Det var faktiskt inte mina receptbilder som låg i topp vad gäller antal likes och respons på instagram förra året. Det var istället mina personliga inlägg. Jag skriver ju en hel del här i bloggen, men här tenderar det att bli längre texter och formatet på instagram gör det så smidigt att posta kortare texter. För att sammanfatta lite kommer här de mest uppskattade posterna på instagram från förra året, och de rör alla psykisk hälsa/ohälsa. Det gör mig ärligt talat väldigt varm i hjärtat att ni uppskattar den här typen av innehåll, att ni kan känna igen er och kanske kanske att det hjälper en gnutta att jag delar med mig.

Sista bilden är visserligen inte från förra året, utan från igår. Men den har redan fått så mycket fin respons att jag slänger med den här också.

GLÖM EJ: det är okej att inte må okej. Det är okej att prata om, gråta över och skratt åt hur jävligt livet är ibland. Det är okej att känna olika känslor och att inte förstå vad de betyder. Det-är-okej.

En onsdag för drygt tio år sedan satt jag på läkarsamtal, med i rummet var min mamma och en sköterska. Jag minns det så exakt, hur vi hade en intensiv diskussion där jag återigen kände mig förminskad och fördummad. Läkaren tog fram pappret med resultatet från mitt senaste blodprov och nickade menande åt alla röda siffror som visade på kritiska nivåer av olika viktiga blodvärden. ”Fanny kommer aldrig kunna få barn” sa han. Plötsligt och utan förvarning. Alla i rummet tystnade och jag bara stirrade på honom. Vad menade han? Jag höll ju på att gå upp i vikt, och när jag väl nådde en normalvikt skulle mina blodvärden bli normala också och då skulle ju mensen komma tillbaka. Då skulle jag kunna få barn som vem som helst, eller? Han fortsatte prata, jag minns inte det mesta men jag minns att han sa att det gått för lång tid och att värdena var för dåliga. Att jag aldrig någonsin skulle kunna bli mamma.

Åren gick, mina blodvärden blev normala i takt med att min vikt blev det, och min mens kom tillbaka. Jag förträngde det min läkare sagt, och det var inget vi talade om hemma. De få gånger ämnet kom upp sa mina föräldrar att jo visst klart du kan bli gravid, nu när du är frisk! Men i mitt bakhuvud ekade läkarens ord och jag kunde inte låta bli att notera att jag faktiskt aldrig blev gravid, trots att jag aldrig ätit ett p-piller och hade sex. Nu var det inte så att jag varken ville eller försökte bli med barn, men tankarna kom till mig med jämna mellanrum, att dagen jag faktiskt vill få barn kommer jag inte kunna. Det var smärtsamt att tänka på, och kändes så fruktansvärt orättvist. 

Sommaren 2017 blev jag plötsligt väldigt trött. Strax därefter kom illamåendet. Ironiskt nog var det första jag märkte att bara tanken på choklad fick mig att hulka. Choklad, som jag normalt börjar dagen med tillsammans med en kopp kaffe. Nu var det enda jag kunde tänka mig att äta sour cream & onion-kryddade minimajskakor och frukt. Och ICAs grillade kyckling. Min pojkvän sa att vi borde ta ett graviditetstest, något jag genast skrattade åt, jag kan inte bli gravid herregud! Jag är ju bara lite sjuk. Jag ville inte ta ett test, för jag visste att det skulle visa negativt och även om jag inte ville ha barn där och då skulle det göra mig ledsen. Det skulle bli en påminnelse om att jag aldrig skulle få bli mamma. 

Testet visade tydligt positivt. När jag såg det skrek jag bara rakt ut. Sedan började jag skratta och gråta om vartannat. Jag visste inte hur jag skulle hantera den känslostorm som bubblade upp. Vad betyder det här?! Ljög läkaren? Varför i hela fridens namn skulle han ge mig ett sådant definitivt besked om det inte var helt säkert? Och vad fan gör jag nu?! Det som skavde mest var tanken om att det här kanske var min enda chans. Att jag mot alla odds otroligt nog ändå blivit gravid, och om jag inte behåller barnet nu så blir det aldrig något barn. För det kommer inga fler chanser, jag är ju en sån som inte kan bli gravid, egentligen.

Det var inte rätt läge för ett barn, det visste jag. Jag hade ju precis blivit tillsammans med J och mitt liv höll på att ordna upp sig. Jag kunde inte riskera allt med ansvaret för ett barn, inte nu. Så jag bokade tid för en abort och gick igenom den vanliga proceduren med först en tablett på sjukhuset och sedan fler några dygn senare hemma. Det var utan tvekan det mest smärtsamma jag upplevt, men när det väl var gjort mådde jag genast bättre och illamåendet försvann direkt. Jag mådde bra i några dagar, sedan började jag få ont. Extremt ont. Smärtan ökade och inom loppet av några timmar låg jag orörlig i sängen. Mina vänner kom och tog Nala och jag fick åka in till gynakuten, där de kunde konstatera att jag fått en infektion och dessutom behövde göra om hela proceduren med tabletterna igen. Här var jag helt övertygad om att nu är det kört. Hade jag minsta chans att bli gravid så är den borta nu, för nu har något pajat ordentligt. Jag grät i flera dygn efteråt och har fortfarande inte riktigt kommit över det. Jag är så rädd att det var min chans, en chans jag valde att inte ta. 

Alla tankar och känslor kring det här väcktes på nytt nu i höstas när en väldigt nära anhörig till J gjorde det tydligt för honom att han absolut inte borde skaffa barn med mig, pga mina diagnoser. De är ju till viss del ärftliga. Och hur bra mamma kan en ens bli om en har diagnoser? När jag fick höra detta blev jag först oerhört ledsen, sedan arg. För det första är frågan om barn redan väldigt känslig för mig, eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer kunna få några. För det andra, och framför allt, blir jag så förbannad över att det antyds att det vore en dålig idé att få barn när barnet eventuellt kan ”ärva” en NPF-diagnos. Om det visar sig att ett barn har exempelvis adhd finns det väl ingen som är bättre lämpad som förälder än någon som själv har diagnosen? Jag har förståelsen. Insikt och ödmjukhet inför svårigheterna som kommer med diagnosen. 

Eller förtjänar jag inte att vara förälder? Är det en rättighet jag får offra eftersom jag har diagnoser? Skulle det kunna skada mitt barn att jag har funktionsnedsättningar? I min värld är svaret nej. Jag tycker som sagt snarare tvärtom, att jag är bättre rustad än de flesta, utan diagnos, att vara en bra förälder till någon med särskilda behov. Självklart önskar jag inte ett ev framtida barn att behöva gå igenom det jag gått igenom, men jag hade inte föräldrar som visste någonting om NPF när jag växte upp. 

Nämnda anhörig ifrågasatte även min förmåga att vara en bra förälder pga depression. Tänk om den kommer tillbaka, hur ska hon klara ett barn då? Självklart gjorde det ont att höra. Det är inte som att jag inte konstant ifrågasätter mig själv och min förmåga redan. Mitt värde. Är jag värd att vara någons mamma? Jag behöver inte bli ifrågasatt utifrån av någon som ärligt talat har noll koll på vad någon av mina diagnoser egentligen innebär. Hade hon haft koll hade hon vetat att min förmåga att älska sträcker sig långt över det ”normala”. Jag gör ingenting ”lite gran”, jag är all in. Och jag skulle vara en jävligt bra mamma. Med alla mina diagnoser.