december 2012

God morgon! Helgens tio-timmars nätter har visst gjort susen, för vid 6 ringde klockan här hemma och nu sitter jag med kaffekoppen i högsta hugg, redo för att åka till gymmet och löpbandet. Planen var att komma iväg innan jag fattar vad jag håller på med 😉 men så stannade jag nyss till i köket, mitt emellan kaffebryggaren och kylen, på väg att hämta mjölk. Varför gör du det här, Fanny? Varför försöker du lura dig själv, varför vill du ha din träning ”gjord” och överstökad? Frågor jag insåg nog var viktigare än de först kändes vid första sekunden där i köket. Jag hävdar ju alltid att man ska träna när man vill, för att man vill och så ofta man vill. Att det ska vara roligt och givande, inte tvång och tråk. Så jag satte mig här vid datorn, för att ventilera lite (då skriver jag. Alltid.) och började ifrågasätta mig själv och mina handlingar, och faktiskt bena ut mina egna tankar och motiv. Jessica (himla klok. Gillar henne. En sån där människa vars blogg ni borde läsa) har skrivit i samma anda, och jag gillade hennes formulering:

”Visst ibland finns det inte njutning i ett enda andetag under vissa löprundor och i bland känns varje pedalvarv slitsamt – men i slutändan så är det ändå kärlek, inte enbart efteråt när känslan av nöjdhet kommer krypandes. Alla träningsformer passar inte alla. Punkt. Och siktar du inte på att vinna OS eller ta ett bragdguld så är den viktigaste anledningen till att träna att må bra och få ett hälsosammare tillstånd. Att må bra sitter lika mycket i huvudet och själen som i kroppen, så väljer du att belasta kroppen och stressa den med fysisk aktivitet som du inte tycker är kul har du förlorat en stor del av avsikten med ditt träningspass.”

Väldigt bra sammanfattat av Jessica, tycker jag. Jag är all for the feeling, det vet ni, det ska vara kul att träna. Men, sanningen är att träning inte bara är ett nöje. Träning är att investera i sig själv, träning är att ibland ha sämre dagar för att sedan få känna av de där fantastiska. Det som sker i musklerna när vi belastar dem, att de bryts ner för att i vila byggas upp och (om vi ger den bra med näring) även byggas på lite extra, är egentligen precis vad som sker med oss -själsligt, mentalt- när vi gör saker som kanske inte är fantastiskt kul alla gånger : vi bryts ner och vi byggs upp. Lite starkare för varje gång.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid studsar iväg på rosa moln till gymmet (som blivit min typ av träning. Styrketräning är det roligaste jag vet. Det är inte alls den ’bästa’ formen av träning, för någon sådan finns det inte, så länge du tränar med hälsa som mål) och det finns ingen anledning att hävda det heller. Däremot, kan jag säga att jag har då aldrig gått från gymmet (eller någon träning för den delen) och önskat den senaste timmen ogjord. Nä, även om det kanske inte gick så bra just idag, även om min kropp inte alls ville lyfta skrot och även om jag kände mig både klenast, fulast och fånigast i hela lokalen just ikväll – så är det en känsla. Jag känner direkt hur jag växt lite. Inombords. Och jag vet att det är de dåliga passen som gör de bra så mycket bättre. Jag vet att när de vanliga vikterna känns extra tunga så biter varje repetition desto mer. Jag vet att när löpsteget inte alls vill sig så tar jag några extra och växer desto mer. Inombords.

Och det är just för att jag vet att det för mig handlar om den där inre känslan, den där inre resan om man får yttrycka sig så poetiskt, som jag kan lugna mig själv. Jag är inte knäpp. Jag är inte träningsnarkoman och jag är inte på väg tillbaka i min ortorektiska livsstil. Det är kärlek, som Jessica så kort och fint konstaterar och sätter punkt efter. Alla har vi våra olika, och ibland tar det några år extra att hitta rätt, men när man gjort det så vet man.