Browsing Tag

tankar

Fannys Favvo Frågor och svar Inspiration och pepp Press & Event Recensioner Resan Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

W-sportswear

För mig är det viktigt med ärlighet och öppna kort. Både i ”vanliga livet” och här på bloggen. Med jämna mellanrum får jag frågor gällande samarbeten, spons och om jag verkligen skriver mina egna åsikter eller någonsin får betalt för att skriva vad någon annan vill att jag ska skriva.

Såhär är det – jag skapade den här bloggen för att ha roligt. För att vara kreativ, för att utmana min fantasi gällande spännande och nytänkande recept, för att hålla mig själv motiverad att fortsätta kämpa för livet och lyckan när jag kom ur min depression. Att bloggen växte, att ni läsare fortsatte besöka, att företag tog kontakt och att jag breddade mitt sociala nätverk på så många fantastiska vis är jag idag ofantligt tacksam och glad för. Idag är bloggen en stor del av mitt liv och finns ständigt med i min vardag. Men jag är precis samma Fanny bakom skärmen, och för mig är mina grundvärderingar väldigt väldigt viktiga, och jag har stått fast vid dem sedan dag 1.

Jag har inte ens haft företag förrän i somras, så pengar har jag hittills inte tjänat på bloggen. Jag delar gärna med mig av tips och favoriter till er, men då spelar det ingen roll om jag köpt något på min lokala ICA, fått hem produktprov i brevlådan eller hittat något skoj i en goodiebag på event. Jag vill inte bomba min blogg med recensioner, radda upp lådor med gratisgrejer företag skickar hem för lite exponeringsutrymme. Dels för att jag tycker det är skittråkigt att läsa sådana bloggar själv, samt att jag hellre jobbar långsiktigt med företag, märken och människor vars grundvärderingar och hjärtefrågor ligger i linje med mina. Mina åsikter är inte till salu, men hittar jag nya grejer jag gillar är ju halva glädjen i de upptäckterna att dela dem med er! Oavsett om jag hittat dem själv eller företag hittat hit och kontaktat mig. Poängen och det som är viktigt för mig är att allt som hamnar här på roethlisberger.se vill jag kunna stå för.

I fredags träffade jag grundaren för det nya klädmärket Wallderinska. Jag hittade deras hemsida för några veckor sedan och föll direkt för den stilrena designen. Efter att ha läst på om kläderna, vad som skiljer dem från andra kläder och hur mycket tanke som ligger bakom hela märket valde jag att kontakta Marie, som alltså är grundare. Efter ett gäng mail (något jag också uppskattade; det var lika viktigt för Marie att veta vem jag är och vad jag står för, som för mig att veta vad som gör w-sportswear speciellt) bokade vi in ett möte och efter den timmen var jag om möjligt bara ännu mer övertygad om att det här är kläder jag med glädje och stolthet vill bära.

Så, jag har nu skrivit på avtal som ambassadör för Wallderinska. Eftersom vi är ärliga här ville jag skriva det. Jag får dock inte en krona vare sig för att skriva det här, eller för att bära kläderna. Däremot hoppas jag framöver kunna utveckla vårt samarbete och jag skulle så gärna vilja ge er alla möjlighet att prova dessa kläder. De är nämligen inte bara snygga utan kvalitén ÄR verkligen något utöver det vanliga. Ni kan läsa om dem här, jag känner att jag babblat tillräckligt för detta inlägg nu 😉

w4 wallderinska1

Vid det här laget vet ni väl redan att jag gillar fina detaljer. Pyssel, rosetter, fina förpackningar… love it! Så bara att få kläderna i ett vackert paket med stor rosett gjorde mig ivrig. När jag packat upp dem, slogs jag redan innan de satt på min kropp, av materialet som inte riktigt går att göra rättvisa i varken bild eller ord. Det är bara kvalité. Som sagt, mer info hittar ni på hemsidan jag länkade till ovan.

wallderinska2

wallderinska3

wallderinska4

Inspiration och pepp Kost Tankar om ting topslide Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Chokladens vara eller icke vara när det kommer till hälsa

Jag postade en bild på instagram idag, med choklad. Olika choklad, allt från chokladdoppade superbär till marabou med kolafyllning. Direkt avföljde en hel drös människor. Är inte det märkligt?

Jag äter choklad, varje dag. Jag tränar, inte riktigt varje dag men de flesta. Jag äter även grönsaker, superfood och kött. Ibland blir det vegetarisk middag och ibland fylls timmen på gymmet mest med skratt mellan goda vänner. Det är livet liksom, lite av allt. Olika.

Hälsa, är för mig att fylla livet, vardagen och själen med saker man tycker om. Saker som värmer, ger glädje och iver för framtiden. Hälsa för mig är inte att utesluta. Jag ogillar starkt ordet ”nyttigt”, och likaså ”onyttigt”, för jag tycker liksom inte att de behövs. De fyller ingen funktion. Jag äter inte choklad för att vara hälsosam, jag äter det för att det är gott. Ibland är jag sugen på 70%-ig och ibland de där som egentligen inte ens bör kallas choklad utan typ socker och annat jag inte ens brytt mig om att ta reda på vad det är.

Det är tråkigt tycker jag, att ordet hälsa för många direkt blir någon form av mall att pressa ner sig i. Som ett par osköna jeans som varken är för stora eller små – bara fel passform. Jag vet inte hur det är för er, men jag har lika svårt varje gång att formulera mig när någon frågar på vilket sätt jag äter eller tränar. För jag har inget ”sätt”?! Jag bara äter liksom. Jag bara tränar. Och så rullar det på och ju mer muskler jag bygger desto mer choklad slinker kanske ner. Kanske. Jag vet inte ens – för jag bryr mig inte. Det verkar ju funka rätt bra, det där jag gör. Så jag tänker att jag fortsätter. För både choklad och träning ger mig glädje.

Och glädje är var jag vill fylla mitt liv med, det är vad jag ser som hälsa. Oavsett om det kommer i format : choklad eller format : rörelse. Eller något annat för den delen. Ibland räcker ett fånigt klipp i Facebook-flödet för att jag ska fnittra och uppskatta livet lite extra.

chokladchoklad

Inspiration och pepp Kost mobil Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

extrafint frukostmys

Det är de små sakerna som gör livet som allra finast. De små sakerna man klämmer in lite spontant, utan krav och enbart för att det känns så himla rätt i magen. En sådan sak är att bjuda över en fin vän på frukost, sitta i flera timmar och äta, dricka, prata och skratta. En torsdag. Visst, resten av dagen blir lite stressigare, men den tar man sig lätt an efter lite reload av energi som en bästis-dejt ger.

Jag och min vän Ditte har sagt att vi banne mig ska få till en frukost i veckan, och hittills har vi skött oss bra sedan det löftet gavs. Vi dricker juice ur glasburkar, staplar kokta ägg på hög, dricker massa koppar kaffe och pratar om våra liv som mellan dessa frukostträffar spretar åt helt olika håll – men vi hittar alltid tillbaka. Vid frukostbordet, en helt vanlig torsdag, sörplandes rosa rödbetsjuice med duggregn utanför fönstret, är det bara två gamla bästisar som trots väldigt olika liv och vardag njuter av de där glittrande småsakerna som gör livet som allra finast. Till exempel varandra.

frukostmys2

Frågor och svar Inspiration och pepp Resan Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det där med hur man ”märker av” min adhd…

Jag får frågan ibland, hur man ”märker av” min adhd.

Det är lite svårt att svara på för jag vet ju inget annat – jag har alltid varit ”såhär” även om jag bara de senaste 8 månader varit medveten om diagnosen. Många tycker att diagnoser som adhd är onödiga och dumma, att ”alla är ju lite så ibland” och att några ord på ett papper inte gör någon skillnad. Det är sant, att se i skrift att jag har en så kallad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning gjorde inte att jag plötsligt kunde bli eller vara annorlunda. Men det har jag aldrig velat!? Allt jag någonsin tyckt om med mig själv, det jag genom depressioner och självförakt ändå uppskattat och sett själv, är saker som är till stor del ”tack vare” min adhd. Mitt driv, min kreativitet, min förmåga att investera och prestera. Min intelligens, mitt fokus och även alla känslor som på något vis inte har normala mått och former utan är oändliga och intensiva. Jag blir inte glad, jag blir sjukt jäkla överlycklig. Jag blir inte heller ledsen, utan förtvivlad och förstörd. Det finns för och nackdelar med allt, så även adhd, men jag anser trots allt att nu när jag vet om varför jag ”är som jag är” så är det utan tvekan övervägande positivt att, ja – vara just precis såhär, som jag är. Det var därför jag ville ha utredningen. Det är därför jag tycker att en diagnos gör skillnad och är viktig – för idag är jag medveten och kan både förebygga jobbiga situationer samt bättre hantera dem när det ändå blir tufft. Det handlar ju om att lära känna sig själv.

Nog för att de flesta som träffat mig kan intyga att jag pratar både mycket och fort, verkar rätt ”speedad” och uppe i varv, men det finns egentligen bara en sak som jag själv tycker är riktigt jobbigt. Mitt virr. Att tankarna är som tio steg före och jag knappt hinner tänka en innan nästa tar över. Jag har blivit bättre på att skriva listor, göra små scheman att följa för helt vardagliga saker (typ, ”ta ut soporna”. Eller ”ställ tillbaka skålen”) men det händer fortfarande konstant att jag påbörjar en sak och blir distraherad av något annat. Det må låta harmlöst men en vardag full av detta blir rätt… rörig och både tids- och energikrävande.

Imorse hade jag en typisk Fanny-morgon. När jag insåg fjärde typiskt-fanny-grejen tog jag faktiskt och la tillbaka sakerna på sin plats för att snabbt föreviga det på bild. Det här är väldigt, väldigt vanligt förekommande hos mig nämligen, och svarar lite på frågan hur man märker av min adhd. (jag tycker på riktigt synd om min fd sambo som fick stå ut med sådant här hela tiden) 

Okej. Jag skulle alltså iväg och träna imorse. Nycklarna, är bra att ha då. De låg inte på sin plats vid hallbordet. Nähä, var letar man då? Det är en helt normal fråga med alla onormala svar man kan komma på – det minst logiska stället är alltid ett bra ställe att börja leta på. Till exempel i skafferiet, där jag tillslut hittade dem. Minns inte ens när jag la dem där, men det måste ha varit något i stil med att jag hade dem i handen och ”bara skulle hämta något”, behövde båda händerna och la ifrån mig nycklarna. För att två sekunder senare ha glömt att jag la dem där. adhd1

Sen insåg jag att min mobil fattades mig. Det här har hänt så många gånger att jag direkt gick till kylen. Hej telefonen, där ligger du på kvargen, såklart!
adhd2

Man ska ju som bekant borsta tänderna, men tandkräm är en fiffig grej att ha då och den stod inte heller på sin rätta plats. Efter lite virr hittade jag också den – i garderoben. Jag minns, såklart, inte hur den hamnade där, men gissar på att jag tog med den igår kväll när jag skulle… ja något i garderoben, tydligen.
adhd3

Tillslut stod jag i dörren med hörlurarna i handen, redo att gå. Kollade väskan – mobil och nycklar med, härligt! Kände att ett snabbt toabesök vore på sin plats. Så, snabbt in om där för att sedan gå mot gymmet. Någonstans halvvägs kom jag på att musik vore trevligt under promenaden. Hörlurarna var inte längre i min hand. Nej för de var, upptäckte jag när jag promenerat hem igen, slängda på badrumshyllan bland hudkrämer.adhd4

Som sagt : helt logiskt. Och en högst vardaglig inblick i mitt liv.

 

 

Inspiration och pepp mobil Press & Event Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

Fullt ös osv.

Den här veckan är lite väl crazy, de senaste dagarna har klockan ringt 06 och jag har inte varit hemma förrän tidigast 22 om kvällarna. Det är fantastiskt roligt, men jag är allt lite ovan. Jag är på språng nu igen efter en kort frukost-paus efter 3 timmar jobb hemifrån denna morgon (åh så skönt att kunna sitta ner och dricka kaffet vid ett köksbord istället för att inta den stressad i bilen på väg någonstans).

I torsdags var jag som sagt i Stockholm för en liten fotografering, och igår eftermiddag stod jag och bjöd på Renée Voltaires glassar och sorberter på Ica Kvantum i Sickla. Det gör jag även i eftermiddag några timmar, så ni Stockholmsbor som är sugna på ekologisk, vegansk glass (vem är inte?!) är varmt välkomna att svänga förbi och säga hej! Mellan 14.30 och 17 idag. Sedan susar jag hem för att fixa det sista inför morgondagens workshop på Wenngarn och eventet Frisk och Stark Familj. Tur att jag älskar precis allt jag gör just nu, för mina 4-timmars nätter hade inte funkat med en trist vardag! Ett leende på läpparna, pepp i steget och en känsla av att vara mitt i explosionen:karriär och lycka. Tänk vad livet kan vända om man bestämmer sig för att ta över ratten, slutar tro på ”tur” och raderar ordet ”orealistiskt” ur alla planer och drömmar man har.

Två instagram-updates från de senaste dagarna; behind the scenes i torsdags och glassdemo igår.instasept2

Före - efter Inspiration och pepp Tankar om ting Träning Uncategorized Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Förändring sker just precis då man förändrar.

Som jag skrivit förr har jag valt att inte träna efter ett schema. Det av flera skäl, främst för att styrketräningen är min hobby. Något som ger mig enorm glädje och lycka, och jag vill aldrig aldrig tappa bort mig i ”prestationskrav” som lätt uppstår när man i huvudet bestämmer vad kroppen ”ska” klara.

Jag tänker såhär: jag har en kropp. Den kroppen delar jag upp så att hela körs igenom under veckan. I perioder kör jag mer av det ena eller andra och det beror på rådande status – både vad gäller fysisk ork men även mental. Måndag morgon vet jag aldrig vilka dagar jag kommer träna, hur passen kommer se ut eller hur intensiva de blir. Jag vet att jag kommer träna, och jag vet att jag kommer göra det för att jag vill. Jag vet också att varje pass kommer inledas helt utan krav, antal sets & reps som ”måste” tränas och jag vet att när jag går därifrån är jag glad, för jag har just ägnat tid åt det bästa jag vet. För det är inte träning överlag jag älskar, utan jag älskar styrketräning. Så det är vad jag ägnar mig åt.

Men givetvis är det roligt att se resultat, att känna sig ett med sin kropp och inse att man tillsammans (kropp&knopp) byggt upp styrka och ork. Jag är alldeles övertygad om att många gör det för komplicerat, försvårar och krånglar till det för sig själva. Om inte annat är väl jag ett levande bevis för det – jag är helt ostrukturerad när det kommer till träning. Jag räknar inte kalorier, knappar inte in mina måltider i någon app och inga steg räknas. För herregud, om vi ska vara ärliga, är inte det ofantligt… dumma saker att lägga både tid och energi på? Jag vet inte hur era liv ser ut men jag är inte värst intresserad av att avsätta minsta sekund för sådant, jag spenderar hellre tiden på gymmet, i köket, i soffan eller med goda vänner som ger mig energi. Och så känner jag väl, ser väl, hur kroppen och knoppen mår av det jag gör? Är det jag känner och ser inte vad jag önskar, ja då gör jag en förändring. Men att lägga det avgörandet på en app, förlita sig på en stegräknare och någon utsatt ”lämplig siffra” – nejtack. Där har vi det där med prestation igen. Varför skulle jag göra min älskade hobby till en prestationssak? Kan man ens mäta hälsa så? Jag tycker faktiskt inte det. Hälsa är mer än muskelmassa, fettprocent och tid på milen.

Det är ju trots allt såhär, att man kan inte mäta sitt mående eller hälsa i kilon, utan det gör man i styrka. Självklart pratar jag inte om vad man lyfter på gymmet då, utan styrkan i själen, styrkan som driver, styrkan som får en att säga nej till energitjuvar och ja till allt det där man egentligen vill men ett tag kanske inte vågat tro att man förtjänar. Men man förtjänar faktiskt allt man vill ha – missförståndet ligger i att nej, ingen kommer servera din dröm på ett silverfat. MEN inget hindrar dig från att greppa det där satans fatet själv. It’s yours to take.

ryggutveckling

Bilderna ovan är våren -13 VS sommaren -14

Våren -13 var jag stark för den nätta vikt jag bar på, men inte så stark som jag ville. Jag bestämde mig för att bli starkare. Hur? Ja jag tränade och åt. Jag tänkte helt enkelt att om jag nu gjort på ett sätt och inte fått resultaten jag önskat så fick jag väl prova att ändra något! Så det gjorde jag. Gjorde om, avvaktade och såg vad som hände. Funkade inte det heller så ändrade jag väl något annat. Förändring sker inte förrän man förändrar något, liksom. Idag tränar jag mellan 5 och 8 gånger i veckan. Givetvis olika grad av intensivitet och jag kan inte påstå att alla pass går till historien som guldglittrande direkt. Jag brukar hinna köra igenom kroppen under veckan, det vill säga ingen muskelgrupp blir tränad mer än en gång i veckan. Som jag tränar nu, har uppenbarligen gett mig resultaten jag eftersträvar, så såhär kör jag tills jag har andra mål och då anpassar jag tillvägagångssättet efter det. Det skiljer ca 16 kg mellan bilderna.

Inspiration och pepp Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Psykpodden snackar partier – och vilka av DEM som snackar psykisk ohälsa

Fanny tipsade i en kommentar om psykpodden’s senaste avsnitt ”Valspecial: partigranskning och reformförslag”

På psykpodden’s hemsida beskriver de avsnittet såhär (understrykningar av mig);

”Vi har gjort en liten granskning av riksdagspartierna och hur ofta de talar om psykisk ohälsa. Dessutom presenterar vi sex reformer för att göra livet bättre för människor med psykisk ohälsa i Sverige.

Gäst i vår valspecial är läkaren och forskaren Pär Höglund som vi talar med via Skype från Stanford, Kalifornien. Han forskar kring framtidens vård och hur man ska involvera patienterna i vården.

Skype-linan är lite SKAKIG, men vi lyckas ändå ta oss i mål. Vår granskning av partierna utgår från deras partiprogram. Vi tittar helt enkelt på hur ofta de talar om psykisk ohälsa, och resultaten är lite märkliga. Dessutom jämför vi Alliansen mot de rödgröna partierna och ser vilka som är bäst på att prata om psykisk ohälsa. I andra delen av podden har vi tagit fram sex reformer, varav fem politiska, som kan förbättra livet för psykiskt sjuka i Sverige.”

Jag har lyssnat på de flesta avsnitt av psykpodden (alla trodde jag, tills Fanny påminde mig idag och jag såg att jag missat detta samt ett annat) och tycker givetvis att det är SÅ viktigt och SÅ bra, det de gör. Tack Christian och Rebecca! (Ni är varmt välkomna att bjuda in även mig för att snacka lite viktig skit, ifall ni undra…)

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Uncategorized Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

#otillräcklig

Det finns en sak jag vill göra väldigt tydligt (igen) : det är stor stor skillnad på att må dåligt och psykisk sjukdom.

Jag är engagerad i flera olika nätverk och organisationer som jobbar för att belysa psykisk ohälsa och för att minska självmorden. För att ta bort tabu och framför allt öka kunskapen. Varför? Varför lämnar jag inte bara skiten bakom mig? Den frågan får jag ofta. Oooom du nu inte är sjuk längre, varför inte bara leva livet? Ja bland annat för att fördomar/okunskap likt översta raden är så vanlig – ”alla mår väl lite dåligt ibland?!”

Jag är idag frisk från ätstörningar. Jag tar idag inte antidepressiva eller någon annan medicin (förutom ADHD-medicinen, såklart) . Det som står kvar i mina papper är PTSD och det är något jag lever med. Alltid kommer leva med. Det och ADHD. Jag är all for att tänka positivt, att välja sina tankar och hur man hanterar saker som sker i livet, det är ju vår reaktion vi kan göra något åt. Och vår hantering av saker är vad som i sin tur leder till framtida saker – dvs vi kan i stor utsträckning påverka mycket som kommer ske också ; det börjar med hanteringen av NU.

MEN (stort fett men här) det är livsfarligt att jämföra ”normala” dippar och dåliga dagar med psykisk sjukdom/ohälsa. Att leva med ångest är rent utav ett funktionshinder och att då få höra att man ska ”rycka upp sig” eller ”tänka positivt” går att jämföra med en spark i magen. När man ligger. På marken i leran och vill kväva sig själv med skiten för att slippa fortsätta. Slippa fortsätta lida. Tro mig, även där mitt i ångesten, är man rätt oklar med varför man mår som man gör. Det är faktiskt sällan man hittar en direkt orsak, det är sällan man vet själv varför man mår så dåligt just där, just då. Det är en känsla, det är en överväldigande och kvävande känsla av hopplöshet. Av skam, av skuld.

Så att då skuldbelägga de sjuka är så fruktansvärt i-n-t-e konstruktivt och i mina ögon enbart något människor utan kunskap och koll gör. Det är okej att inte veta! Det är okej att inte förstå hur plötslig panikångest eller bäcksvarta depressioner känns och är. Det är okej – men det är inte okej att förminska det. Förminska människorna som upplever det och deras känslor. De mår redan rätt dåligt. De känner sig redan otillräckliga (btw asbra grej Cecilia Fors och Paul Jerndal, det ni gör är så-himla-viktigt) 

”Strong people don’t put others down… They lift them up.”

Dagen jag vaknade upp på intensiven efter mitt tredje ”misslyckade” och sista självmordsförsök handlade det inte om att ”välja” mina tankar och hur jag hanterade saker. För jag var sjuk. Det var inte en dålig dag, det var inte en liten ”dipp”. Det enda som fanns var önskan att slippa må som jag gjorde. Det handlade inte ens så mycket om att vilja dö, det handlade mer om att inte ha livet som det var då. Jag har fortfarande dåliga dagar, skillnaden är att nu är det de ”normala” dipparna och topparna (nåja, allt är relativt, jag är en intensiv känslomänniska och kommer alltid vara) och inte en ångest som äter upp mig. Det jag inte vill överväger inte allt jag faktiskt vill med livet. Men jag har fortfarande den djupaste ödmjukhet gentemot de som idag kämpar. Kämpar för något som borde vara så självklart – att inte vilja dö.

xxx

Inspiration och pepp Kost Press & Event Resan Tävling Träning Uncategorized Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Guldhjärtat 2014

Yes – det är dags att nominera till guldhjärtat 2014 ! Jag har redan lagt mina röster, både på årets hemsida/blogg och årets förebild. De andra kategorierna känner jag inte att jag har så mycket att tycka till om; jag tränar på ett litet kommunalägt gym, går inte på gruppass och har aldrig tränat med en PT. Det här är de olika kategorierna och dess kriterier;

FB_guldhjartat_1200_627px_2

Årets Gruppträningsinstruktör
Personen ska vara motiverande, kunnig och ha det där ”lilla extra”. Fulla klasser, egna idéer, god teknik och förmåga att få kunder att stanna är ett måste.

Årets PT
En vinnande Personlig Tränare ska vara drivande, välutbildad och ha förmåga att både träna den lilla individen och den stora mästaren. Ung som gammal. Vidare måste personen ifråga ha goda sociala egenskaper, samt gärna stå ut i mängden avseende både metodik och träningstaktik.

Årets hemsida/blogg
Ska påverka, beröra och ”andas träning”, samtidigt som den inte får bli en skolbok. Egna åsikter skall komma fram, men får inte blandas ihop med fakta på ett sätt som kan missuppfattas. Regelbundna uppdateringar, rörligt material och hög motivationsfaktor premieras.

Årets klubb/gym
Anläggningen ska i första hand vara innovativ. Dessutom stå ut och våga ta egna grepp. Ordet trendsättande är ett plus, samtidigt som det måste finnas ”Business as usual” för att överleva. Här tas inte lönsamhet, ytstorlek eller omsättning upp som grundkriterium.

Årets förebild
En person, eller grupp, som påverka många och står för en sund livsstil, med samtidigt sunt livsperspektiv. Personen/gruppen ska vara en förebild även utanför träningslokalen och vara innovativ, driven samt inneha stora kunskaper inom sitt gebit.

OM någon känner att jag och/eller www.roethlisberger.se är värd en nominering blir jag såklart överlycklig och glad. Jag hoppas inspirera och motivera er både här, på instagram och som person överlag. Jag hoppas att ni precis som jag uppskattar avsaknaden av pekpinnar och knasiga förbud, att ni blir peppade istället för deppade och att ni också bara vill få njuta av Träningsglädje och Matkärlek! Frågorna och problemen jag vill belysa kring psykisk ohälsa, och framför allt fördomarna om dem, når jag givietvis längre med om fler vet att jag finns. Men oavsett kommer jag fortsätta göra det jag gör – för att det är viktigt, för att jag tror på gemenskap, kärlek och positiv energi. Så ja, om ni uppskattar det jag gör värmer givetvis nomineringar 🙂

Annars tycker jag ni går in och nominerar era favoriter i de olika kategorierna, som sagt jag har gjort det – nu är det er tur!

Inspiration och pepp Myter Tankar om ting topslide Uncategorized Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

starka kvinnor och män som gråter

Det är intressant det där med kvinnor. Kvinnor som är ”starka”. Fysiskt eller mentalt, eller både och. Att det liksom fortfarande ska belysas. Hyllas. Som att det faktum ATT en kvinna kan vara stark, framgångsrik och självständig är chockerande. Att ens använda formuleringen ”stark kvinna” förutsätter att kvinnor i vanliga fall är svaga, att det liksom är normen. Det normala. Alla stackars, svaga kvinnor som inte vet vad de tycker, tänker eller vill med sina liv. Det är bara de där få, unika och alldeles ovanligt starka kvinnorna som vet sådant. Vet sådant som annars bara män vet.

Och män som visar känslor, åh herregud de ska vi hylla. Att de vågar! Det som är så mesigt. Att visa empati och ödmjukhet, att respektera olika åsikter och att inte slå ner folk när de säger fel saker. Att de också kan använda ord och faktiskt kommunicera. För att inte tala om de där männen gjutna av rent guld som faktiskt vill vara hemma med barnen – eller kanske till och med gör det för att de har förnuft nog att förstå att de råkar vara lika mycket förälder som mamman. De männen hyllas lika mycket som de ofantligt starka kvinnorna.

Jag är lite kluven. Lite trött. Orkar inte riktigt analysera, argumentera och väga för/mot. Kan inte bara alla få vara starka, utan att för den delen vara känslokalla? Kan man inte både vara ödmjuk, uppmärksam på sin omgivning och människorna i den OCH framgångsrik? Eller ska vi fortsätta läsa tidningsartiklar och intervjuer som handlar om starka kvinnor (men inte vad de gör utan det handlar bara om ATT de är starka som gör vad-de-nu-gör. För det är ju inte de flesta kvinnor.) och män som vågar gråta? Kan vi inte bara uppmärksamma och hylla människor som råkar vara helt jävla amazing? Oberoende av kön. För jag kan väl inte vara den enda som struntar blankt i vad folk har mellan benen, och hellre vill veta vad som finns bakom pannbenet…?

Skärmavbild 2014-08-13 kl. 20.59.01