Browsing Tag

träning

Tvärtom-pass

Publicerad 28 augusti, 2016

Många av er har önskat fler inlägg om träning, bett om tips på övningar och allmänt frågat hur jag tänker kring det där med hur en kan lägga upp sina träningspass. Jag har testat lite olika, allt från hederlig ”en dag – en muskelgrupp”-upplägg, till RSR (Russian Squat Routine) till DUP (Daily Undulating Periodisation) till något som väl egentligen bäst beskrivs ”ta dagen som den kommer och gå på feeling”-upplägg.

Jag är igång och håller på att bygga, tja vad ska man kalla det… någon slags ”tränings-inspo-bank” (?) att samla inlägg och tips jag postat genom åren. Ungefär som mitt recept-index som numera finns här uppe i menyn, fast helt enkelt med träning och saker som rör träning. Eftersom jag har svårt att göra saker ”litegrann” är det rätt mycket jobb med en väldans massa material att gå igenom, samla ihop och sortera + att jag parallellt skapar nytt innehåll efter de specifika önskemål jag fått från er (tack igen för all input i inlägget där jag frågade er vad ni vill se mer av i bloggen, fortsätt gärna önska!) Medan jag fortsätter pyssla med det ”bakom kulisserna” kan ni kika på det jag skrivit tidigare, exempelvis skrev jag HÄR om några olika upplägg jag följt och vad jag tyckte om dem.

Men idag – idag tänkte jag tipsa om hur jag gör de där dagarna jag verkligen inte vet vad jag vill/orkar/känner för att träna. En del dagar är jag sugen på att göra precis allt och andra dagar… ja andra har jag exakt NOLL idéer. Beror idétorkan på trötthet eller att kroppen är sliten av något skäl brukar jag ta vilodag dessa oinspirerade dagar, men en del gånger är jag pepp på ATT träna, jag vet bara verkligen inte VAD. Eller hur. Det är mer hjärnan som inte pallar fatta beslut – kroppen är redo att arbeta.

Dessa dagar passar det alldeles utmärkt att köra vad jag kallar för ett ”tvärtom-pass”. Det fina med tvärtom-pass är att en inte måste tänka ut ett helt nytt upplägg utan helt enkelt tar ett pass en kört förut, men vänder på det för att köra det i omvänd ordning. Så istället för att inleda med tunga set i en basövning och sedan gå över till isolerade ”småövningar”, så som många lägger upp sina pass, tröttar en först ut med kontakt-nötande för att sist gå på basövningen. Hela poängen blir således att vara rätt himla trött när det är dags för basövningen, och arbetsseten bör därmed köras med en betydligt lättare vikt ”än vanligt”, för att slippa onödig ökad skaderisk.

Igår hade jag en sådan dag när jag satt hemma i min soffa med en godisskål i knät och verkligen inte kunde komma på vad jag skulle träna. Men efter närmare 10 timmars lördagsjobb ville jag verkligen få till något, så tillslut bara gick jag ner till bilen och körde mot gymmet, utan plan men med tanken att ”det får bli vad det blir, och om inte annat mår min kropp alltid bra av lite foam rolling”.

Väl på plats kom jag på mitt gamla tvärtom-pass och valde att börja med bensparkar, som jag supersettade med liggande lårcurl. Många repetitioner, många set och så kort vila som möjligt mellan varven. Tanken var att avsluta med knäböj, men vet ni – den energin fanns inte. Utan jag övade lite på det förbannade handståendet som aldrig vill sig, rullade på foamrollern, och sedan åkte jag hem. Eftersom jag kört i princip uteslutande böj och mark i många många månader nu gjorde det mig gott att bryta av och köra något helt annat såhär.

Hur tränar du när du har dåligt med idéer men vet ATT du vill träna?

Okategorierat Övningar Träning workoutstories

Pushups på balansplatta

Publicerad 26 augusti, 2016

Idag vill jag tipsa er om en av mina absoluta favoriter när det kommer till kroppsviktsövningar, nämligen armhävningar på balansplatta. En rätt utmanande övning som kräver stabilitet och styrka i bålen, koll på skuldror och tack vare balansplattan blir det även ett balans-moment i utförandet.

Ryggraden ska hållas neutral genom hela rörelsen. Gör bara så många du orkar med bra form, den här är jobbig.

Okategorierat workoutstories

Mindre smickrande screenshots en hittar i min telefon

Publicerad 7 augusti, 2016

Filmar ni er träning någonting? Huruvida det är ”nödvändigt” eller fyller någon funktion alls beror givetvis lite på vad en tränar. För ett år sedan filmade jag aldrig. Jag har aldrig gillat att känna mig ”iakttagen” när jag tränar, och att ställa upp en kamera/telefon för att filma mig själv har känts som något som bara skulle dra blickar.

Idag filmar jag någonting nästan varje pass. Det har hjälpt mig otroligt mycket att kunna analysera mitt utförande i olika övningar, och allra bäst är det att kolla på videon direkt efter genomfört set. Då kan jag nämligen genast, redan i nästkommande set, korrigera om jag noterar något galet i videon. Det är oftast små saker, men det är också de små sakerna ihop som blir avgörande i slutänden.

Om en tittar igenom min kamerarulle på telefonen hittar en många screenshots från just träningsvideos. 95% av dem ser ut som bilderna jag tänkte visa er här idag, och jag kallar dem ”fulbilder”. Jag var inte alls medveten om alla de märkliga uttryck, miner och grimaser jag under ett pass levererar… Egentligen är jag osäker på varför jag har börjat ”samla på mig” dessa screenshots, kanske för att de får mig att fnittra lite?

Om du funderar på att testa strongmanträning ska du absolut inte gå på hur kul jag ser ut att ha när jag tränar strongman. För lika plågad som jag ser ut att vara, lika himla roligt är det.

Vissa dagar ställer jag mig själv frågan ”och varför tycker du det här är så kul nu igen, Fanny?” cirka hundra gånger under passet. Men jag ångrar inte ett enda. Vissa dagar ligger helt enkelt charmen i att genomföra något som känns så jäkla icke-genomförbart.

Ibland ser jag rädd ut, ibland (mer ofta än sällan, tydligen) räcker jag ut tungan mitt i lyftet (?!) och ibland, tja ibland ser jag mest bara galen ut…

Ibland, väldigt sällan men ibland, får jag för mig att göra något annorlunda för att ”bryta av”. Ni vet, få lite variation. Det brukar gå ett tag mellan dessa behov-av-variation-infall för varje gång påminns jag om hur o-kul jag tycker högreppade småövningar är och varför jag valt att ägna mig åt det jag annars ägnar mig åt på gymmet. Sedan ser jag filmer från passet och fångar ögonblick likt de här… case closed.

Sist men viktigast av allt: skitdagar kommer. Skitpass kommer. Som jag skrev innan ligger charmen vissa dagar i att genomföra. Trots att det kanske känns skit. Om någon gång är det just de genomförda skitdagarna som stärker på riktigt. Något som alltid gör det lite mindre skit är att bryta av med fint – exempelvis fniss och kramar med finmänniskor en är så ofantligt tacksam över att ha i sitt liv.

Okategorierat Övningar Träning workoutstories

Att lyfta 100 kilo… 100 gånger i rad

Publicerad 21 juni, 2016

Just nu följer jag inget specifikt träningsupplägg, och att ”freestyla” har både sina för- och nackdelar. En av nackdelarna är helt klart de där dagarna jag har noll och ingen inspiration, då kan det vara riktigt svårt att ens veta vart jag ska börja. I söndags hade jag en sådan dag; jag var trött i skallen efter en lång och intensiv dag, jag visste att jag ville träna men inte alls vad.

När jag satt i bilen på väg ut till Wenngarn mindes jag en grej min vän gjorde för två år sedan och som jag redan då tänkte att ”DET vill jag också klara…någon gång”. Då för två år sedan kändes det otroligt avlägset, men i söndags där i bilen bestämde jag mig för att idag var dagen jag skulle testa! Vad jag skulle ge mig på? Jo, jag skulle marklyfta. 100 kg. 100 gånger. Uppdelat i set om tio. Alltså 10×10 på 100kg.

För mig är 100kg strax över 70% av mitt 1RM (71% av vikten jag orkat lyfta EN gång, dvs mitt 1 Rep Max, som är 140kg) och eftersom jag gillar sifferlekar har jag velat avvakta med denna ”utmaning” tills dess att 100kg var en vikt möjlig för mig att lyfta 100 gånger i rad. Nu var det visserligen väldigt länge sedan jag körde högreppare på ens i närheten av 100kg i marken, men jag visste att jag skulle kunna krama ur mig samtliga tio tior om jag bara vilade ordentligt mellan seten. I söndags hade jag inte bråttom och när jag vid 19-tiden klev in på gymmet hade den där slöheten jag upplevt halvtimmen tidigare ersatts av en stor iver och jag var riktigt pepp på att få börja lyfta!

Om jag var lika pepp efter första genomförda tian? Not so much. Men nu hade jag ju börjat. Jag hade sett till att messa några vänner om planen för att förhindra att jag skulle ge upp. Det är ett bra tips förresten! Berätta om dina mål för andra; då blir det svårare att ge upp på vägen. För jag ville verkligen ge upp här, tro mig. Ungefär 100 gånger. Tankar som ”äh om jag kör tior de första seten så kan jag köra femmor de sista, då har jag något att förbättra till nästa gång” dök upp och jag var nära att ge efter flera gånger. Men jag genomförde.

Det tog tid, nästan två timmar. Det var svinigt jobbigt. Tack vare mitt briljanta klädval (shorts..) så gjorde det emellanåt rätt ont också, mot slutet var mina lår rejält röda och lätt upprivna av stången. Grabbarna som tränade under tiden jag var på gymmet måste undrat vad tusan jag höll på med, när jag mellan varje set la mig på golvet och kved och talade högt med mig själv; ”VARFÖR utsätter du dig själv för det här Fanny?!” – men jag genomförde.

Det här var ett typiskt sådant pass där jag mest av allt tränade pannbenet. Jag har absolut ingen ”nytta” av att nu ha lyft 100 kilo 100 gånger under ett och samma pass. Jag gjorde det inte för träningseffekten, och jag gjorde det garanterat inte för nöjets skull. Men såhär är det: att genomföra stärker. För mig var söndagens pass, och just genomförandet av det, väldigt viktigt. Väldigt stärkande.

Om du också har dåligt med fantasi någon dag, testa denna!

räkna ut vad 70% av ditt 1RM är genom att ta den vikt du orkat lyfta 1 gång och multiplicera med 0,7
kör 10×10 på den vikten
vila så länge du känner att du behöver mellan seten (jag vilade länge, upp emot 10 minuter mellan sista seten)

Kör hårt – och berätta gärna för mig om du testar!

Okategorierat Övningar Träning Vardagsuppdatering workoutstories

Hur många klarar du? – en liten söndagsutmaning

Publicerad 19 juni, 2016

Förra veckan tipsade min vän Jennifer mig om en övning – eller ja, det var väl snarare en utmaning hon gav mig. En utmaning som jag väl ska erkänna att jag har dragit mig lite för att försöka mig på, inte minst för att Jennifer redan satt ribban rätt himla högt med sin egen prestation…

När jag i fredags kört klart mina tunga marklyft stannade jag kvar på gymmet och höll Jennifer sällskap, och när jag spenderat en dryg timme med att försöka få till handstående (med tillhörande kraschar och kullerbyttor och brak) och några tafatta enstaka set av diverse olika övningar, så bestämde jag mig för att i alla fall känna på den där övningen. Testa. Jag kunde ju faktiskt skylla ett eventuellt dåligt resultat på att jag precis markat svintungt och dessutom var lätt mörbultad efter handstående/kraschar. Tänkte jag. Det gäller ju att ha en plan.

Övningen/utmaningen lyder:
Häng i 30 sekunder – gör en chin – häng 30 sekunder – gör en chin … osv, i så många ”varv” en orkar (givetvis utan att släppa greppet)

Låter det lätt? Testa och återkom, tack 😉 För mig var det största problemet att 30 sekunder är väldigt lång tid att ”vänta”. Jag hinner bli uttråkad, hinner känna efter, hinner fundera på hur jag ska hålla huvudet, hinner se mig omkring och bli distraherad av småsaker runtomkring… Ja och såklart: nästa gång jag försöker ska jag inte marka några ton och stå på händer (/krascha på huvudet) innan.

Hur många klarar du? Jennifer gjorde 10 stycken… DET ÄR SJUKT, let me tell you!

Okategorierat Träning workoutstories

Strongman-söndag

Publicerad 12 juni, 2016

Idag har jag haft en typiskt jättehärlig söndag! Strax efter lunch plockade jag upp min vän Daniela för att köra mot Märsta, där grabbarna väntat in oss och vi kunde direkt köra igång med det vi sedan ägnade hela eftermiddagen åt – strongmanträning.

Det här var tredje gången jag körde strongman och jag känner mig lika nyförälskad idag som jag gjort efter de tidigare två passen. Det är annorlunda träning, som kräver lite ”annat tänk” än min vardagliga träning. För mig är det nyttigt att träna på att verkligen hitta det fokus och inte minst den närvaro som krävs inför övningarna. Det är så väldigt mycket vikt att hantera och det är helt avgörande hur ”med i skallen” jag lyckas vara.

Idag var jag den perfekta mixen av tokpeppad och glad + skönt lugn (nåja, i Fanny-mått mätt i alla fall) och fick till dagens utmaningar riktigt bra! Jag la upp en video på instagram tidigare ikväll från när jag gick 20 meter farmers walk med 170kg (85kg i vardera hand) och samma sträcka med ett ok lassat med 180kg. Det är det mesta jag testat hittills och det kändes faktiskt oväntat ”lätt”. Men framför allt är det verkligen så-himla-rolig-träning!

När vi var klara med farmers och ok bar vi in grejerna för att spendera sista timmen med lite olika ”valfria aktiviteter”. Det blev lite lätta böj och pressar för mig och Daniela medan grabbarna körde vidare med atlasstenar. Det fanns även någon märklig manick (som ni kan se på bild längre ner här i inlägget) som jag inte riktigt vad det var för något om jag ska vara helt ärlig… jag tror att det var något som killarna som tränar och tävlar i armbrytning lämnat kvar, men tydligen kunde en och annan stöt utdelas så jag höll mig på sunt avstånd från den.

Jag säger som jag sagt de tidigare gånger jag skrivit om strongman; har du möjlighet att testa så gör det! Så fruktansvärt roligt och lite variation i träningen är alltid nyttigt. Om inte annat för huvudet. Med strongman precis som alla andra sporter tycker jag att det är väldigt viktigt att man har respekt för och är ödmjuk mot både sporten i sig och de utövande atleterna, inte minst när det handlar om så stora vikter som här. Så hitta folk som kan sin grej, fråga, lyssna och lär – och ha skitkul!

Inspiration och pepp Okategorierat Övningar Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Super-shorts

Publicerad 2 juni, 2016

Så länge jag kan minnas har jag ogillat att bära shorts. Eller specifikt är det väl tighta shorts jag ogillat. Att träna i tighta shorts har alltid varit ett no-no för mig, ärligt talat har det varit ett så självklart uteslutet alternativ att jag aldrig ens riktigt funderat på det. De senaste dagarna har det onekligen varit rätt jäkla jättevarmt, i alla fall i av den delen av landet där jag bor. Att träna alls har känts som en bedrift, om det inte kunnat bli sena kvällspass när luften blivit lite svalare och huvudet en gnutta klarare.

Så när jag häromdagen bara hade en möjlig lucka för träning relativt tidigt på dagen, stod jag med de där tighta shortsen i min hand och övervägde för första gången någonsin om jag kanske skulle bära dem under ett träningspass. En rimlig fråga är givetvis varför jag inte bara köper ett par icke-tighta shorts, om jag nu ogillar att bära tighta? Svaret på den frågan är att jag trodde att det var precis sådana jag hade. Eller rättare sagt så var de o-tighta när de införskaffades, men eftersom jag aldrig kommit att använda dem har jag heller inte provat dem sedan dess. De visade sig vara betydligt tightare än jag mindes dem. Hoppsan.

Två timmar tog det mig. Två timmar av övertalning och pepp och velande. Två timmar av på- och avklädning av ett par sablans shorts. Två timmar av frustration och irritation över det faktum att jag ens höll på. Herregud vem fan bryr sig, liksom?! Men dryga två timmar senare var jag äntligen på väg till gymmet – i shorts. Ja, shorts och höga strumpor… Strumpor kändes som någon slags kompromiss och jag kände mig en gnutta mindre obekväm med dem. Fortfarande väldigt obekväm, men hanterbart.

Passet för dagen var ett böjpass. Inte heller det mest genomtänkta valet i kombination med korta tighta shorts, I know I know… men jag ville köra böj. Så jag bestämde mig för att fritt val av pass är banne mig det minsta jag ska ha, när jag nu utmanat mig själv att ens dra på de där shortsen. Sådetså. Tilläggas här kan ju då även att jag under detta pass hade högre tempo och intensitet än jag haft under något pass på väldigt väldigt länge… vilket fick mig att för en sekund överväga att framöver enbart köra i kläder som ger mig extra eld i baken. En sekund, sedan återfick jag förnuftet, alternativt obehaget, beroende på hur en ser det.

Fast redan dagen därpå, i tisdags, valde jag faktiskt att bära shorts igen. Då var jag nämligen tvungen att klämma in ett pass mitt på dagen under de allra varmaste timmarna, och eftersom de flesta människor har vett nog att inte besöka ett kvavt gym så dags en solig dag hoppades jag få vara någorlunda ”ifred”. Att jag hade lite bråttom hem för att ta emot min far som jag nu har hos mig på besök från Schweiz, gjorde valet av träning rätt enkelt: marklyft. Jag väljer nästan alltid mark när tiden är knapp eller inspirationen tryter.

Värmen, i kombination med en gnutta tidspress, gjorde att jag ganska direkt bestämde mig för att köra få repetitioner detta pass, och allt eftersom jag ökade vikterna bestämde jag mig för att försöka mig på ett personbästa. När jag nu för en gångs skull inte nött tekniklyft på medeltunga vikter i en halv evighet, utan kunde samla kraft för ett rejält lyft. Sagt och gjort; 140 kilo lassades på stången, jag klav fram i mina korta tighta shorts, glömde helt bort hur obekväm jag var – och drog upp. Plötsligt vill jag ha shorts hela tiden, jag har ju tydligen värsta super-shortsen?!

Övningar Träning workoutstories

#closegripoverheadsquat – en utmaning i dubbel bemärkelse

Publicerad 20 maj, 2016

Förra veckan såg jag en liten utmaning Erik Börjesson postat på sin instagram: Close-grip Overhead Squat. Vid det här laget lär ingen som läser här ha missat att jag gillar OHS (ryckböj) men jag har alltid kört med brett grepp, det där med close grip var alltså en utmaning som tilltalade mig och jag testade redan samma dag.

Det gick över förväntan faktiskt, så när jag klarat det med bara stången la jag på 10 kilo, vilket också gick riktigt bra. Filmbevis postades på instagram (because: finns det inte på insta hände det inte. Typ.) Jag snöar lätt in på grejer likt denna, så nästa dag ville jag testa att lägga på ännu mer vikt, och provade då med 40 kilo. Det gick! Nu ska jag hejda mig lite och kommer nog inte prova med mer vikt förrän jag kan reppa stabilt på 40. Men alltså, vad kul det är att hitta nya varianter som utmanar!

Just close-grip overhead squat är en utmaning inte bara för rörligheten i bröstrygg, fot- och höftled, utan för min del är det kritiska framförallt att ta det lugnt och ha mentalt fokus. Med andra ord skulle man kunna kalla det rena rama mindfulness-träningen 😉

Har du testat? Gör det! Anta utmaningen, och fota/filma gärna för att på instagram tagga Erik’s hashtags #closegripoverheadsquatchallenge #closegripoverheadsquat. Och – tagga gärna mig också! Jag heter @roethlisbergerphoto på instagram.

Före - efter Övningar Träning workoutstories

Att mäta progression

Publicerad 26 april, 2016

För att upprepa det jag skrev på min instagram häromdagen; Progression kan och bör mätas på många olika sätt. När det gäller träning, handlar det inte bara om att ”flytta vikt X från A till B”, inte heller handlar det om antalet kilo lyfta. Om vi enbart mäter våra framsteg i hur mycket extern vikt att vi kan förflytta, är det enda vi i själva verket gör att begränsa våra möjligheter att utvecklas.

Som jag skrivit om tidigare har jag själv den senaste tiden ändrat fokus rätt ordentligt när det kommer till hur jag ”mäter” min utveckling. Det jag idag fokuserar på är främst två saker;

Jag vill vara närvarande genom hela rörelsen och ha kontroll på genomförandet, oavsett vikt. Det är tyvärr ganska vanligt att folk gör en övning, istället för att utföra en rörelse. Skillnaden blir som mest påtaglig dagen då olyckan inträffar, vilket ju är för sent.
Jag är uppmärksam på små ting och detaljer, saker som att ”dagens samtliga repetitioner kändes bra och jag hade kontroll hela vägen igenom mina set”, även om jag kanske redan veckan innan genomförde exakt lika många repetitioner, men känslan bara var bra under hälften av dem.

Med det sagt så jo, självklart gillar jag fortfarande att mäta progression genom att svart på vitt orka lyfta mer än tidigare. Jag säger inte att det inte är ett sätt (ibland mer eller mindre bra) att mäta sin progression – jag säger bara att det finns fler sätt att göra det på.

sommaren -12 // hösten -15 // våren -16

För att ge ett exempel: ovan ser ni tre bilder från när jag knäböjer och det var när jag såg bild 1 jag insåg att jag skulle ”ta tag i” mina böj. Sedan tog det mig ytterligare 3 år innan jag faktiskt gjorde det, MEN när jag väl gjorde det, när jag väl började fokusera på helheten och själva rörelsen med de olika avgörande faktorerna i en korrekt utförd böj, så har progressionen verkligen tagit fart.

Vad gäller kilon lassade på stången har jag skyndat långsamt (började med enbart stången) och det är egentligen först den senaste månaden jag börjat trappa upp mot vikter som faktiskt är lite utmanande, för rörelsen har varit utmanande hela tiden. Därför har jag alltså ”tvingats” ändra fokus från att mäta progression i antal kilon, till att hitta den i andra former.

En av sakerna jag introducerade tidigt i hela det här ”börja om med böjen-projektet” var ryckböj (overhead squat på engelska) och ett tydligt exempel på progression är ju det faktum att vikten jag i höstas hade på ryggen i klassiska back squats idag är den vikt jag håller över huvudet och reppar med i OHS. Hade jag enbart mätt antalet kilon lyfta hade jag med andra ord stått still i progression. Men utöver det faktum att jag själv känner stor skillnad i bålstyrka, stabilitet, kontroll, rörlighet osv osv så vågar jag nog påstå att också progressionen man ser är rätt… påtaglig.

våren -15 || dec -15 || våren -16

SAMLADE TIPS PÅ ÄMNET

Den hemsida jag alltid rekommenderar när det kommer till guider, förklaringar och artiklar är styrkelabbet. Börja förslagsvis med att läsa om hur du lär dig utföra knäböj och fortsätt sedan grotta i allt det informativa och användbara innehåll Daniel genom åren publicerat.

…och på tal om styrkelabbet och knäböj – jag har redan tidigare tipsat om Daniel och Philips podcast (Styrkelabbet Podcast) och för den som vill höra killarna snacka just böj finns både avsnitt nummer 5 som heter ”Hur ska du knäböja för bäst resultat?” och det senaste avsnittet, nummer 16, som heter ”På djupet med knäböj – så fixar du bäst teknik för dig”

Min lilla mini-serie här i bloggen om just knäböj (del 1 – del 2 – del 3 – del 4 – del 5– del 6)

Jag har även skrivit lite om ryckböj/OHS och pistols. På instagram har jag lagt upp en video med de rörlighetsövningar jag gör dagligen, och i vintras när jag mös omkring här hemma iklädd Crafts underställ passade jag också på att visa er två favoriter för rörligheten.

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering workoutstories

Jag hade väl ingen aning om hur oövervinnerlig man känner sig när man just dragit upp en stång lassad med över 130 kilo från marken.

Publicerad 6 april, 2016

Handboll var det bästa jag visste. Jag var 14 år, skulle börja i åttonde klass, och jag hade precis fått beskedet att jag var vidare i sista uttagningen till Upplandslaget. Det hade varit en jobbig vår och sommar och jag minns hur just handbollen och fokuset mot att komma med i upplandslaget, för att sedan efter högstadiet plugga på handbollsgymnasium i Lund, var vad som fick mig att stå ut. Det var min fasta punkt, och framför allt var den min – känslan jag upplevde på handbollsplanen kunde ingen ta ifrån mig.

Tills jag fick träningsförbud. Efter ett enda besök på ätstörningsenheten (då med en vikt cirka 16kg högre än ett och ett halvt år senare i deras så kallade ”vård”) fattade en främling ett beslut utan att för en sekund lyssna på mina ord, ta mig eller mina känslor på allvar, och utan att förstå innebörden i ett träningsförbud för mig. Jag förlorade min plats i Upplandslaget, och distanserade mig då istället helt från handbollen. Under åren som följde klarade jag inte ens av att se mina lagkamrater spela, och visades det handboll på tv bytte jag genast kanal. Det gjorde för ont att se, det var en brännande påminnelse om hur lätt det var för den där främlingen att utan att blinka rycka ifrån mig en så stor del av det som var jag. Människor i min omgivning sa såklart att handbollen finns kvar, du kan börja spela sen igen. Jag testade en gång, jag tror det var 6 år senare, att ta upp handbollen. En träning gick jag på, och det var så fruktansvärt hemskt. Bollen flög inte alls dit jag ville, stegen kändes klumpiga och tafatta. Det där flowet och den där magiska känslan jag byggt hela min framtidstro på var som bortblåst. Handbollen var inte min längre, och det var jobbigt att inse att det jag motiverat mig med under sjukhusvistelsen inte alls var något jag skulle komma tillbaka till.

Idag 4 år senare upplever jag samma känsla, en sådan där känsla ingen kan ta ifrån mig för att den är min bara min. Idag är det inte handboll utan det är styrketräningen och styrkelyft. En helt annan sport, och en kärlek till den som jag verkligen inte hade kunnat föreställa mig då för alla de där åren sedan, inlåst på ett sjukhus mot min vilja där jag dagdrömde om en revansch på handbollsplanen.

Min poäng är, att plötsligt har man nya drömmar. Ny input sår frön man inte visste fanns, och ny inspiration som man antingen letar upp själv eller råkar trilla över, är plötsligt grunden för en ny kärlek. Även om man tidigare fått hjärtat krossat en, två eller flera gånger om. Jag hade väl ingen aning om hur oövervinnerlig man känner sig när man just dragit upp en stång lassad med över 130 kilo från marken. Inte visste väl jag att bicepscurls kunde göra mig lycklig eller att jag skulle bli helt pirrig i magen bara av tanken på slitna, mysiga källargym?!

Det handlar inte om att vara bäst från början, jag är mycket väl medveten om att hade jag bara fortsatt gå på handbollsträningen så hade jag såklart blivit bättre igen. Men feelingen fanns ju inte där längre, det där pirret i magen var borta. Det tog ytterligare något år tills jag fann det igen, det där pirret och känslan av ”min bara min”. Att det skulle vara till tonerna av Eminem, i ett moln av magnesium bland stänger och hantlar nere i ett källargym på Österlen, ja det trodde jag inte. Men så var det.

Older Posts

Newer Posts

träning

SAMLADE TIPS PÅ ÄMNET

Instagram