maj 2012

Den senaste tiden har jag fått flera mail från olika personer jag har helt olika relation till, allt från nära vänner till vagt bekanta till totala främlingar, som alla skriver ungefär samma sak. De ber om tips och hjälp att gå ner i vikt, sluta hetsa/överäta eller allmänt få träningsmotivation.

Jag känner mig rätt delad här, för på ett sätt vill jag ju hjälpa alla, sådan har jag alltid varit. Känner på något vis att det är mitt ansvar och plikt att hjälpa när någon faktiskt öppnar sig och anförtror mig sina problem. Men samtidigt blir jag mörkrädd över vissa saker de skriver, de här fina, kloka och vackra tjejerna. De tränar flera gånger om dagen, de har en siffra i huvudet de bara måste nå annars mår de dåligt, de äter efter de konstigaste regler och gud vet vad allt för knasigt folk håller på med. Här känner jag då istället att ett mailsvar, oregelbunden kontakt över nätet eller telefon då och då inte är tillräcklig, jag är inte tillräcklig här.

Jag har lärt mig den hårda vägen. Så är det, och det får suga eller svida hur mycket det vill nu såhär i ”efterhand” – för så är det, går inte att göra så mycket åt det faktum liksom. Men jag vågar i alla fall påstå att det finns betydligt bättre vägar att ta, med både kortare avstånd och smidigare resväg för att nå målet, än den väg jag tagit mig. Hur mycket jag än lärt mig, hur mycket starkare jag än må ha blivit av det, så nej, den styrkan är inte värd mödan. Därför vill jag så gärna hjälpa, om jag kan, andra att undvika omvägen, smärtan och avgrunderna.

Idag finns det så många olika rätt och fel, det är inte mer än förståeligt att folk ser i kors och inte fattar vad som är höger eller vänster. Inte i ett samhälle där ordet hälsa förlorat sin innebörd, och flitigast används av människor som inte kan skilja på diet och kost, eller förstår att träning faktiskt kan vara ett intresse, en kärlek och en livsstil – inte ett tvång, ett plågsamt måste ”för att bli smal”.

Jag planerar att svara er, allihop. Men jag har mycket just nu, både i livet runt mig och i huvudet, jag får inte riktigt ro att sätta mig och skriva kloka råd just nu. Jag vill säga rätt saker, jag vill ge er bra verktyg och jag vill framför allt få er att slappna av, inte se det som en helvetes-resa mot ett visst ideal ni har gällande er kropp. För träning är det bästa som finns, det tycker alla kroppar egentligen, de är liksom gjorda för att röra på sig och besitta styrka. Och nyttig mat är inte tråkig, svår eller uteslutande på något vis. Är det något jag vill säga såhär spontant, vad gäller kost, så är det att inget är så nyttigt att man kan äta hur mycket som helst (hur många vitaminer det än innehåller), och inget är så onyttigt att man aldrig kan äta det. Är det något jag lärt mig under min resa, så är det att kroppen är grym! Syns inte många spår av varken min övervikt på 90 kilo för ett drygt år sedan, eller de sjuka 42 några år innan det.. insidan har däremot tagit rejält med stryk, vilket är en konsekvens jag får leva med. Ta hand om er kropp, inte för att vara snygg beach-whatever eller passa i någon knasig mall ni har i skallen – utan för att den är stark, häftig och bara så himla himla bra!