalar för att äta det DU vill
Det här är något jag själv har svårt för. Jag vill inte vara otrevlig, jag hatar att ”klaga” och jag känner mig elak om jag har synpunkter eller invändningar. Men faktum är, att när man går ut och äter på restaurang, när man beställer något specifikt och man betalar för att få just det också – då har man faktiskt rätt att kommentera om något är fel. Beställde du såsen vid sidan av? Då ska den inte ligga på tallriken! Bad du om extra grönsaker istället för potatisgratäng (och de sa att det gick bra)? Då ska du inte skämmas för att protestera om du ändå får in standard-portionen med tillhörande gratäng! Du betalar för att få det du vill. Det händer att det blir missförstånd, i Thailand är det kanske snarare regel än undantag och det får man ta. Jag beställde till exempel alltid min iskaffe utan socker, ändå serverades jag ofta en gräddig sötsliskig bomb. Just i Thailand handlar det om en tia extra så där är det inte värre än att man påtalar ”felet” och ber om en ny. I de flesta fall bjuder huset på en ny, annars är det som sagt inte många slantar till man förlorar. Får man in en helt annan rätt en den man beställde (yes, det hände mig denna semester) är det inte mer än rätt att klaga (eller så gör man som jag : man pillar ut det ätbara, ser butter ut och är sedan vrålhungrig efter en timme igen. Not so good). Nöj dig inte förrän du får vad du bad om – och faktiskt betalar för.
Iskaffe var något som jag med glädje sörplade i mig varje dag denna semester. Blev det rätt, fick jag rätt och slätt en kall, stor espresso med mycket is. Gick det galet kunde jag få en söt, chokladtoppad och gräddig latte. Gudagod, no doubt, men inte riktigt vad jag beställde 😉
Beställ in två rätter
Kanske inget jag skulle göra under en weekend i Oslo, direkt (där skulle jag förmodligen äta varannan dag i bästa fall, med deras priser). Men i Thailand, där en finmiddag för två med tillhörande dryck, för- och huvudrätt, går på under 200 kronor, går det desto bättre. Det var ofta jag tog in en ”protein-rätt” plus en vegetarisk rätt som jag åt som ”sallad” till. Gott, mättande och mycket mer ”lagom” mängd mat än en ensam portion, enligt mig 😉
Sist men inte minst : se till att njuta
Det viktigaste med mat (utöver ”detaljen” att den givetvis ska ge oss ork, energi och näring) är att den ska vara god. Jag varken rekommenderar någon att välja eller väljer själv saker för att de är ”nyttiga”, utan allt jag äter ska vara gott. Att det går att äta både gott och hälsosamt är ju inte något jag tvivlar på här hemma, så varför skulle det vara annorlunda på semester? Om jag sedan känner för något inte lika healthy, ja då gör jag ett medvetet val och äter det. Jag äter – och jag njuter. Men inte för att det är ”syndigt”, utan för att det är gott. Jag njuter nämligen precis lika mycket av en stor fisk toppad med färska kryddor och grönsaker, som jag gör när jag gör avsteg.
Jag förväntade mig som sagt inte någon större förändring när det kommer till min fysik under dessa dryga två veckor borta. Jag visste att träningen skulle bli av, att mat skulle finnas i mängder och att jag skulle vilja prova typ allt. Lite nojjig var jag, det ska jag inte förneka, skulle jag få ”börja om” lite när jag kom hem igen? Skulle muskelstyrkan visa minus och vågen plus? Till min förvåning, känner jag mig stark och pigg – och vågen visar 3 kilo mindre än när vi reste. Och jag åt bara god mat, hela semestern. För annat vore dumheter.
Frågor och svar Inspiration och pepp Kost Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering
HJÄLP – vad vill ni ska finnas med i min bok?!
Publicerad 26 november, 2012Här sitter jag och skulle behöva er hjälp!
Det är som såhär, att jag sitter med ungefär femtioelvatusen recept med tillhörande bilder framför mig, och försöker hitta något slags system. Någon slags röd tråd (förutom att allt är kalasgott och hel-healthy, då).
Jag försöker bestämma mig, om det ska vara plain and simple ”kokbok”, med enbart recept och bilder. Eller om det ska vara lite mer Fanny. På ett sätt vill jag låta maten och bakverken stå i fokus, såklart, men samtidigt vill jag berätta, förklara varför jag valt att laga denna typ av mat, varför jag slänger ner halva grönsakslandet i kakan och hur jag skiljer på kolhydrat och kolhydrat, fett och fett, och socker och socker. Jag vill poängtera hur man parallellt med fysisk träning också bör lägga både tid och energi på att förstå vikten av den psykiska hälsan. Jag vill understryka att ingen människa, oavsett muskelstyrka eller lungkapacitet, mår bra om inte huvudet också hänger med – jag vill helt enkelt tjata lite till om den där balansen.
Men jag blir inte klokare. Kan inte bestämma mig. Så istället vänder jag mig till er (för jag hoppas varenda en av er vill -och kommer- köpa min bok!?) och frågar : vad önskar ni? Vad tycker ni är viktigt kommer med? Vad vill ni läsa om? Vad får jag absolut inte utesluta, och vad är mindre relevant eller kanske rentutav onödigt?
BOMBA MIG MED KOMMENTARER, GILLA PÅ BLOGLOVIN OCH GE MIG MASSA MASSA RESPONS HÄR NU !!!! Tack tack och åter tack!
Frågor och svar Inspiration och pepp Kost Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering
ett gäng (viktiga) lördagsord
Publicerad 3 november, 2012Det är tråkigt att behöva starta helgen med ett inlägg likt detta. Och jo, det känns faktiskt som om jag behöver skriva det, för jag vill (ännu en gång, kan tyckas) försöka förklara och klargöra en del grejer.
Jag fick denna kommentar, av en tjej som kommenterat förr, i ungefär samma ton:
”Förstår mig fortfaranade inte på dig. VARFÖR skriver du ut antal pass på antal dagar? Skulle du själv rekommendera någon att träna MER än två ggr per dag? Varför får jag känslan att du ständigt vill glorifiera ditt (osunda) sätt att leva? Varför får jag känslan av att du egentligen lider av ortorexi, även fast du inte vill erkänna det?
Du sjunker mer och mer i mina ögon.”
Såhär är det. Antal pass man tränar dag/vecka är rätt irrelevant, det som spelar roll är vad och hur man tränar, vad och hur man äter, och framför allt hur man lever resten av tiden då man inte tränar. När jag ”tränar” två gånger om dagen (vilket inte händer ofta, btw) så blir det 5 km på bandet, och sedan senare under dagen ett styrkepass på ungefär en timme. Jag skulle lika gärna kunna värma upp med en halvtimmes kondition och sedan köra styrkepasset, för att då ha tränat ett pass men gjort precis samma sak. Men som det ser ut idag har jag möjlighet att dela upp passen och vila (och äta) emellan, vilket jag föredrar. Jag svarade ungefär detta, och la till att jag skippade gårdagens kvällspass för att istället åka på utflykt med tillhörande max-mål som middag. Då fick jag ytterligare en kommentar:
”Jättebra verkligen men HUR kommer det sig att du ALDRIG skriver när du äter sådan typ av kost? Varför lyfter du ALLTID fram dina jävla protein-shakes och mat osv?
Kan för övrigt berätta att jag läser psykologprogrammet (1 termin kvar). Vid sidan av jobbar jag som PT.”
Och ungefär här spricker min det-är-okej-du-känner-inte-mig-attityd jag försöker hålla gentemot människor som uttalar sig om diverse grejer de inte vet ETT SKIT om. Jag har absolut inga problem med att skriva att jag åt ett maxmål igår, men om det inte faller sig naturligt att skriva om det, ja då gör jag det inte heller. När jag skriver om mat här, så ger jag er bilder och recept – för det är vad denna blogg handlar om. Ska jag då, en kväll som igår, mobilblogga en bild på ett maxmål och ge er innehålls-förteckningen? Jag kan inte se problemet eller vad jag gör så fel, ursäkta mig. Kan inte tycka att jag skriver vidare mycket om protein-shakes heller, för den delen (varför nu det vore så fel?). att jag ”lyfter fram” min mat, däremot, är ju givetvis för att jag gillar att laga den, äta den och dela med mig av den. Återigen – det är liksom vad denna blogg handlar om.
Jag blir uppriktigt sagt flyförbannad när jag får kommentarer likt dessa. För jag tar åt mig, känner mig otillräcklig som uppenbarligen inte fått fram min tanke, tro och starka övertygelse om vad hälsa är. För mig är hälsa balans och det tycker jag att jag skrivit om så många gånger (men det tål att upprepas, viktiga grejer!). Att en människa som uppenbarligen kan välja ut delar från min blogg, väldigt selektivt, och vända dem mot mig trots allt jag faktiskt står för, skriver om och delar med mig av, ska bli psykolog (?) och redan är personlig tränare, gör mig livrädd. Kan inte tänka mig en värre kombo än dömande med en förmåga att vända och vrida saker som uttrycks, och att besitta dessa egenskaper, och då välja dessa yrken – jag blir verkligen skraj.
Summa sumarum : jag vet att jag kanske bjuder in till slag i magen då jag är så ärlig och öppen. Jag har berättat om mitt förflutna, och tydligen har andra svårare att släppa det än vad jag själv har. Jag skriver rätt uteslutande om det där jag kallar balans, kombinerat med mina recept, så visst lämnar jag luckor att fylla för läsare som vill klaga och hitta fel – för jag skriver inte om de där eftermiddagarna i soffan när jag inte orkar ta tag i något och bara zappar på tv:n, jag skriver inte heller om utekvällarna (mest för att de typ inte inträffar, ha ha..) och jag skriver inte om vilket jävla lösgodis jag väljer (det är för övrigt 95% choklad och 5% surt). Så sure, vill man är det fritt fram att döma, hata och se fel. Men det är ett fruktansvärt tråkigt, fult och elakt sätt att bemöta och behandla människor på, även om jag nu valt att blogga. Och det är då verkligen inte en lämplig attityd att ha om man ska jobba med människor som på ett eller annat sätt mår dåligt. För då handlar det inte alltid om att förstå människors problem och mående, utan främst att respektera det, vara ödmjuk och att inte döma.
Men detta sagt, önskar jag er en fantastisk lördag! 🙂
Frågor och svar Inspiration och pepp Kost Okategoriserade Vardagsuppdatering
en liten guide till att lyckas med det hälsosamma baket
Publicerad 10 oktober, 2012Bakning är inte kemi.
Där skulle majoriteten av bagare och konditorer förmodligen ge mig kicken ja. Men faktiskt, jag är och har alltid varit, kass på det där med mått. Liksom matsked och tesked, same same liksom. ”En sked” blir asbra! Och hittar jag vare sig mat- eller tesked så tar jag den sked jag hittar bara! Samma sak när det gäller mjöl, mjölk och diverse olika ingredienser – jag tar det jag har!
Många av er frågar om man kan byta ut det ena eller andra, om man kan använda vanlig mjölk istället för soyamjölk som jag ofta kör med.. mitt svar på alla dessa frågor är ja, men självklart kan slutresultatet skilja sig aningen i smak, form och konsistens. Använder man bara sunt förnuft, så brukar det bli bra. Som med det mesta i livet, alltså! 🙂
Jag tänkte att en liten guide med alternativ kanske skulle uppskattas, vad man kan använda istället och vilka funktioner vissa livsmedel kan ha.
Mjöl och gryner:
- Det är liksom ingen synd att baka med ”vanligt” vetemjöl, har du för mindre nöt- soja- eller kokosmjöl än vad receptet anger? Låt den sista dl vara det mjöl du har!
- Har du inte mandelmjöl hemma, men en påse nötter? Mal dem till ett eget mjöl, no biggie. En bra mixer kan funka fint, annars en vanlig nötmal.
- Inget mjöl alls hemma? Havregryn går att mixa till en fint mjöl, jag använder det när jag gör olika äppelkaks-bak, müsli eller granola.
- Diverse puffar (ris, havre, quinoa etc) är goda att ha i bars, och kan piffa till de flesta bakverk om man vill ”fylla ut” med något.
Fett:
- smör går ofta att byta ut mot delar äppelmos eller avocado.
- om du har en hårdare typ av kokosolja och smälter den, låt svalna – blandar man den direkt ner i något kallt kan den stelna och bli en enda klump i smeten. Not so tasty.
Mjölk, yoghurt, ägg, tofu:
- silkestofu kan vara svårt att hitta, men går ofta att byta ut mot någon tjockare yoghurt, så som turkisk, grekisk eller kanske kvarg.
- är du vegen eller tål inte ägg, kan man göra så kallade ”flax egg”.
Socker och sötning:
- det finns mängder av naturlig sötning: honung, agave, dadlar… om du inte har tillräckligt med vanligt socker/sötning så i med några mixade dadlar eller en klick honung! Också en väldigt bra grej för småkakor, raw-bars och liknande.
- det finns också mängder av socker-substitut, både bra och mindre bra sådana, men ibland när man bakar vill man ha något som motsvarar vanligt sockers vikt och mått rakt av. Personlig favorit är sötin, sedan gillar jag alla typer av stevia.
- kokossocker må innehålla lite kcal (till skillnad från de flesta sötningar, men fortf mindre än vanligt socker, och har lågt GI) men bidrar med en väldigt god och exotisk smak. Jag älskar kokos-socker! Smakar lite kola, typ.
Frukt och grönt i bak:
- vill du av en eller annan orsak inte använda mjöl? Tänk: vad är mjöligt i konsistensen, och kan på så vis vara en bra ersättning? Kanske någon typ av böna eller ärta?
- frukt är sött! Frys in bananmynt och mixa till glass, riv ner ett äpple i degen om du siktar på en äppelkaks-touch, ha bär och mosad frukt i gottebollar osv osv…
- krämer och mousse:er blir fantastiskt lena och krämiga av en mogen banan eller (min favvo) avocado (mindre aptitlig färg här dock, så passar väl bäst om man har i kakao eller liknande)
Övrigt:
- våga vara nytänkande! Vad är det värsta som kan hända?
- i-n-t-e-r-n-e-t. Hur nytänkande du än är och hur knasiga idéer du än tycker att du har – så har någon förmodligen redan hunnit före. Surfa runt och läs på, så slipper du onödiga överraskningar i köket och har större chanser att lyckas med nya experiment.
Är det något ni vill tillägga eller fråga om så kör på! Jag kan mycket väl ha glömt något, och lägger gärna till punkter i listan 🙂
Före - efter Frågor och svar Resan
svar på frågor om min sjukdomshistoria och vården
Publicerad 2 oktober, 2012Nu ska Ida få svar på sina fråger hon skrev under frågestunden, det var väl på tiden va!? Hehe, men det var alltså massa frågor i en, och jag ville svara ordentligt. Så, här kommer det, och jag har kortat ner frågan lite. Eller, rättare sagt har jag tagit bort det som inte var frågor, både för Ida’s skull (nu när jag gör ett eget inlägg för hennes frågor måste ju inte en del ”privat” stå med, tänkte jag), och för att det hela skulle bli lite mer lättläst. Längst ner står några mycket viktiga meningar, som jag ber er läsa om ni planerar att ha åsikter som detta inlägg 😉
Hej Fanny!
Får börja med att skriva att du är otroligt stark som har lyckats komma så långt och vågar stå på dig och skriva om det som du tror på trots folks ogillande.
Jag undrar nu om du skulle kunna skriva om din tid då du låg inne på BUP- akuten. Vad dina upplevelser och åsikter är om den vård du fick och (iinte fick?) när du var sjukast i din anorexia.
Jag gick i dagvård på ätstörningsenheten, dvs mellan 8-15 vardagar. När jag efter ett år inte var friskare utan vägde ytterligare tio kilo mindre bara flyttade de mig till BUP-akuten (som ligger vägg-i-vägg). Jag visste inte om det när jag åkte in på morgonen. Personalen på akuten håller inte på med ätstörningar, utan det handlade då mest om att jag skulle ”förvaras” någonstans. Varken där eller på ätstöningsenheten ingår samtal, man ska bara äta och gå upp i vikt, sedan ut och vara ”frisk”. Dvs hela systemet suger. Jag fick en plats på ett riktigt anorexicenter som ansåg att jag var i behov av 24/7-vård, min familj kontaktade detta center ”i smyg”. Mina läkare vägrade skicka remiss, trots att de själva inte erbjöd någon vård, utan stängde in mig bland svårt sjuka med en personal som inte kan något om ÄS. Vad jag tycker om ”vården” jag fick? Jag fick ingen. De gjorde mig sjukare, olyckligare och förlängden vägen hit jag är idag något oerhört.
Hur kom det sig att du blev inlagd? Var det pga din ätstörning eller fanns det andra orsaker med?
Min mamma ville inte ha mig hemma. Jag gick inte upp i vikt som alla ville och det var någon form av ”straff”, jag antar att jag skulle motiveras.
Hur såg dagarna ut, vad fick du göra och inte göra?
Frukost, vila, mellis, spela kort, lunch, vila, spela kort, mellis, spela kort, middag, vila, tv eller sällskapsspel, kvällsmål, sova. Repeat. Vila skulle jag göra i sängen en timme efter frukost, lunch och middag. Bara ligga rakt upp och ned. Fantastiskt kul. Ibland såg vi på tv på kvällen, men oftast valde nattpersonalen något tråkigt och ”vi ungdomar” spelade sällskapsspel istället. Det hände absolut ingenting. Jag fick inte gå ut, det fanns inga datorer, under dagarna var det tv-förbud, de flesta tidningar fick jag inte läsa (media-påverkan blabla, fråga mig inte ens..).
Hur var kontakten med psykolog/vårdare/läkare/sjukgymnasten m.m?
Obefintlig. Tills Åsa (dåvarande terapeut på Ätis) i princip tjatade sig till att få prata med mig. Hon tjatade alltså på övrig personal/läkare/översta hönsen, inte mig, jag hade ju bett om samtalsterapi jag vet inte hur länge..
Läkare hade jag flera, de kastade runt mig rätt bra och ett tag visste inte ens personalen på akuten vem jag ”hörde till”. Det var bara förvaring, som sagt.
Jag har förstått från tidigare inlägg att du är väldigt kritisk mot vården du fick när du var inlagd. Vad är orsakerna för detta? Någon speciell händelse/händelser?
Har det framgått i mina ovanstående svar kanske? 🙂
Hur var kontakten med din familj under tiden, fick du ta emot besök eller fick hempermisioner?
Jag fick hempermitioner efter någon månad. Då bara någon timme. Typ hem efter lunchvilan, äta mellis hemma, sedan tillbaka till middagen. Besök fick jag ta emot, men vad fan gör man med kompisarna inne på BUP-akuten? Några vänner kom regelbundet, fina fina vänner! Min familj hälsade sällan på.
Fick du någon specifik hjälp mot din ätstörning. Var det hårda regler med låsta dörrar vid toalettbesök, nätter osv?
Nej, de glömde ofta ge mig mellanmål eller näringsdryck, och jag kunde träna i smyg. Gömma potatisar. Spy upp mackor. Jag tror de kollade oss under natten, men jag sov ju så märkte aldrig något. Under ett tag hade de 24/7 bevakning på mig, dvs jag tvingades ha öppen dörr vid toabesök och dusch. Jag kunde ändå spy utan att de märkte något. De som hade andra problem märkte väl mer av de hårda reglerna. Exempelvis de som skadade sig, alla saxar, knivar, tändare etc var ju inlåst.
Jag läser även Ludmillad blogg, Linneas mamma. Gör du det med? Har läst vad jag tror var din förra blogg att ni låg inne samtidigt. Hur var din relation till henne, har du några specielle minnen av henne som du kommer ihåg extra starkt? Hur tog och fuck du reda på hennes tragiska bortgång? Var du tillfrågad eller tillåten att närvara vid hennes begravning? Läste att du besökte hennes hem och rum. Var det du eller Ludmilla som tog kontakt?
Linnea var den jag kom närmast under min tid på akuten. Hon var väldigt klar i skallen, även om hon mådde dåligt. Duktig och smart, en sådan där tjej man är avundsjuk på för att hon charmar alla och är bra på allt hon gör. Vi brukade spela kubb när det blev vår, och hon försökte förgäves lära mig spela gitarr.. haha. Jag minns mycket med Linnea, vi hade rätt kul ändå.
Jag läser inte Ludmillas blogg regelbundet, men kikar in då och då. Ibland gör det för ont. Ludmilla är en fantastisk människa, som gör något så bra av något så hemskt. Det behövs fler som hon!
Jag var på samma konsert som Linnea kvällen hon tog sitt liv. Morgonen efter ringde en gemensam bekant som gick i Linneas skola, där de berättat om vad som hänt. Jag kunde inte fatta att flickan jag såg dagen innan, som jag kommenterade ”såg så glad ut” var borta. På något sätt (det kanske låter hemskt men) kände jag en lättnad å hennes vägnar. Hon var ju så trött och olycklig. Nu slapp hon i alla fall det..
Jag var hemma hos familjen ett år efter, då jag skrev ett reportage om psykvården och följde upp vad Akademiska Sjukhuset gjort sedan självmordet. Det var ju massa anmälningar och så..
Vad är dina åsikter om psykofarmaka? Antidepressiva, åbgestdämpande, sömntabletter osv. Vilka mediciner har du själv testat, under hur lång tid och hur påverkade de dig?
Jag tror att man kan ha brister, och med hjälp av en medicin må mycket bättre. Själv hade jag för lite av kroppens naturliga sömnhormon, så när jag tillsatte mer av den löste det sig. Så enkelt, och ändå hade de först gett mig massa skit fullproppat av benzo tidigare.. jag har fått så mycket konstigt, minns inte namnet på hälften. Allt från antidepp, ångestdämpande, smärtstillande, sömntabletter osv osv.. jag kan inte uttala mig mer än att jag valde aldrig själv att ta dessa tabletter. Och då funkar det garanterat inte. Huvudet måste vara med, ni vet…
Jag fick en sömntablett som hette Stilnoct, den fick jag en psykos av, möblerade om hela mitt rum (och ställde sedan tillbaka allt) klockan fyra på natten. En annan, ångestdämpande tror jag, gav mig utslag och jag fick åka till akuten då min läkare visst ”glömt” varna om att den medicinen tydligen kunde göra så jag tappade allt hår och hud..
Sover du idag bra, är relativt ångestfri och saknar självskadetendenser?
Ja! Jag sover jättebra, är i princip ångestfri (den ”ångest” jag i viss mån har nu är helt ”annan” och mer ”normal”, if that makes any sense?) och har inte skadat mig på flera år 🙂
När skar du dig sist har du någon gång behövt sy/tejpa/limma sår och hur kom du ur ditt destruktiva beteende?
Det var som sagt flera år sedan, jag minns inte ens när… men nej, lite småtejp men ingen allvarlig lagning.
Jag vill sist men inte minst poäntera att det här var förr. Det känns som ett annat liv för mig idag, jag kan inte för mitt liv förstå rädslan för mat, och sorgen jag upplevde då. Jag är ett levande bevis på att anorexi är en sjukdom man har, inte något man är.