Browsing Category

Tankar om ting

Inspiration och pepp lifestories Okategorierat Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Årssammanfattning 2016

Ett försök att sammanfatta året som gått – från arbetsrelaterade beslut, till personliga framsteg och insikter, till träningsutveckling och mål inför nästa år. 

ÅRSSAMMANFATTNING 2016

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Förmodligen ledsnare. Samtidigt som gladare. Högre toppar och djupare dalar, ni vet. Jag har väl framför allt varit tröttare. Det har varit väldigt mycket kämp det här året, dels med jobb men ännu mer på ett privat plan.

Vad är du mest stolt över? Att jag insett mitt värde och äntligen börjat vågat säga ifrån. Våga säga nej. Tack, men nej tack. 

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, talar vi jobb så har jag under året avslutat flera samarbeten som tog mer än de gav. Beslut som visserligen inneburit en förlorad inkomst – men också att jag inte kastar bort tid och energi, och inte jobbar ihjäl mig utan att få någonting tillbaka.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Lugn, och framför allt stabilitet. Lite kärlek vore nice.

Vad spenderade du mest pengar på? Dyraste inköpet var väl min bil som jag köpte i somras. Därefter Nala och allt som kommer med ett hundköp. Utöver sådana ”engångs-utgifter” så är det förmodligen ätbara ting jag lagt mest pengar på i år. Som de flesta andra år alltså.

bilkop

Vad önskar du att du gjort mer? Allt det där en aldrig kan få för mycket av, antar jag. En kan alltid skratta mer, kramas mer, våga mer, chansa mer, busa lite mer…

Vad önskar du att du gjort mindre? Lagt tid och energi på att försöka göra mig förstådd av människor som är helt ointresserade av att förstå någon annan överhuvudtaget.

Största misstaget? Att jag, som alla år innan detta, varit alldeles för godtrogen och naiv. Trott- och litat på ord, velat ”visa vad jag går för” innan jag vetat att den andra parten varit lika genuin. Det här är nog mitt ”årliga största misstag”. Varje jäkla år.

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2016? Någon månad in i 2016 skapade jag två Spotify-spellistor som jag under året fyllt på med låtar och idag fortfarande lyssnar på dagligen. De heter Smoothies och Favoriter just nu (fyndigt, jag vet) och alla låtar på dem lär alltid påminna mig om år 2016. Enligt Spotify är det här mina mest lyssnade låtar 2016.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Jag körde till Trosa för ett dygn innehållandes träning på Skrotnissarna, en grillmiddag i härlig augusti-kvällssol, disneyfilm, glass och trevligt sällskap. [bloggade kort om min födelsedag i det här inlägget]

bday1

ÅRETS BÄSTA…

… TVserie? Jag upptäckte den visserligen först i december, och då tog det mig tre dagar (nåja, nätter) att ta mig igenom samtliga tre säsonger, men SKAM. Se den. Hypen är så jäkla motiverad, bästa jag sett i serieväg typ…någosin? Fantastisk!

… bästa podd? Alex och Sigge, Sinnessjukt, Styrkelabbet, Tyngre Radio, Tyngre Träningssnack, Tyngre Rubriker.

… bästa köp? Min lilla tiger Nala, såklart!

nala2016

TRÄNINGSÅRET

Hur har träningen gått i år? Första 2/3 av året har nog varit min bästa träningsperiod någonsin, med fin utveckling både i styrka och teknik. Nu under hösten har det gått trögare, och jag har varit trött i både kropp och knopp. Men som helhet, får ”träningsåret 2016” toppbetyg från min sida!

Har du lagt extra fokus på något? Jaa, jag har jobbat väldigt mycket på mina knäböj. Vilket framförallt har inneburit att bara göra, trots att jag många gånger velat skita i det helt. För knäböj har länge varit min ”svaga punkt”, kanske allra mest mentalt. En rörelse som bara känts fel på alla sätt som går. Så jag har nött nött nött. Lyssnat på råd, tagit åt mig, börjat om. Herregud så många gånger jag börjat om. Testat mig fram med olika fotposition, stångplacering, greppbredd osvosvosv… Och rörlighet! Rörlighet har jag lagt extremt mycket tid och energi på under året. Vilket jag också tackat mig själv för cirka en miljard gånger under året som gått.

boj4st2016

Har du slagit några personbästa i år? Ja-adå! Både 1RM (maxlyft) och reps-PB. De jag kommer på såhär på rak arm är att jag i början av augusti äntligen satte tresiffrigt i knäböj, då jag böjde 100kg (tror jag böjde på max 65kg eller så förra året). En månad senare, på dagen faktiskt, drog jag 145kg i marklyft (år 2015’s personbästa där var 125kg).

Har du provat något nytt? Nja, vettetusan alltså… eller, jag har ju försökt lära mig handstående. Med måttlig framgång.

Tankar om nästa års träning? Mer strongman/strongwoman! Hmm, det skrev jag inför förra årsskiftet också va…? Det blev dock tyvärr inte mer än tre pass under hela året (här bloggade jag om dagen med gänget i Märsta, och här om dagen på Sweden Barebell Club).

Extra läsvärda inlägg från året som gått

Inspiration och pepp Okategorierat Tankar om ting Vardagsuppdatering

Två tankar/tips inför det nya året (det där med nyårslöften, ni vet)

  1. För snart ett år sedan skrev jag inlägget ”Det är inte målet – det är en förutsättning” och jag tror att det tåls att läsas igen, inte minst nu när det börjar snackas nyårslöften och storslagna livsförändringar. Hua.
  2. För att citera Isabel Bolenstern, som är en av mina favoritmänniskor just nu och helt fantastisk på cirka alla sätt som går; ”Man vill göra sitt liv bättre – inte stressigare”. Nedan kan du se en video från hennes youtube-kanal, och när du sett klart den föreslår jag att du kollar på resten av hennes videos också (börja med den här vetja; 50 saker man inte ska säga till stressad/utbränd person)
inspirationstories Okategorierat Tankar om ting Tyngre Psykbryt Vad vi borde prata om

TYNGRE PSYKBRYT – att älska någon som mår dåligt

Lördag och ett nytt avsnitt av Tyngre Psykbryt, den här gången pratar vi om att älska någon som mår dåligt. Hur ska en bete sig? Vad hjälper – och vad stjälper? Hur ger en bra stöd, och vad är kanske inte bra stöd? Vi går igenom de elva punkter jag bloggat om tidigare, i en serie jag kallat ”en liten fusklapp för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland”. När jag skrev de inläggen fokuserade jag på ångest, men vi tycker att samma råd och riktlinjer går att applicera på psykisk ohälsa överlag, oavsett tillstånd/diagnos/sjukdom.

Avsnittet finns att lyssna på där poddar finns, och på tyngre.se [HÄR]. Som utlovat i avsnittet har jag här nedanför samlat alla punkter vi går igenom.

tyngre-psykbryt-5fusklappen


Det finns olika grader av psykiskt dåligt mående, och alla har vi erfarenhet av någon eller flera av dem. Men det finns också en stor grupp människor som lider lite extra, kämpar lite extra – en grupp som på vardaglig basis stigmatiseras. Det handlar om utbildning och grundförståelse, och därför har jag flera gånger tidigare och kommer många gånger framöver, belysa ämnet. Jag är nämligen helt övertygad om att det som hjälper allra mest är kunskap och förståelse.

Ångest kan vara ett rent helvete. Inte bara för den som lider av det, utan även för de som finns omkring personen, och det kan vara svårt att förstå en människa med ångest. Det är helt okej att inte förstå, och det är helt okej att det är riktigt jäkla kämpigt ibland. Jag får ganska ofta mail från anhöriga som undrar hur de kan hjälpa, eller hur man bäst bara finns där, när den man älskar mår dåligt. Det här är en liten fusklapp till er.

1: En människa med ångest är just med precis det – en människa som HAR ångest. Ingen ÄR sin ångest.
Ingen gillar att definieras av en enda sak. Om du verkligen vill stötta någon med ångest, påminn denne om att du uppskattar individen bakom ångesten. Inse att personen är mer än sin ångest. Det låter som, och borde egentligen vara, sunt förnuft. Det är lätt att blindas av problem när det kommer till mental ohälsa. Men försök komma ihåg att människor som mår psykiskt dåligt är fortfarande människor, lika komplexa som alla andra.

2: En människa med ångest kan bli trött lätt, väldigt lätt
Ångest är uttröttande. Det verkar som att de enda som förstår hur uttröttande det verkligen kan vara är andra som lider av ångest. Ångest gör att folk lever på helspänn. De är alltid på alerten, har oroliga sinnen, och deras kroppar är alltid redo att fly eller fäkta. Med helspänningen kommer trötthet. Situationer som människor utan ångest kan segla igenom är mer uttröttande för den som lider av ångest.
Har du någonsin haft en stressig vecka på jobbet, där du varje dag vaknar och tänker ”wow, hoppas det lugnar ner sig snart”? Så lever en person med ångest varje dag – och det är utmattade. Kom ihåg det nästa gång du pressar någon med ångest till att bli mer ”produktiv”.

3: En människa med ångest blir lätt överväldigad
Att vara på helspänn hela tiden gör också att man lätt överväldigas. Människor med ångest är medvetna om allt som sker i och omkring dem. Varje ljud, handling, lukt, ljus, varje människa, varje föremål. För någon som ständigt är så alert kan en situation som inte verkar så överväldigande (t.ex. tanken på att flera personer pratar i ett rum) leda till att dennes huvud snurrar runt.
När du försöker uppmuntra någon med ångest att gå någonstans, kom ihåg att det du njuter av kan vara överväldigande för någon med ångest. Försök inte låsa fast dem. Försäkra dem om att de kan gå därifrån när som helst.

4: En människa med ångest är VÄL MEDVETEN om att ångesten ofta är ”ologisk”
Att vara medveten om det ologiska hindrar inte tankarna från att löpa amok. Det hindrar dem inte från att tänka på hundratals katastrofscenarion. Om det vore så enkelt som att säga ”okej, det är ologiskt – det finns ingen mening med att oroa sig” skulle de flesta med ångest inte lida av det längre.

fusklapp12

5: En person med ångest kan berätta hur den känner (och du behöver faktiskt bara lyssna)
Att ha ångest betyder inte att man inte kan uttrycka sig eller kommunicera (om man inte har panik, för då kan man förmodligen inte det. Inte läge att pressa!). Även med ångest vill man fortfarande prata, föra sin egen talan och berätta vad man känner. Ofta tror folk att någon med ångest inte kan eller vill kommunicera, men det kan man – man väljer kanske att avstå, i så fall vanligtvis för att den andra parten var avvisande förra gången man öppnade sig. Nästa gång du tror att någon med ångest inte kan föra sin egen talan, håll tyst och ge dem chansen att faktiskt prata. Ta sedan chansen att på riktigt lyssna.

6: En person med ångest behöver inte höra någon konstant fråga “är du okej” när den har panik
När du ser någon med panik som du vet har ångest, måste du verkligen fråga om den är okej? Nej. Du vet redan svaret. En person med ångest’s hjärta slår en miljon slag i timmen, händerna är spända, bröstkorgen är åtstramad, lemmarna vibrerar av allt adrenalin och hjärnan har inträtt i kroppens ”fly eller fäkta”-funktion. Helt ärligt, ibland kan personen tro att den håller på att dö. Så istället för att fråga ”är du okej”, försök med något mer hjälpsamt och konstruktivt. Bra exempel är:

“Kom ihåg att andas”
”Vill du att jag ska hjälpa dig någonstans tystare/tryggare/lugnare?”
”Jag finns här om du behöver mig.” (lämna personen ifred – såvida hen inte ber dig att stanna)
”Du har panik, det kommer att gå över. Du har tagit dig igenom detta förut, och du kommer göra det igen”.

Men nyckeln till allt detta: om personen ber dig lämna hen ifred – lämna hen ifred!

7: En person med ångest uppskattar att du finns där
Ångest är jobbigt för alla inblandade, dig också. Det förstår även den som lider av ångest, och hen är inte blind för vad som krävs för att stötta. Om det finns en sak som alla med ångest har gemensamt är det att de tänker för mycket – de tänker väldigt mycket. En del av detta tänkande berör alltid personerna som står bredvid dem. Ditt stöd förbises inte – oavsett hur litet du tror att det varit.

fusklapp21

8: Det kan vara svårt att släppa taget
En del av ångest är det ständiga tänkandet, men för att verkligen förstå det behöver vi förstå vad det bottnar i. När någon upplever något traumatiskt, vilket folk med ångest gjort mer än nog, kan minnet (om det inte hanteras korrekt) lagras i den del av det limbiska systemet som minnet använder för att avgöra om vi är i kris.
Minnet lagras på ett helt annat sätt och i en annan del av hjärnan, jämfört med ett vardagsminne som snabbt lagras. Det får hjärnan att reagera annorlunda på minnet. Hjärnan försöker aktivt hitta ett samband mellan det traumatiska minnet och den nuvarande situationen (vilket alltså delvis gör att personen är på helspänn).
När hjärnan fastnar i denna cykel kan det vara svårt att släppa taget om saker. När hjärnan tränas att stanna i denna cykel genom förlängd ångest kan det vara väldigt svårt att släppa taget om något alls. Människor med ångest kan inte bara ”släppa taget” – för deras hjärna tillåter det inte. Så tjata inte på dem om det.

9: Förändring (även väntad sådan) kan vara svår
Alla har en bekvämlighetszon, ångest eller ej. Att gå utanför den zonen kan vara svårt även för den mest välanpassade, så det kan vara extra utmanande för den med ångest. Det här ska inte förväxlas med fördomen att personer med ångest ogillar förändring eller att gå utanför bekvämlighetszonen, för de kommer förmodligen att växa när de faktiskt gör det. Det kan bara vara svårare för dem att göra det.
Det som brukar få någon med ångest att slippa undan sin ångest är när hen tillåts vara i sin komfortzon utan att något stort förändras omkring. När hen måste möta stora förändringar kan det ta längre tid än för ”andra” att lugna ned sig och komma tillbaka in i zonen. Kom bara ihåg att ha lite mer tålamod och förståelse för någon med ångest. De försöker, det gör de verkligen.

10: En person med ångest ignorerar dig inte med flit (inte alltid, i alla fall)
En del av att kontrollera ångesten är att kontrollera den inre monolog den medför. Ibland kan detta kräva mycket uppmärksamhet. De konstigaste sakerna kan starta obskyra tankeprocesser hos någon med ångest. Om personen helt plötsligt ”försvinner” ur samtalet finns det en god chans att hen tänker på något som precis sagts, eller försöker samla tankarna. Båda dessa saker kräver stor koncentration.
Det är inte ignorans, personen försöker förmodligen bara låta bli att bryta ihop framför dig. Du behöver inte fråga om hen är okej, och du behöver definitivt inte förhöra personen om vad du precis sagt. En person med ångest’s hjärna kan vara en krigszon ibland. Det händer att personen oväntat försvinner ur pågående samtal, och när hen inser att just det skett, känner personen skuld. Försäkra personen om att du förstår, eller i alla fall att det är okej, och om det som sades verkligen var viktigt kan du försiktigt ta upp det när hen verkar mer samlad.

11: En person med ångest är, precis som alla andra, fantastisk
Det är ju därför du älskar personen i fråga, eller hur? Ibland är det enkelt att fokusera på det dåliga, särskilt när det gäller psykisk ohälsa, men en del av att överkomma det negativa är att minnas det fantastiska som kom före (och som kommer komma efter) problemet.
Välj att se fördelarna och det fina i varje situation. Välj att se det fantastiska. Det finns en sak som alltid fungerar; kärleksfullt medlidande. Alla, framförallt de som kämpar lite extra, förtjänar kärleksfullt medlidande.

fusklapp31

Inspiration och pepp lifestories Okategorierat Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Julklappstips: böcker

Rakt på sak – här kommer mina två bästa boktips inför jul. Lämna gärna en kommentar om du också har något extra fint boktips!?

Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar av Christian Dahlström. 

Ni som följt mig ett tag kan knappast ha undgått hur mycket jag uppskattar podden Sinnessjukt. Det är Sveriges ledande podd om psykisk ohälsa och den drivs av Christian Dahlström – som alltså även skrivit denna bok. Jag har hört SÅ mycket gott om boken och kommer köpa den både till mig själv och flera i min närhet i julklapp.

Kan man bli fri från panikångest? Varför blir man deprimerad? Hur går psykoterapi till? Var kan man söka hjälp? Trots att panikångest och depression är några av våra vanligaste sjukdomar vet de flesta fortfarande alldeles för lite om dem och det är lätt att känna sig handfallen när man kommer i kontakt med sin egen eller andras psykiska ohälsa. Det är då den här boken behövs.

Christian Dahlström ger raka svar på de vanligaste frågorna om panikångest och depression. Efter att själv ha drabbats av båda sjukdomarna såg han behovet av att samla och sprida information om dem. Christian arbetar som copywriter och frilansskribent och är mycket aktiv på sociala medier, där han debatterar och informerar om psykisk hälsa.

Hur köpa? Finns att beställa från exempelvis adlibris HÄR (samt i fysisk bokhandel)

Fotograf: Sara MacKey


Ord inuti av organisationen Mind.

Mind driver stödverksamheter och verkar för psykisk hälsa. Varje sålt exemplar innebär ett bidrag till deras verksamhet. Du kan läsa mer om hur Mind arbetar och om boken HÄR på deras hemsida. 

Hur köpa? Finns att beställa direkt från Mind’s hemsida HÄR (tillfälligt slut på adlibris)

Bild lånad från Mind.se

healthstories Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om

”jag klarade inte ens av att ta mitt liv”

Det tog mig visst sju år att skriva det här inlägget. Eller rättare sagt; det tog mig sju år att publicera det här inlägget. För jag har under åren skrivit om det en hel del, men mest för mig själv. Det har varit spretigt och osammanhängande och kanske har det varit mitt sätt att bearbeta alla känslor och tankar som kommer till mig när jag minns den där kalla vinterdagen 2009.


Idag för sju år sedan, den 2 december 2009, somnade jag i ett dike i en skogsdunge några hundra meter från mitt barndomshem. Jag hade svalt närmare 150 tabletter, som jag sköljt ner med rödvin. Dagarna innan hade jag gått igenom min mammas veterinärväska med förhoppningen att hitta sömnmedel, men det enda jag funnit och fått med mig var bedövningsmedel. Sittandes längst ner i det snöfyllda diket, någonstans mellan alla omgångar av tabletter och rödvin, injicerade jag mig själv i armen.

Jag minns att jag slogs av tystnaden. Det var så väldigt tyst. Vindstilla och kallt, var det. Väldigt kallt. Jag minns att jag grät, även om jag var lugn, och jag minns hur tårarna kändes nästan brännande varma i kontrast till den isiga decemberkylan.

När jag ganska många timmar senare vaknade var det mörkt. Nu frös jag. Mycket. När jag förstod att jag vaknat, förstod att jag inte skulle dö där i diket ändå, blev jag först arg. Så fruktansvärt arg. Sedan ledsen. Fullständigt förtvivlad över att inte få det avslut jag så desperat önskade. Sedan fick jag panik över vad som skulle hända nu.

Jag tog mig på något vis hem. På gårdsplanen mötte jag en ung manlig polis som hjälpte mig in i huset, och det sista jag minns är fånigt nog hur jag noterade att han var snygg. Sedan är det svart.

sjukhus09

Dagen därpå vaknade jag upp i ett stort kalt rum, med EKG-elektroder över hela kroppen och pipande maskiner intill sängkanten. Ganska omgående kom en man, som jag tror var sjuksköterska, in till mig och berättade att jag låg på intensiven. Han berättade att jag kvällen innan körts in med ambulans, druckit kol, magpumpats och under natten fått dropp. Att mitt hjärta tagit stryk och att det var ”lite utav ett under” att jag överlevt överhuvudtaget, att om det inte hade varit så väldigt kallt hade jag förmodligen inte vaknat alls. Jag minns hur det kändes som det ultimata misslyckandet. Jag klarade inte ens av att ta mitt liv. Jag var också besviken över att ingen velat stanna hos mig över natten, att det inte var sådär som i film, att någon suttit vid min sängkant för att ”vaka” över mig. Att vakna upp helt ensam efter vad som kändes som det största misslyckandet av misslyckanden, var bland de värsta känslor jag någonsin upplevt, och jag har nog aldrig känt mig så liten, oviktig och oälskad.

Därefter följde månader, eller ärligt talat år, av ett olyckligt snurrande i ingenting. För både mig och min familj, och vi blev alla, ännu en gång, uppmärksamma på hur det där skyddsnätet Sverige ska ha för att hjälpa inte riktigt fungerar. Det finns stora hål där vi gång på gång föll igenom, missades och förlorades. Vi förväntades inte bara veta vad vi behövde, utan också ha orken att strida för det. Problemet är ju att när en är sjuk, har en inte kunskap om vad som behövs, och en har verkligen inte orken att strida för det.

Sju år senare och jag får fortfarande frågor som ”hur mår du nu? Blir livet bättre? Kan man må bra efter att ha mått så väldigt väldigt dåligt?” och jag har fortfarande lika svårt att svara. Självklart har allt som hänt påverkat- och format mig till den människa jag är idag. På gott och ont. När jag försöker komma fram till något slags ”svar” landar jag gång på gång i följande konstaterande:

Jag skulle inte vilja vara utan de erfarenheter och lärdomar jag idag, efter allt som hänt, har – men jag skulle aldrig någonsin vilja uppleva det jag upplevt en gång till. 

vinter09

healthstories Inspiration och pepp Okategorierat Tankar om ting Tyngre Psykbryt Uncategorized Vad vi borde prata om

PODDPREMIÄR: TYNGRE PSYKBRYT

Igår släpptes första avsnittet av podden Tyngre Psykbryt. Vi inledde med att snacka lite om att träna för att må bra – för som jag skrev om redan i förra veckan är att ”träna för att må bra” inte riktigt detsamma som att ”träna för hälsa”.

Podden finns att lyssna på de vanliga ställen poddar finns, men om ni av någon orsak inte kan hitta den så går det även att lyssna direkt HÄR på tyngre.se


Låt oss gärna veta vad du tycker!? Vi är ju nybörjare på det här med att podda, vilket kanske hörs, men vi hoppas växa ihop med podden och med er som lyssnar. Vi gör det här för att vi anser att det finns ämnen inom ”tränings- & hälsovärlden”  som det behöver snackas lite mer om. Sådant som händer inom oss, ni vet? Vi vill helt enkelt bryta tystnad och tabu kring sådant som det ännu inte talas så mycket om när det kommer till hälsa och träning. 

healthstories Inspiration och pepp Okategorierat Resan Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Skillnaden på att träna för hälsa och att träna för att må bra

I första avsnittet av Tyngre Psykbryt, podden där jag tillsammans med kloka Lorena snackar om träning och hälsa och allt det där runtomkring och inom oss, pratar vi om att träna för att må bra. Vi tänker nämligen att träna för att må bra inte riktigt är detsamma som att träna för hälsa.

Träning har en rad hälsofördelar, det vet vi. Likaså vet vi att fysisk aktivitet kan vara ett extremt kraftfullt verktyg i behandling av olika typer av motsatsen, det vill säga ohälsa och sjukdom. Men jag tycker att det är viktigt att när vi talar om hur bra träning är för oss, också belysa det faktum att vissa hälsotillstånd och vissa sjukdomar är obotliga. För någon som lider av en sjukdom eller kanske en funktionsnedsättning som är kronisk, kan välmenande råd om ”rätt” träning och ”rätt” kost få motsatt effekt. Det kan kännas hopplöst och faktiskt riktigt provocerande, att gång på gång behöva förklara att nej, det spelar ingen roll hur jag gör. Det spelar ingen roll hur jag tränar, hur jag äter, hur jag tänker – jag är sjuk ändå. Kommer alltid vara.

Det gäller givetvis alla, friska som sjuka, men jag vill kanske ändå rikta det jag skriver nu lite extra till er som ibland tyngs av vetskapen att det där med att träna för hälsa aldrig kommer innefatta er fullt ut, eftersom ni aldrig kan uppnå hälsa om hälsa innebär total avsaknad av sjukdom eller ohälsa. Till er vill jag säga att skit i att träna för hälsa! Skit i råd och rekommendationer om hur en tränar och lever ”bäst” och ”mest hälsosamt”. Träna istället för att må bra. Nöj dig inte med att utföra någon typ av träning som inte ger dig glädje och får dig att må bra. Testa något annat! Testa allt du kan komma på tills du hittar rätt, och testa framför allt sådant som du inte tror kommer falla dig i smaken. Det är nämligen när vi klarar av de sakerna som vi växer, det är då vi blir starkare.

För det är ju just det där att träning stärker mer än bara muskler. Jag brukar säga att träningen räddade mitt liv, och jag menar det verkligen. Men det var inte träning i den bemärkelsen att jag utförde en fysisk aktivitet som gynnade min hälsa, utan det var att jag hittade ett sätt att träna som fick mig att må bra. Som gav mig glädje och energi. Det gjorde mig starkare, det gav mig små små glimtar av välmående, det fick mig att stå ut ett litet litet tag till – och en dag ville jag inte dö längre.

Träning botar inte allt, och ibland kommer en inte ifrån sin ohälsa helt och fullt, så är det. Men hittar du rätt, så kan träning ändå få dig att må bra – i vissa fall kan det som sagt till och med vara skillnaden mellan liv och död.

forslag2-2


Vad är Tyngre Psykbryt?
Snart kommer ni kunna lyssna på podden Tyngre Psykbryt, det första avsnittet är på g och vi inväntar i skrivande stund bara sista godkännandet av iTunes. En gång i veckan kommer vi ta upp ämnen som vi tror och tycker att det behöver snackas lite mer om – vi vill bryta tystnad och tabu kring sådant som det ännu inte talas så mycket om när det kommer till hälsa och träning.

lifestories Okategorierat Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Sjukshaming

Häromdagen trillade jag in på Saras inlägg om ”sjukshaming” – ett inlägg om hur bloggare inom hälsovärlden sprider s.k. ”sjukshaming” (=påhittat ord som beskriver skuldbeläggning av sjuka). Det här är något jag tänkt mycket på och i allra högsta grad upplever själv. Många profiler inom ”hälsovärlden” framställer och talar om mediciner som om det vore djävulens påhitt. Värst av allt är sättet de antingen direkt eller indirekt antyder att alla vi som medicinerar i någon form har ”fallit offer” för den stora stygga läkemedelsindustrin som tjänar pengar på att lura oss. Droga oss. Enligt samma skara självutnämnda experter/hälsoprofiler kan nämligen det mesta botas med gröna juicer och ”rätt inställning” till livet.

Självklart är det både väsentligt och av största vikt att vid behandling av sjukdom se över sin livsstil med allt vad det innebär, exempelvis kost och motion. Självklart kan hur vi lever, och miljön vi gör det i, öka risker för vissa typer av sjukdomar. Självklart påverkar dessa faktorer även förutsättningarna för tillfrisknande och hur illa vi upplever våra symptom. Det tror jag inte är saker någon säger emot…? Men, stort fett MEN – att minska risker eller mildra symptom är inte detsamma som att ignorera fakta. Att sedan ens antyda att man får ”skylla sig själv” (?!) om man, vad… levt ohälsosamt nog att bli sjuk från början? Förutom att det är fruktansvärt respektlöst, så visar det på en stor kunskapsbrist.

Sara refererar i sin text flera gånger till ett inlägg hon sett i sitt facebook-flöde, skriven av en hälsobloggare. Ett inlägg som när jag letat upp det själv, gjorde även mig hemskt illa till mods. Sara skriver bland annat följande; ”som om det är mitt eget fel att jag blev sjuk – vilket jag är rätt säker på att det inte är eftersom jag förmodligen föddes med min hjärntumör – och som om jag får skylla mig själv för att jag inte blir frisk eftersom jag inte har rätt inställning.”

Ord jag givetvis skriver under på. Att läsa nämnda facebook-post gav mig en stor klump i magen och en bubblande känslomix av ilska, frustration och uppgivenhet. Så jag har nu plockat ett par citat ur det för att bemöta dem själv;


”…spelar på dennes svagheter & mindset för att få den att konsumera ännu mera gifter för att tjäna mera pengar”
(det är alltså vad bloggaren menar att läkare gör när de informerar cancersjuka patienter om att de behöver cellgifter för att överleva)

Är det något jag är trött på så är det snacket om hur läkare (/förskrivare av läkemedel) skulle vara ”sponsrade” av läkemedelsbolagen. Det finns givetvis extremexempel inom alla kårer och branscher, alltså säkerligen även inom vården, men att påstå eller ens antyda att läkare skulle skriva ut läkemedel för att tjäna pengar är inte bara urbota korkat utan direkt inkorrekt. Det är inte sant. I Sverige och i landstinget finns det tex en så kallad ”kloka listan”, som gör att man oftast börjar med att förskriva ett billigare generikapreparat, dvs ett läkemedel som innehåller samma verksamma ämne/ämnen som ett originalläkemedel, men alltså kan vara från vilket läkemedelsföretag som helst. Det är först långt ner på listan man kommer till att testa preparat som ett specifikt läkemedelsbolag står bakom (som då ev. tjänar pengar). Det här JUST för att det inte ska, jag citerar, ”spelas på” människors hälsotillstånd (och vid svår sjukdom kanske ren desperation att alls överleva) och på något vis lura dem att ”konsumera gifter för att tjäna mer pengar”. Det är inte sant. Och det gör mig skitförbannad att läsa sådant här skitsnack.


”Att många människor är så manipulerade att de 100% blint bara tror på att den ända vägen till ett tillfrisknande är genom gifter & inte genom att hmmm kanske bl.a ändra sin livsstil ( tex stress, negativitet) & inställning, funderar över vad de äter samt smörjer på kroppen”

Alltså STOPP DÄR. Jag har då inte hört talas om någon läkare som ihop med ev. läkemedelförskrivning slänger med rekommendationer till patienten att skaffa sig en ohälsosam livsstil, mer stress eller äta mer skitmat. Aldrig. Saken är att det ena inte utesluter det andra. Är man sjuk, fysiskt eller psykiskt, är det sällan EN faktor som orsakat, eller för den delen kommer bota, sjukdomstillståndet. Må hända att medicinering i sig inte är det enda som behövs/hjälper – men kom inte och påstå att medicinering är värdelös om en inte… smörjer in sig (?) med rätt saker. Nej.


”Det handlar om helheten av hur du liv ser ut!!! Visst behöver vi forskning och vidare utveckling av kroppen, men kan resultatet bli något annat än lagliga droger. Jo, läkemedel är enbart lagliga droger!!!”

…no shit? Vem har påstått att läkemedel vore något annat än droger?


”Medvetenhet är nyckel till mycket, så var medveten över hur du lever, vad du äter, hur du mår, stressar du något etc. Var medveten över hur saker och ting egentligen fungerar”

Ja, men låt oss! Låt oss vara medvetna om hur saker och ting egentligen fungerar. För det första kan jag meddela att för mig och många andra är medicinering inte ens ett val. För många av oss är det en direkt nödvändighet, det är skillnaden mellan liv och död. För många är det ett verktyg, lite som en ”krycka” kan man säga, som gör vardagen och livet lite mer drägligt. Gör det hanterbart.


Så, några slutord då. Såhär är det: jag hade inte levt alls idag om det inte vore för mina mediciner. Varje dag tar jag mellan 4 och 7 tabletter, beroende på dagsform och hur svåra symptom jag har. Ingen av dem tar jag istället för att försöka ha en hälsosam livsstil. Ingen av dem tar jag i tron om att tabletten i sig ska göra mig frisk. Men faktum är att jag är sjuk, kroniskt sjuk. Jag behöver dessa läkemedel, inte bara för att leva ett någorlunda normalt liv – jag behöver dem för att överleva överhuvudtaget.

lifestories Okategorierat Tankar om ting Vardagsuppdatering

Det finaste ljuset jag vet

Det är höst i luften nu.

Sängliggande, tv-serier och glass i stora lass. Maxdosering av smärtstillande och antiinflammatoriskt. Huden på min rygg skvallrar om att jag spenderat många timmar liggandes på spikmattan. En vecka blir plötsligt väldigt lång, när en inte kan göra så mycket mer än att bara vänta ut tiden, och det blir lätt alldeles för mycket tid att tänka och känna och reflektera.

Morgnarna är alltid värst och varje lite rörelse gör som extra ont med en nyvaken, stel kropp. Jag har kommit upp i tid trots att jag inte ställt klockan den senaste veckan, och det är kyliga morgnar jag vaknat till. Svala men vackra dagar, har det varit, och när det närmat sig kväll har det där fina ljuset jag älskar så mycket infunnit sig – det guldiga sensommarljuset. Då har jag snörat på mig löparskorna som jag aldrig någonsin löpt i men som får vem som helst att känna sig lätt som en fjäder, redo att sväva längs vägarna, och med Alex & Sigge i lurarna har jag tagit mig ut på promenad.

promenad1

Jag bor i ett rätt litet samhälle med skog och småvägar bara några minuter bort, åt alla möjliga håll. Varje kvällstur har sett olika ut, och jag har faktiskt kommit att njuta av att bara gå. Utan plan och framför allt utan en tid att passa. Jag har gått längs öppna fält och på krokiga skogsstigar, jag har promenerat genom nybyggda villaområden som jag inte ens visste fanns i utkanten av byn, och jag har hejat på pensionärer när jag gått den lilla rundan runt sjön.

Igår kväll när jag kom ner till sjön stannade jag upp en stund för att bara titta. Det slog mig att det var fasligt länge sedan jag tog mig tiden att göra just det; tog mig tiden att bara gå ut och att då bara vara. Jag pausade podden jag hade i öronen och lät det vara helt tyst. Det var höst i luften och rätt kyligt, men när jag stod där nere vid vattnet så njöt jag mest av sensommarljuset. Det finaste ljuset jag vet.

promenadsjo

healthstories Okategorierat Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Tankar om energi

Det där med energi. Egentligen är det väldigt luddigt att ens använda det ordet, och inte minst så finns det så oändligt många faktorer att ta hänsyn till när det ska talas om energi in och ut. Energi för kroppen och energi för knoppen, är det samma energi allting? Den enkla energin är ju den fysiska. Det kanske inte alltid är lätt att hitta energibalans, men det finns iallafall en logik att utgå från. Sedan har vi allt det där andra; allt det där vi känner, allt det där som iallafall jag gärna vill tro är …”min själ”. Ni vet, magkänslan. Det där som en ibland bara känner men inte riktigt kan sätta ord på.

Som när en blir kär. Jag känner många härliga människor jag tycker har både en fantastisk personlighet och ett attraktivt yttre, men jag blir ju inte kär i dem för det. Även om jag ibland nästan förvånat måste fråga mig själv varför inte?! Det krävs något mer, ett sådant där ”det”. Ett sådant där irriterande ”det”, som en aldrig riktigt vet vad det egentligen är – för en bara känner det ju. Är det energi?

Det svåraste av allt tycker jag är att få ihop den fysiska energin, den som en med ett logiskt och förnuftigt sinne kan balansera rätt bra rätt enkelt, med den där andra sortens energi. Att liksom samla allting på samma energikonto. För det är ju helt olika valutor, liksom. Jag menar hur omvandlas en en sorts energi till en annan? Går det att rakt av växla? Och i så fall; varierar kursen? Går den upp och ner så en måste hålla sig uppdaterad inför varje insättning/uttag? Förbrukas energi alltid lika snabbt, oavsett vilken energi en fyllt tanken med?

De senaste månaderna har innehållit en hel del saker som kostat mig energi. Mycket energi. Jag har ärligt talat aldrig spenderat så mycket tid med mig själv, både självvalt och inte självvalt alls, som jag har gjort de senaste månaderna. Jag har tänkt och jag har känt och jag har gråtit. Herregud vad jag har gråtit. Av allt jag gjort dessa månader så är nog gråtit det jag har gjort mest av allt. Jag har varit så fruktansvärt trött, och jag har känt mig så fruktansvärt ensam.

När den energin, den ”icke fysiska” eller vad vi nu ska kalla den, är på botten blir det smärtsamt tydligt hur det inte alls är så självklart hur en laddar på igen. Dels för att det faktiskt krävs en viss mängd energi för att ens orka försöka samla ny. Är energinivån redan på tok för låg blir det svårt, och det är som att varje försök att fylla på tanken igen blir avsevärt mycket dyrare när en redan går på sparläge. Och hur ska en handla med sin energivaluta då, då?

Jag har försökt hitta och fokusera på ”energiladdnings-hållplatser”. Små små saker i vardagen som jag prioriterar för att jag vet att uppladdningen är som effektivast just på dessa hållplatser. Men till och med det blir tillslut för energikrävande, att styra om hela den här skutan som är livet mot en viss hållplats för att hämta energi funkar liksom inte alltid. För det finns ju en omvärld en ska samexistera med, ett socialt sammanhang en ska passa in i, och det finns saker som en helt enkelt bara måste göra och en hel del ansvar en måste ta. För att det är livet. Och ibland blir jag så jäkla trött alltså, på livet. Trött och ärligt talat även rätt himla arg. På att min energiförbrukning inte alls matchar den energin som kommer in. Ledsen och uppgiven.

För några dagar sedan tog det fysiskt stopp. Jag har sedan ganska länge nu haft problem med muskulaturen i övre rygg, något som inte direkt gynnats av mina allt mer ofta förekommande panikångestattacker. När jag i måndags blev liggandes på gymmets golv i över en timme med krampande bröst- och bröstryggsmuskulatur kippandes efter luft, kände jag att nu får det vara nog. När det som brukar hjälpa, när det som brukar vara överlägset effektivast vad gäller energipåfyllning, när till och med det kostar så mycket att jag finner mig själv gråtandes med andnöd på ett gymgolv – då får det faktiskt vara nog.

Idag hade jag tid hos min terapeut, och efter det åkte jag och köpte en spikmatta. När jag kom hem packade jag upp tre tröjor jag fått hem från Sportamore, ur kollektionen vi fotade i våras som nu äntligen kommit upp i webbshoppen. Resten av kvällen har jag spenderat på min nya spikmatta med två favoritchokladkakor. Förhoppningsvis ger det iallafall ett litet plus på energikontot.